• Uppslagsdelen behandlar ord och ämnen som antingen återkommer ofta eller kräver en utförligare förklaring. Den har inga uppslagsord som anses självklara eller som man lätt får kunskap om på andra håll; där står om Bashan och Beer Sheva men inte om Betlehem. Och den har inte något uppslagsord ifall saken har behandlats i en not. Om du klickar på begynnelsebokstaven ovan kommer du till en lista med uppslagsorden som börjar på den bokstaven.

Uppslagsdel – Ande, andedräkt, andekraft, andlig

Hebre­is­kan har sam­ma ord (rúach) för an­de och vind. Vil­ken in­nebörd som av­ses i ett gi­vet fall kan va­ra svårt att avgöra (t.ex. 1 Mos 1:2; Hes 3:12; 37:9). Mot­sva­ran­de ord i gre­kis­kan (pneu´ma) är också dub­bel­ty­digt (Joh 3:5). Båda or­den kan även syf­ta på an­dedräkten (Ps 135:17; 2 Thess 2:8). Den skild­ras i bi­beln som en di­rekt gåva av Gud: han har blåst in sin egen an­dedräkt i människan (Job 33:4; jfr 1 Mos 2:7). En livs­kraft av sam­ma art tänks alltså före­na Gud och människa.

Guds an­de, el­ler an­dedräkten ur hans mun, är ibland li­ka med hans ord el­ler tal som ska­par och ger liv (Jes 11:4; Ps 33:6). Ibland ter den sig som en våld­sam fy­sisk kraft (2 Kung 2:16; Hes 8:3; Till Dan C:36). Översätt­ning­en ”an­de­kraft” kan då va­ra lämp­lig. Tan­ken på vind el­ler storm finns sam­ti­digt i närhe­ten. Tron att al­la na­tur­kraf­ter står i Guds tjänst (Ps 104:4) bi­drar till att gränsen mel­lan Her­rens an­de och van­li­ga vin­dar är otyd­lig.

Människans an­de be­trak­tas som ett lån av Gud (Vish 15:16). Döden in­nebär att lånet åter­krävs (Job 34:14; Ps 104:29), va­re sig an­den återvänder till Gud el­ler före­nas med stof­tet (Pred 3:21; 12:7). Att livs­an­den skyd­das el­ler be­va­ras är det­sam­ma som att en människa får fortsätta le­va. Grund­tex­tens ”an­de” kan därför va­ra lik­ty­digt med ”liv” (Ords 29:10; jfr 4 Mos 16:22). Be­träffan­de sy­nen på till­va­ron ef­ter döden se Döds­ri­ket.

Hebre­is­ka ut­tryck om an­den hand­lar of­ta om människan själv och hen­nes till­stånd. Det är därför in­te all­tid nödvändigt el­ler ens lämp­ligt att ut­tryck­li­gen åter­ge or­det. Att behärs­ka sin an­de är t.ex. det­sam­ma som att behärs­ka sig själv (Ords 16:32). Om någon har fått en skick­lig­het­san­de, svart­sju­ke­an­de el­ler vil­lig­het­san­de är me­ning­en att per­so­nen i fråga bli­vit skick­lig (2 Mos 28:3), gri­pits av svart­sju­ka (4 Mos 5:14) el­ler är vil­lig (Ps 51:14).

I bak­grun­den finns dock tan­ken att människors egen­ska­per är sända av Gud. Det är han som ger dem en an­de av den ena el­ler and­ra be­skaf­fen­he­ten. Det­ta gäller både ne­ga­ti­va till­stånd, t.ex. förvir­ring, svårmod el­ler falsk­het (1 Sam 16:14; 1 Kung 22:22), och po­si­ti­va. Ut­präglad vis­het och hand­lings­kraft förkla­ras med att Gud har gett människan en ny del av sin he­li­ga an­de. Så tol­kas pro­fe­ter­nas verk­sam­het (se t.ex. 2 Kung 2:9-15), men också konstnärlig skick­lig­het (2 Mos 35:31), po­li­tiskt le­dar­skap (5 Mos 34:9) och fy­sisk styr­ka (Dom 14:6; 15:14). Ex­ta­tisk hänryck­ning skild­ras ibland som ett syn­ligt tec­ken på att den he­li­ga an­den tar en människa i sin tjänst (4 Mos 11:25; 1 Sam 10:5-12). Men även van­li­ga be­slut ges en lik­nan­de tolk­ning: Her­ren har väckt människans an­de, dvs. gett hen­ne en in­gi­vel­se (Esr 1:1). Löftet att människans försva­ga­de an­de skall förny­as ge­nom in­flöden av Guds he­li­ga an­de är ett led i som­li­ga pro­fe­ters förkun­nel­se om en bätt­re fram­tid (Hes 11:19; Jo­el 2:28).

