• Uppslagsdelen behandlar ord och ämnen som antingen återkommer ofta eller kräver en utförligare förklaring. Den har inga uppslagsord som anses självklara eller som man lätt får kunskap om på andra håll; där står om Bashan och Beer Sheva men inte om Betlehem. Och den har inte något uppslagsord ifall saken har behandlats i en not. Om du klickar på begynnelsebokstaven ovan kommer du till en lista med uppslagsorden som börjar på den bokstaven.

Uppslagsdel – Bibeln, deuterokanoniska skrifter, apokryfa skrifter

Or­det härrör från gre­kis­kans (och la­ti­nets) bíblia, som be­ty­der böcker. Det be­teck­nar alltså en sam­ling av skrif­ter, närma­re bestämt av böcker som tro­en­de människor håller he­li­ga. Namn som ”Böcker­nas bok” och ”Den he­li­ga skrift” ger di­rekt ut­tryck för den­na vörd­nads­ful­la in­ställ­ning. Dis­kus­sio­ner in­om ju­dis­ka och krist­na tros­sam­fund har steg­vis bestämt skrift­sam­ling­ens gränser. Den­na pro­ce­dur, och stu­di­et av den, kal­las ka­non­histo­ria ef­ter det gre­kis­ka or­det kánon, som be­ty­der mått­stock, i bild­lig me­ning re­gel el­ler norm. Den slut­ligt av­gränsa­de skrift­sam­ling­en är sam­fun­dets ka­non, dvs. utgångs­punk­ten för dess lära och liv. Böcker­na som ingår i en sådan ka­non kal­las ka­no­nis­ka.

Kris­ten­do­mens bi­bel kan in­de­las i tre de­lar, varav den förs­ta är ge­men­sam med ju­den­do­mens. Ett ne­utralt namn för den­na del är ”den hebre­is­ka bi­beln”, ef­tersom grund­tex­tens språk med få un­dan­tag är hebre­is­ka. Ju­disk tra­di­tion in­de­lar den i La­gen (de fem Mo­seböcker­na), Pro­fe­ter­na (Jos, Dom, 1-2 Sam, 1-2 Kung samt pro­fetböcker­na ut­om Dan) och Skrif­ter­na (de återståen­de böcker­na; den­na skrift­grupp av­gränsa­des sist). Mot­sva­ran­de hebre­is­ka be­teck­ning­ar är Torá, Ne­viím och Ke­tuvím. Ef­ter de­ras be­gyn­nel­se­bokstäver kal­las he­la den hebre­is­ka bi­beln Tanak. I kris­ten tra­di­tion används be­teck­ning­en Gam­la tes­ta­men­tet (förkor­tat GT), ef­ter det la­tins­ka or­det te­s­taméntum i en av dess be­ty­del­ser, ”förbund”. Ut­tryc­ket är en hop­drag­ning av ”det gam­la förbun­dets skrif­ter”. Me­ning­en är att den hebre­is­ka bi­beln hand­lar om ett förs­ta förbund som Gud ge­nom Is­ra­els le­da­re har slu­tit med människor, till skill­nad från det nya förbund som förmed­las av Je­sus. Som hävdvun­nen be­teck­ning är ut­tryc­ket van­ligt även i ic­ke-kon­fes­sio­nell lit­te­ra­tur om bi­beln. I vis­sa sam­man­hang har man prövat den mer ne­utra­la be­teck­ning­en ”Förs­ta tes­ta­men­tet”.

