• Uppslagsdelen behandlar ord och ämnen som antingen återkommer ofta eller kräver en utförligare förklaring. Den har inga uppslagsord som anses självklara eller som man lätt får kunskap om på andra håll; där står om Bashan och Beer Sheva men inte om Betlehem. Och den har inte något uppslagsord ifall saken har behandlats i en not. Om du klickar på begynnelsebokstaven ovan kommer du till en lista med uppslagsorden som börjar på den bokstaven.

Uppslagsdel – Dödsriket

Bi­beln in­nehåller många tan­kar och föreställ­ning­ar om döden, och al­la kan in­te före­nas till en en­het­lig bild. Re­dan i GT finns oli­ka upp­fatt­ning­ar om vad döden in­nebär. Ibland före­fal­ler tan­ken på en fort­satt till­va­ro avlägsen el­ler ute­slu­ten; människans förgäng­el­se är to­tal och slut­gil­tig (2 Sam 14:14; Job 7:21). Men en­ligt en ut­bredd is­ra­e­li­tisk tro sam­la­des de dödas an­dar, ”skug­gor­na” (Job 26:5; Ords 2:18), till en plats un­der jor­den. Den kal­las döds­ri­ket (sheól), ibland av­grun­den (Ords 15:11) el­ler un­der­jor­den (Hes 31:14-18). Berättel­sen om Ko­rach (4 Mos 16:31-33) vi­sar att plat­sens belägen­het kun­de tänkas fullt bok­stav­ligt, men bi­beln använder också bild­li­ga ut­tryck. Döds­ri­ket be­skrivs som en djup brunn (Ps 55:24, ”av­grun­dens djup”), ett befäst område med por­tar (Jon 2:7; jfr Matt 11:23 med par.; 16:18) och ett mons­ter med ga­pan­de käftar (Jes 5:14). I som­li­ga ta­lesätt är bild­språket ble­ka­re, och döds­ri­ket be­teck­nar rätt och slätt döden som ett till­stånd el­ler en ond makt. Att fa­ra ner dit är sålun­da li­ka med att dö (1 Mos 44:29, 31). När Her­ren räddar från döds­ri­ket me­nas att han be­fri­ar ur livs­fa­ra (Ps 86:13). I förläng­ning­en av det tänkesättet kan döds­ri­ket per­so­ni­fie­ras som de le­van­des fi­en­de (Job 18:14; Syr 14:12; Upp 6:8).

Till­va­ron i döds­ri­ket är för gam­mal­tes­ta­ment­lig tro dys­ter och tom (Pred 9:4-10), men de döda behåller sin jor­dis­ka iden­ti­tet. En­ligt van­li­ga forn­ti­da föreställ­ning­ar kun­de man få kun­skap om fram­ti­den ge­nom dem. En berättel­se om Saul (1 Sam 28:3-25) vi­sar att också is­ra­e­li­ter­na ansåg det­ta möjligt, men fle­ra tex­ter förbju­der såda­na före­tag (3 Mos 19:31; 20:6, 27; 5 Mos 18:11). Att ”fråga de dödas an­dar och spådom­san­dar­na” (Jes 8:19/20) var att av­fal­la från Her­ren.

Det så upp­fat­ta­de döds­ri­ket är i GT människo­li­vets slut­li­ga mål för al­la, on­da och go­da. Den som dör ”före­nas med fäder­na” (1 Mos 25:8, 17). En frid­full död är alltså ing­en olyc­ka. Trots det­ta skild­rar många tex­ter döden som det yt­ters­ta ho­tet för de on­da (t.ex. Ps 9:18; 49:14 f.; Ords 7:27; 9:18). Men tan­kar om belöning­ar och straff i en kom­man­de till­va­ro sak­nas nästan helt i den hebre­is­ka bi­beln. Gud tänks ski­pa rätt­vi­sa ge­nom lyc­ka och olyc­ka i det jor­dis­ka li­vet. Först i se­na tex­ter an­tyds att döda människor skall upp­stå och dömas (Dan 12:2). Den­na tro kun­de an­kny­ta till bild­li­ga förutsägel­ser om fol­kets återfödel­se ur olyc­kor och förned­ring. En del ställen (t.ex. Jes 26:19) är fler­ty­di­ga; de kan syf­ta både på fol­kets förny­el­se och på de dödas upp­ståndel­se.

Ut­veck­ling­en av det nya synsättet be­ly­ses kla­ra­re av Tillägg till GT. I Syr finns ställen som tycks vi­sa att förfat­ta­ren om­fat­tar en äld­re upp­fatt­ning me­dan hans gre­kis­ke översätta­re har en ny­a­re (se t.ex. 7:17 med not). Tron på ett evigt liv ut­trycks tyd­ligt i 2 Mack 7 och Vish 3-5, un­der in­tryc­ket av oskyl­di­ga människors li­dan­den i sam­band med ti­dens re­li­gi­onsförföljel­ser. Tex­ter­na ger prov på oli­ka va­ri­an­ter av den nya tron: att de go­das själar ef­ter döden får ett lyck­ligt liv hos Gud (Vish 3:1); att de go­da återupp­står med kropp och själ (2 Mack 12:44 f.; 14:46); att de on­da straf­fas ge­nom att in­te bli återuppväck­ta (2 Mack 7:14); att de får sitt straff ge­nom ett evigt liv i plågor (Ju­dit 16:17; Vish 4:19).

Att oli­ka me­ning­ar om de dödas lott även i fortsätt­ning­en bröt sig mot varand­ra bland ju­dar­na framgår bl.a. av Apg 23:6-8. NT vi­sar också and­ra spår av ett fort­satt tänkan­de kring de yt­ters­ta ting­en. En­ligt en ju­disk upp­fatt­ning rym­de döds­ri­ket oli­ka av­del­ning­ar för on­da och go­da. En­ligt en an­nan fördes de go­da di­rekt till pa­ra­di­set (jfr Luk 23:43). I det se­na­re fal­let kom döds­ri­ket att be­trak­tas ute­slu­tan­de som en straffort, ett fäng­el­se för on­da äng­lar och on­da människors an­dar; jfr 1 Pet 3:19 med not. Det upp­fat­tas i NT också som de­mo­ner­nas hem och som utgångs­punk­ten för de­ras härj­ning­ar på jor­den. Be­teck­ning­en ”av­grun­den” förbinds med des­sa tan­kar (på gre­kis­ka ábys­sos, t.ex. Luk 8:31; Upp 9:1 f., 11). Döds­ri­ket kan i des­sa sam­man­hang er­in­ra om hel­ve­tet, men de båda be­grep­pen sam­man­fal­ler in­te. Döds­ri­kets tid tänks i NT va­ra be­gränsad, och dess invåna­re förva­ras där ba­ra i väntan på den sista do­men (Upp 20:13 f.). Hel­ve­tet upp­fat­tas som evigt.

Dagens bibelord

85 8Herre, visa oss din godhet
och ge oss din hjälp!
Ps 85:8