• Uppslagsdelen behandlar ord och ämnen som antingen återkommer ofta eller kräver en utförligare förklaring. Den har inga uppslagsord som anses självklara eller som man lätt får kunskap om på andra håll; där står om Bashan och Beer Sheva men inte om Betlehem. Och den har inte något uppslagsord ifall saken har behandlats i en not. Om du klickar på begynnelsebokstaven ovan kommer du till en lista med uppslagsorden som börjar på den bokstaven.

Uppslagsdel – Överstepräst

Så kal­las tra­di­tio­nellt det is­ra­e­li­tis­ka präster­ska­pets över­hu­vud. I GT:s lag­stift­ning nämns han i förbigåen­de som in­ne­ha­va­re av ett ämbe­te på livs­tid (4 Mos 35:25, 28). Han kal­las också ”den präst som är främst bland si­na ämbets­bröder” i en lag där särskil­da ren­hets­reg­ler före­skrivs för ho­nom, och ”den smor­de prästen” i en av of­fer­la­gar­na (3 Mos 4:3-12). I bestämmel­ser­na om förso­nings­da­gen (3 Mos 16) re­pre­sen­te­ras han av Mo­ses bror Aron. Det s.k. präster­li­ga tra­di­tions­skik­tet i Mo­seböcker­na upp­fat­tar nämli­gen Aron som den förs­te överste­prästen. Hans vig­ning till ämbe­tet be­skrivs utförligt (2 Mos 29; 3 Mos 8), lik­som den dräkt han skul­le bära (2 Mos 28). I 4 Mos 20:22-29 skild­ras hur hans son Ela­sar ef­ter­trädde ho­nom vid hans död.

Den äld­re histo­ri­e­skriv­ning­en nämner fle­ra präster vid Da­vids hov (se t.ex. 1 Sam 23:6; 2 Sam 8:17). Som den le­dan­de fram­står slut­li­gen Sa­dok (1 Kung 2:35). Den ur­sprung­li­ga tra­di­tio­nen ger inga upp­gif­ter om hans bak­grund. Han kan ha tillhört det in­hems­ka präster­ska­pet i Je­ru­sa­lem före Da­vids erövring av sta­den. Se­na­re tra­di­tions­skikt kny­ter ho­nom emel­ler­tid till Arons släkt (1 Krön 6:8; 24:3). Han upp­fat­tas då som bära­re av den överste­präster­li­ga arvs­lin­jen och som stam­far för al­la präster i Je­ru­sa­lem (Hes 43:19). Bland hans ef­ter­kom­man­de ärvs överste­prästämbe­tet från far till son och behålls av in­ne­ha­va­ren tills han dör.

Den­na ut­veck­la­de syn på ämbe­tet tillhör ti­den ef­ter den ba­by­lo­nis­ka fång­en­ska­pen. Överste­prästen över­tog då vad som kun­de be­va­ras av det försvun­na kung­adömets funk­tio­ner. Un­der de följan­de århund­ra­de­na lyd­de Je­ru­sa­lem un­der främman­de härs­ka­re men ha­de en re­la­tiv självständig­het som tem­pel­stad. Överste­prästen var fol­kets främs­te le­da­re; i Dan 9:25 kan ut­tryc­ket ”den som är smord till furs­te” syf­ta på en in­ne­ha­va­re av överste­prästämbe­tet.

En överste­präst, Jo­sua, spe­la­de en­ligt pro­fe­ter­na Hag­gaj (1:1-14; 2:3-5) och Sa­kar­ja (3:1-8; 6:11) en vik­tig roll i det re­li­giösa upp­bygg­nads­ar­be­tet. Hos Jo­se­fus finns upp­gif­ter om se­na­re in­ne­ha­va­re av ämbe­tet. Till dem hör bl.a. Oni­as I (ca 300 f.Kr.; jfr 1 Mack 12:7-20), hans son­son Oni­as II och den­nes son Si­mon II, som var verk­sam om­kring 200 f.Kr. och tro­li­gen är iden­tisk med en i rab­binsk tra­di­tion om­ta­lad ”Si­mon den rättfärdi­ge”. Han är föremål för en be­und­ran­de skild­ring i Syr 50:1-21. Hans son, Oni­as III, upp­trädde en­ligt 2 Mack 3:1-4:38; 15:12-14 som försva­ra­re av Is­ra­els re­li­gi­on och tra­di­tio­ner men blev un­dan­trängd av sin bror Ja­son (2 Mack 4:7-5:10).

Se­den att köpa ämbe­tet av de utländs­ka härs­kar­na ha­de nu vun­nit in­steg, och Ja­son er­sat­tes på det­ta vis av ef­terfölja­re som in­te räkna­des till Sa­doks ätt­ling­ar: Me­ne­la­os (2 Mack 4:23-5:23; 11:29-32; 13:3-8) och Al­ki­mos (1 Mack 7:5-25; 9:1, 54-57; 2 Mack 14). Un­der såda­na förhållan­den sjönk ämbe­tet i be­ty­del­se och an­se­en­de. Det över­gick 152 f.Kr. till Ju­das Mac­ka­bai­os bror Jo­na­tan (1 Mack 10:20) och gick se­dan i arv in­om den nya härs­kar­fa­mil­jen. När lan­det fick nya makt­ha­va­re un­der ro­merskt sty­re återinfördes de god­tyck­li­ga till- och avsätt­ning­ar­na av överste­präster. Den­na si­tu­a­tion av­speglas i NT, där den fun­ge­ran­de överste­prästen och ti­di­ga­re in­ne­ha­va­re av ämbe­tet kan upp­fat­tas som ett slags släkt­kol­lek­tiv (Luk 3:2; Apg 4:6).

Överste­präst i sträng me­ning var dock fort­fa­ran­de en­dast en per­son. Med­ve­tan­det om hans enaståen­de be­ty­del­se ut­trycks klart då Hebre­er­bre­vet gör hans tjänst till en sym­bol för Kristi förso­ningsgärning (t.ex. 5:1-10). Evan­ge­li­er­nas tal om ”överste­präster­na” vi­sar hel­ler in­te att man räkna­de med fle­ra likvärdi­ga in­ne­ha­va­re av ämbe­tet. Tro­li­gen åsyf­tas de högre be­fatt­nings­ha­va­re bland präster­na som sva­ra­de för ord­ning­en i temp­let och för den eko­no­mis­ka verk­sam­he­ten där. Un­der den egent­li­ge överste­prästens led­ning bil­da­de des­sa be­fatt­nings­ha­va­re ett verkställan­de ut­skott in­om rådet.

Dagens bibelord

3 2Tänk på det som finns där uppe, inte på det som finns på jorden.

Kol 3:2