I NT be­trak­tas des­sa förutsägel­ser som upp­fyll­da, och Guds an­de fram­står som en ver­kan­de makt. Je­sus blir bära­re av den när han döps av Jo­han­nes (Matt 3:16). Med dess hjälp be­seg­rar han de­mo­ner och bo­tar sjuk­do­mar (Matt 12:28; Luk 5:17). I syn­ner­het hos Lu­kas skild­ras han som fylld av he­lig an­de (1:35; 4:14, 16-21). Ef­ter hans död och upp­ståndel­se hör An­dens verk­ning­ar till den krist­na er­fa­ren­he­ten. I Joh 14-16 bär An­den nam­net Hjälpa­ren och till­skrivs bl.a. förmågan att förkla­ra Je­su ord och vägle­da med san­ning­en. En­ligt Apg in­leds kyr­kans tid med att urförsam­ling­ens med­lem­mar mot­tar den he­li­ga an­den (2:1 ff.). Den är en gåva från den upphöjde Kristus, och den le­der kyr­kan och dess mis­sion (10:19, 44-48; 15:28). Vid do­pet ges An­den till den döpte (2:38; 8:15 ff.).

En­ligt pa­u­lus­bre­ven ger An­den nya livs­kva­li­te­ter, vil­ket ut­trycks med va­ri­e­ran­de bil­der. Den är en ”förs­ta gåva” (Rom 8:23), en bor­gen för de krist­nas arv, dvs. de­ras kom­man­de liv i härlig­he­ten (2 Kor 1:22; 5:5; Ef 1:14), och ett si­gill som vi­sar att den krist­ne är Her­rens egen­dom (2 Kor 1:22; Ef 1:13). På sam­ma gång hjälper och stöder den (Rom 8:26 f.). Därmed förny­as an­den hos den krist­ne (Rom 8:9 f.); det­ta vi­sar sig i and­li­ga gåvor (1 Kor 12:1-11; 14:1-5). Så kan de krist­na kal­las för and­li­ga människor (Gal 6:1). De­ras livsföring skall sty­ras in­te av köttet ut­an av den förny­a­de an­den (Gal 5:16-26), som bär frukt i form av krist­na dyg­der. I Up­pen­ba­rel­se­bo­ken åskådliggörs An­dens mång­fal­di­ga funk­tio­ner i bil­den av ”Guds sju an­dar” (1:4; 3:1; 4:5; 5:6).

An­den får alltså i NT ef­ter hand per­son­li­ga drag; två gång­er nämns den som jämställd med Gud och Kristus (Matt 28:19; 2 Kor 13:13). Häri­från går se­dan lin­jer­na till forn­kyr­kans tänkan­de om Tre­e­nig­he­ten.

I tex­ter om det krist­na li­vet är det ibland svårt att avgöra om or­det pneu´ma be­teck­nar Guds el­ler den krist­nes an­de. I ut­tryc­ket ”den he­li­ga an­den” framgår klart av bestämning­en ”he­lig” att det är fråga om den från Gud utgåen­de an­den. Sak­nas bestämning blir tex­ten me­ra dub­bel­ty­dig. I översätt­ning­en skrivs ”An­den” med stor bok­stav när sam­man­hang­et gör tro­ligt att förfat­ta­ren tänker på Guds an­de. Grund­tex­ten gör ing­et sådant bruk av sto­ra bokstäver.

Be­träffan­de tron på självständi­ga kroppslösa an­dar, go­da el­ler on­da se Äng­lar; De­mo­ner.

Dagens bibelord

6 25Herren låter sitt ansikte lysa mot dig och visar dig nåd.
4 Mos 6:25