Bi­belns and­ra del är en grupp ju­dis­ka skrif­ter som in­te tillhör den hebre­is­ka bi­beln och är om­strid­da in­om kris­ten­he­ten. Den gre­kisk­ta­lan­de krist­na kyr­kan använde som sitt Gam­la tes­ta­men­te den översätt­ning som kal­las Sep­tu­a­gin­ta. Hand­skrif­ter med den­na text har böcker­na i en an­nan ord­ning, som också van­li­gen följs i krist­na bib­lar: först berättan­de skrif­ter, därnäst po­e­tis­ka skrif­ter och vis­hets­skrif­ter, slut­li­gen pro­fetböcker. På oli­ka ställen in­om des­sa av­del­ning­ar finns tex­ter som ju­dar­na in­te tog med i sin ka­non och som därför sak­nas i den hebre­is­ka bi­beln. Den ro­mersk-ka­tols­ka och de or­to­doxa kyr­kor­na räknar des­sa skrif­ter som full­go­da bi­belböcker, alltså som ka­no­nis­ka. I den mån man alls ta­lar om dem som en särskild grupp kal­lar man dem deu­te­ro­ka­no­nis­ka, vil­ket in­nebär att de tillhör ett sent skikt in­om ka­non. Lut­her och 1500-ta­lets övri­ga re­for­ma­to­rer sam­manförde dem till en särskild del av bi­beln och kal­la­de dem apo­kry­fer ef­ter ett gre­kiskt ord apókry­fos, som be­ty­der gömd, i bild­lig me­ning svårbe­grip­lig. Som­li­ga pro­te­stan­tis­ka sam­fund, t.ex. Svens­ka kyr­kan, följer Lut­her och räknar dem som en del av bi­beln, fast mind­re värde­full. En­ligt and­ra sam­fund står de helt och hållet ut­anför bi­beln. Det är nu­me­ra van­ligt att de sam­las i en and­ra del av bi­beln, som oli­ka sam­fund kan använda, förbigå el­ler ute­slu­ta ef­ter sin över­ty­gel­se. Den­na in­ter­na­tio­nellt sprid­da lösning tillämpas också i före­lig­gan­de översätt­ning, där ut­tryc­ket ”Tillägg till Gam­la tes­ta­men­tet” används som en ne­u­tral be­teck­ning. Grup­pens närma­re av­gräns­ning följer svensk tra­di­tion. Det­ta in­nebär att en skrift som in­te tillhör den ro­mersk-ka­tols­ka bi­beln tas med (Ma­nas­ses bön) och att några and­ra om­strid­da skrif­ter utelämnas (t.ex. den s.k. 4 Es­ra el­ler Es­ra-apo­ka­lyp­sen). De tillägg till Es­ters bok som Lut­her pla­ce­ra­de bland apo­kry­fer­na re­do­vi­sas på nu­me­ra ve­der­ta­get sätt i den fullständi­ga översätt­ning­en av bokens gre­kis­ka text.

Den krist­na bi­belns tred­je del är ge­men­sam för al­la krist­na och kal­las Nya tes­ta­men­tet (förkor­tat NT). Den­na be­teck­ning för urkris­ten­do­mens he­li­ga skrif­ter är be­lagd från slu­tet av 100-ta­let e.Kr. Dess bak­grund är tex­ter där den av Je­sus förmed­la­de fräls­ning­en be­skrivs som ett nytt förbund med Gud (t.ex. Luk 22:20; Heb 9:15; jfr ovan om ut­tryc­ket Gam­la tes­ta­men­tet).

Det finns många böcker som har berörings­punk­ter med de bib­lis­ka men som un­der ka­non­histo­ri­en en­ty­digt har ställts ut­anför bi­beln. Det­ta gäller en rad ju­dis­ka skrif­ter, till­kom­na un­der sam­ma pe­ri­od som Tillägg till Gam­la tes­ta­men­tet. De kal­las of­ta (gam­mal­tes­ta­ment­li­ga) apo­kry­fer, men för att und­vi­ka förväxling med den ovan nämn­da grup­pen har pro­te­stan­tis­ka te­o­lo­ger infört den del­vis miss­vi­san­de be­teck­ning­en pseu­de­pi­gra­fer (”skrif­ter med falsk upp­hovs­be­teck­ning”). En stor grupp verk med an­knyt­ning till Nya tes­ta­men­tets skriftsor­ter (evan­ge­li­er, brev etc.) kal­las ny­tes­ta­ment­li­ga apo­kry­fer. He­la den­na ut­om­bib­lis­ka lit­te­ra­tur är av stort in­tres­se för stu­di­et av den bib­lis­ka re­li­gi­o­nens ut­veck­ling. Men då inga sam­fund räknar den till bi­beln har den ing­en plats i en bi­belöversätt­ning.

Dagens bibelord

6 25Herren låter sitt ansikte lysa mot dig och visar dig nåd.
4 Mos 6:25