Det­ta gre­kis­ka ord, som be­ty­der ”mot­kristus”, används in­om bi­beln ba­ra i Jo­han­nes­bre­ven (1 Joh 2:18, 22; 4:3; 2 Joh v. 7), men då på ett sätt som vi­sar att det var be­kant för läsar­na. Tyd­li­gen vänta­de man sig att en ojämförligt ond och mäktig per­son skul­le fram­träda i värl­dens sista tid. And­ra an­tyd­ning­ar om det­ta ges i Matt 24:15-22 med par.; 2 Thess 2:3-12; Upp 13. Den vänta­de ge­stal­ten främjar en allmän upplösning el­ler ”laglöshet”. Han gör an­språk på en dyr­kan som en­dast till­kom­mer Gud och Kristus, hädar Gud och skändar he­li­ga ting. Han vållar också de tro­en­de svåra li­dan­den. Van­hel­gan­det av Je­ru­sa­lems tem­pel 168 f.Kr. bil­dar utgångs­punk­ten för den­na föreställ­ning. Den tillämpas i Up­pen­ba­rel­se­bo­ken på den ro­mers­ka sta­ten och dess kej­sa­re, i Jo­han­nes­bre­ven på fals­ka pro­fe­ter, dvs. re­li­giösa förkun­na­re som vänder sig till de krist­na men förne­kar väsent­li­ga krist­na läror.