Or­det ”barn” har i bi­beln, särskilt i NT, fle­ra bild­li­ga be­ty­del­ser. När en re­li­giös lära­re använder det om si­na lärjung­ar mar­ke­rar han både sitt per­son­li­ga förhållan­de till dem och sin auk­to­ri­tet (Syr 2:1). Så gör Je­sus (t.ex. Mark 10:24; Joh 13:33), Pa­u­lus (t.ex. 1 Kor 4:14, 17) och Jo­han­nes­bre­vens förfat­ta­re (t.ex. 1 Joh 2:1). Pa­u­lus använder ut­tryc­ket särskilt om dem som han omvänt till kris­ten tro: han har fött dem till nytt liv (Gal 4:19). I fle­ra Je­sus-ord kal­las lärjung­ar­na ”de små” el­ler ”de mins­ta”; se Matt 10:42 med not. Här an­knyts till en tra­di­tion från GT: de from­ma är obe­tyd­li­ga och förak­ta­de i den­na värl­den. För Je­sus är bar­nets sin­ne­lag något po­si­tivt (Matt 11:25). I NT:s brev används ibland or­det ”barn” om krist­na på nybörjar­sta­di­et, och barns­lig­he­ten blir då något som man ef­ter hand bör lämna bakom sig; se 1 Kor 3:1 med not; jfr 14:20.

I en allmänna­re me­ning kan or­det användas om anhäng­a­re av en lära, om med­lem­mar i en grupp el­ler ka­te­go­ri och om dem som ger prov på en viss egen­skap; se t.ex. Jes 57:4; Matt 13:38. Det­ta språkbruk är lätt be­grip­ligt då en stad, ett folk el­ler en försam­ling per­so­ni­fie­ras som kvin­na; hen­nes ”barn” är då invånar­na el­ler med­lem­mar­na (Jes 47:8; Klag 1:5; 1 Mack 1:38; 2 Joh v. 1; Upp 12:17). I en del and­ra fall åter­ges or­det lämp­li­gast med hjälp av om­skriv­ning­ar. Ut­tryc­ket ”Guds barn” står för de krist­na i de­ras jor­dis­ka till­va­ro; Son.