Det svens­ka or­det äng­el kom­mer av gre­kis­kans áng­e­los, ”sände­bud” el­ler ”budbära­re”. Mot­sva­ran­de hebre­is­ka ord (malák) har sam­ma be­ty­del­se. Or­den kan användas både om människor och om över­na­tur­li­ga va­rel­ser i Guds tjänst. Vil­ket som me­nas är ibland oklart (t.ex. Sak 3:1; Mal 3:1).

När äng­lar upp­träder i GT:s berättel­ser lik­nar de vid förs­ta an­blic­ken van­li­ga människor (1 Mos 18-19; Dom 6:11-24; 13:3-21; Tob 5:4). Först ef­ter hand klar­nar det att man står inför ”Her­rens äng­el” (1 Mos 16:7; Dom 6:22; 13:21) el­ler ”Guds äng­el” (1 Mos 21:17). I äld­re tex­ter be­teck­nar det­ta ut­tryck en up­pen­ba­rel­se­form av Her­ren själv, vil­ket framgår av att berätta­ren omväxlan­de säger ”Her­rens äng­el” och ”Her­ren” (2 Mos 3:2-4). I yng­re bi­bel­tex­ter är ut­tryc­ket mer el­ler mind­re lik­ty­digt med ”en äng­el från Her­ren”, dvs. ett av hans sände­bud (1 Krön 21:15-16). Så används det re­gelmässigt i Tillägg till GT och i NT (Till Dan B:26; Matt 1:20; 28:2; Luk 1:11; 2:9). När up­pen­ba­rel­sen för Mo­se åter­berättas i Apg 7:30 sägs ba­ra ”en äng­el”.

Som him­mels­ka ge­stal­ter kan äng­lar­na kal­las ”de he­li­ga” el­ler ”gu­dasöner­na” (Ps 89:6-8; Syr 42:17). De upp­fat­tas då som va­sal­ler el­ler hovmän kring en kung. Ut­tryckssättet har lånats från äld­re föreställ­ning­ar om lägre gu­dar som ännu kan anas i 5 Mos 32:8; Ps 29:1; be­träffan­de dess tillämp­ning i NT se Son. Äng­lar­na upp­fat­tas också som kri­ga­re (Jos 5:13-15; 2 Kung 6:15-17), vil­ka till­sam­mans bil­dar en väldig här. Ut­tryc­ket ”den him­mels­ka hären” kan därför syf­ta på dem (1 Kung 22:19; 2 Krön 18:18; Man v. 15), men bil­den fly­ter sam­man med stjärnor­na. Man gjor­de ing­en klar skill­nad mel­lan na­tur­fe­no­men som Gud råder över och med­vet­na va­rel­ser som står i hans tjänst (Ps 104:4). Him­la­krop­par be­trak­ta­des som up­pen­ba­rel­se­for­mer för and­li­ga väsen, som dock in­te fick göra an­språk på till­bed­jan (5 Mos 4:19; Jer 19:13). Be­träffan­de föreställ­ning­ar om djur­for­ma­de ge­stal­ter i Her­rens tjänst se Dra­ke; Ke­rub.

Läran om äng­lar­na är starkt ut­veck­lad i se­na bib­lis­ka skrif­ter, lik­som i ut­om­bib­liskt ju­diskt tänkan­de, som dock in­te om­hul­da­des av al­la (Apg 23:8 f.). Äng­lar­na till­de­la­des allt fler spe­ci­el­la upp­gif­ter, t.ex. att ta va­ra på människors böner och go­da gärning­ar (Tob 12:12-15; Apg 10:4). I apo­ka­lyp­tis­ka skrif­ter förkla­rar äng­lar me­ning­en med de sy­ner som åter­berättas (Dan 9:21-27; Upp 17:7-14). I utlägg­ning­ar av GT:s berättel­ser föreställ­de man sig dem som förmed­la­re av Guds up­pen­ba­rel­se (Apg 7:53; Gal 3:19). Na­tur­fe­no­men av skil­da slag fick si­na eg­na över­va­ka­re (Upp 16:5; jfr 7:1; 14:18). Folk och länder re­pre­sen­te­ra­des av särskil­da äng­lar (Dan 10:13; 12:1), men även en­skil­da människor ha­de sin äng­el (Matt 18:10; Apg 12:15). Man tänk­te sig vi­da­re ängla­furs­tar med oli­ka rang. De främs­ta av dem gavs egen­namn som Ra­fael (Tob 3:17; 5:4; 12:15), Mi­kael (Dan 10:13; Jud v. 9; Upp 12:7) och Ga­bri­el (Dan 8:16; 9:21; Luk 1:9, 26/27).

Till den­na tan­kekrets hör också on­da äng­lar. En­ligt en äld­re tro var gränsen mel­lan go­da och fördärvs­bring­an­de mak­ter fly­tan­de. Det fanns ska­degöran­de de­mo­ner, men också ge­stal­ter som på Guds upp­drag verkställ­de hans straff­do­mar (2 Sam 24:15-17; 2 Kung 19:35) el­ler pröva­de de from­ma. Förgöra­ren (2 Mos 12:23) och An­kla­ga­ren (Job 1-2; Sak 3:1-2) är namn på såda­na väsen. I sin hebre­is­ka form, Sa­tan (1 Krön 21:1), blev sistnämn­da ord ef­ter hand nam­net på en självständig, mot Gud fi­ent­lig makt. Vis­sa av de gam­la tex­ter­na om ”gu­daväsen­de­na” el­ler ”den Högs­tes söner” (1 Mos 6:1-4; Ps 82:6) gav näring åt tron på upp­ro­ris­ka el­ler fall­na äng­lar (2 Pet 2:4; Jud v. 6), som också kom­bi­ne­ra­des med Jes 14:12-15. Al­la des­sa föreställ­ning­ar gav bi­drag till bil­den av djävu­len som onds­kans furs­te, om­gi­ven av si­na tjäna­re lik­som Gud av si­na (Matt 25:41; Upp 12:7, 9). Mak­ter.