Fler­ta­let av de många ställen där or­det dot­ter före­kom­mer hand­lar om fa­mil­je­re­la­tio­ner i bok­stav­lig me­ning. Of­ta be­skrivs en per­sons barn som ”söner och dött­rar”. När dött­rar nämns särskilt kan de­ras un­der­ord­na­de ställ­ning i det pat­ri­ar­ka­la samhället ski­na ige­nom (Fa­milj). Fa­derns bestämman­derätt tas för gi­ven och skild­ras någon gång med yt­terst kras­sa ut­tryck (Syr 42:9-11).

Bild­li­ga använd­ning­ar av or­det dot­ter mot­sva­rar del­vis bru­ket av or­det son. I vänligt till­tal kan lära­re el­ler äld­re män kal­la en kvin­na ”min dot­ter” (Ps 45:11; Matt 9:22). Det före­kom­mer, fast myc­ket sällan, att den hebre­is­ka tex­ten använder or­det dot­ter för att ange tillhörig­het till en ka­te­go­ri (ett fågel­namn kan tol­kas som ”öde­mar­kens dot­ter”). Ba­ra un­dan­tags­vis an­tyds att bil­den av Is­ra­el som Guds son kan ges en kvinn­lig mot­sva­rig­het (Jer 3:19). Men en kvinn­lig ätt­ling till en an­fa­der kan kal­las hans dot­ter (Luk 13:16), och det är van­ligt att kvin­nor kal­las ”dött­rar” av ett land el­ler en stad (”Mo­abs dött­rar”, Jes 16:2; ”Je­ru­sa­lems dött­rar”, Höga v 1:5; ”Si­ons dött­rar”, Jes 3:16). Det­ta häng­er sam­man med att städer och folk of­ta per­so­ni­fie­ras som kvin­nor (Si­on). Någon gång kan de­ras ”dött­rar” va­ra un­der­ly­dan­de städer el­ler grup­per.