• Uppslagsdelen behandlar ord och ämnen som antingen återkommer ofta eller kräver en utförligare förklaring. Den har inga uppslagsord som anses självklara eller som man lätt får kunskap om på andra håll; där står om Bashan och Beer Sheva men inte om Betlehem. Och den har inte något uppslagsord ifall saken har behandlats i en not. Om du klickar på begynnelsebokstaven ovan kommer du till en lista med uppslagsorden som börjar på den bokstaven.

Uppslagsdel – Djävulen

Det gre­kis­ka or­det diábo­los, som gett upp­hov till svens­kans ”djävul”, be­ty­der ”förta­la­re” och mot­sva­rar i Sep­tu­a­gin­ta hebre­is­kans satán, ”motstånda­re”, ”an­kla­ga­re”. De båda or­dens spe­ci­el­la in­nebörd i det re­li­giösa språket går till­ba­ka på ställen i GT där ett an­deväsen upp­träder som de from­mas ve­der­sa­ka­re, sätter dem på prov el­ler loc­kar dem till synd. Hit hör Job 1-2 och Sak 3:1 f., där or­det satán in­te är något egen­namn ut­an ett be­skri­van­de ord (det har bestämd ar­ti­kel) och ”An­kla­ga­ren” är un­der­ord­nad Gud och verk­sam med hans tillåtel­se. I 1 Krön 21:1 används or­det som namn (ut­an bestämd ar­ti­kel) och syf­tar på en mer el­ler mind­re självständig makt. Den­ne Sa­tan kom så småning­om att upp­fat­tas som upp­ho­vet till allt ont i värl­den, och man fann ho­nom re­pre­sen­te­rad av or­men i berättel­sen om människans olyd­nad och straff (1 Mos 3:1-15). Ett ti­digt spår av den­na lära finns san­no­likt i Vish 2:24. I Syr 21:27 ta­lar den gre­kis­ka tex­ten om Sa­tan men den hebre­is­ke förfat­ta­ren san­no­likt om en mänsk­lig motstånda­re. Bi­bel­tex­ter­na il­lu­stre­rar alltså hur tron på en ond makt grad­vis bred­de ut sig och föränd­ra­de upp­fatt­ning­en att Gud en­sam råder över både gott och ont i till­va­ron.

I NT råder en fullt ut­veck­lad syn på det on­das per­so­ni­fi­e­ra­de makt, som omväxlan­de kal­las djävu­len och Sa­tan, ibland den On­de. I Up­pen­ba­rel­se­bo­ken utmålas den on­da ge­stal­ten bl.a. som dra­ke i an­slut­ning till gam­mal­tes­ta­ment­li­ga mo­tiv (12:3-18; 20:2). I and­ra sam­man­hang kal­las han ”(den­na) värl­dens furs­te” (t.ex. Joh 12:31), ”furs­ten över luf­tens härs­makt” (Ef 2:2), ”Be­el­se­bul” (Matt 12:24) och ”Be­li­ar” (2 Kor 6:15). Des­sa be­teck­ning­ar an­kny­ter till ti­dens tro på an­dar och de­mo­ner. Det är in­te all­tid klart om de av­ser djävu­len själv el­ler någon un­der­ly­dan­de de­mon­furs­te.

Nam­net Lu­ci­fer, ”ljusbära­ren”, som getts åt djävu­len ge­nom en tillämp­ning av Jes 14:12, förbinds in­te med ho­nom i NT. Ibland an­tyds dock den föreställ­ning som nam­net ut­tryc­ker: att djävu­len var en ly­san­de äng­el som greps av över­mod, avföll från Gud och fördrevs från him­len (Upp 9:1; jfr 2 Kor 11:14).

Dagens bibelord

40 3Han drog mig upp ur fördärvets grop,
ur slam och dy.
Han ställde mig på fast mark,
mina steg gjorde han trygga.
Ps 40:3