Det gre­kis­ka or­det apósto­los be­ty­der ”sände­bud”. Mot­sva­ran­de hebre­is­ka ord användes om om­bud med full­makt att företräda an­nan per­son t.ex. i affärer. Or­det apos­tel före­kom­mer med den­na allmänna be­ty­del­se i Joh 13:16; 2 Kor 8:23; Fil 2:25 (”som ni sände”). I Heb 3:1 kal­las Je­sus apos­tel, dvs. Guds sände­bud. Of­tast syf­tar or­det i NT på Je­su tolv lärjung­ar, som han en­ligt Luk 6:13 själv kal­la­de apost­lar, el­ler på Pa­u­lus. Någon gång används det om and­ra mis­sionärer el­ler krist­na le­da­re: Bar­na­bas (Apg 14:4, 14), Andro­ni­kos och Ju­ni­as (Rom 16:7; en­ligt en an­nan tolk­ning av den sistnämn­da namn­for­men, företrädd re­dan i forn­kyr­kan, var den­na per­son en kvin­na, Ju­nia). Den­na fri­a­re använd­ning av or­det an­ses av många fors­ka­re ha va­rit den ur­sprung­li­ga bland de förs­ta krist­na. Pa­u­lus försva­rar iv­rigt sin rätt att kal­las apos­tel gente­mot motstånda­re som tycks ha an­sett be­teck­ning­en förbehållen de tolv; 1 Kor 9:1 ff. ”Fals­ka apost­lar” nämns i 2 Kor 11:13; Upp 2:2.