Sök

Sökningen gav 3 träffar. Visar resultat 1 till 3.

<< Föregående 1 Nästa >>

Matt 22:41-23:39

Är Mes­si­as Da­vids son?

22 41Då fa­ri­se­er­na var försam­la­de fråga­de Je­sus dem: 42”Vad an­ser ni om Mes­si­as? Vems son är han?” – ”Da­vids”, sva­ra­de de. 43Då sa­de han: ”Hur kan då Da­vid på An­dens in­gi­vel­se kal­la ho­nom her­re och säga: 44Her­ren sa­de till min her­re: Sätt dig på min högra si­da, så skall jag lägga di­na fi­en­der un­der di­na fötter. 45Om nu Da­vid kal­lar ho­nom her­re, hur kan han då va­ra Da­vids son?” 46Ing­en kun­de sva­ra ho­nom, och ef­ter den da­gen våga­de hel­ler ing­en läng­re ställa frågor till ho­nom.

An­kla­gel­ser mot de skriftlärda och fa­ri­se­er­na

23 1Se­dan ta­la­de Je­sus till fol­ket och si­na lärjung­ar 2och sa­de: ”De skriftlärda och fa­ri­se­er­na har satt sig på Mo­ses stol. 3Gör därför allt vad de lär er och håll fast vid det, men hand­la in­te som de gör, för de säger ett och gör ett an­nat. 4De bin­der ihop tunga bördor och lägger dem på människor­nas ax­lar, men själva rör de in­te ett fing­er för att rätta till dem. 5Allt vad de före­tar sig gör de för att människor­na skall lägga märke till dem. De skaf­far sig bre­da böne­r­em­sor och sto­ra man­tel­tof­sar. 6De tyc­ker om att ha he­ders­plat­sen på gästa­bu­den och sit­ta främst i sy­na­go­gan, 7och de vill bli hälsa­de på tor­gen och kal­las rab­bi av al­la människor. 8Men ni skall in­te låta er kal­las rab­bi, ty en är er läromästa­re och ni är al­la bröder. 9Ni skall in­te kal­la någon här på jor­den för er fa­der, ty en är er fa­der, han som är i him­len. 10In­te hel­ler skall ni låta er kal­las lära­re, ty en är er lära­re, Kristus. 11Den som är störst bland er skall va­ra de and­ras tjäna­re. 12Den som upphöjer sig skall bli förödmju­kad, och den som ödmju­kar sig skall bli upphöjd.

Ve­rop

13Ve er, skriftlärda och fa­ri­se­er, ni hyck­la­re som stäng­er till him­mel­ri­ket för människor­na. Ni går in­te själva in, och dem som vill kom­ma dit in släpper ni in­te in.

15Ve er, skriftlärda och fa­ri­se­er, ni hyck­la­re som far över land och hav för att vin­na en en­da pro­se­lyt, och när någon har bli­vit det gör ni ho­nom till ett hel­ve­tets barn, dub­belt värre än ni själva.

16Ve er, ni blin­da le­da­re som säger: Svär man vid temp­let be­ty­der det ingen­ting, men svär man vid gul­det i temp­let är eden bin­dan­de. – 17Ni blin­da dårar, vil­ket är förmer, gul­det el­ler temp­let som har gjort gul­det he­ligt? 18Ni säger: Svär man vid of­fe­ral­ta­ret be­ty­der det ingen­ting, men svär man vid gåvan som lig­ger på det är eden bin­dan­de. – 19Ni blin­da, vil­ket är förmer, gåvan el­ler al­ta­ret som gör gåvan he­lig? 20Den som svär vid al­ta­ret svär både vid det och vid allt som lig­ger på det. 21Den som svär vid temp­let svär både vid det och vid ho­nom som bor i det. 22Och den som svär vid him­len, han svär både vid Guds tron och vid ho­nom som sit­ter på den.

23Ve er, skriftlärda och fa­ri­se­er, ni hyck­la­re som ger ti­on­de av myn­ta och dill och kum­min men försum­mar det vik­ti­gas­te i la­gen: rätt­vi­sa, barmhärtig­het, tro­het. Det gäller att göra det ena ut­an att försum­ma det and­ra. 24Ni blin­da le­da­re, som si­lar mygg men sväljer ka­me­ler!

25Ve er, skriftlärda och fa­ri­se­er, ni hyck­la­re som rengör ut­si­dan av bäga­ren och skålen, me­dan de in­u­ti är ful­la av vin­nings­lyst­nad och omått­lig­het. 26Du blin­de fa­risé, gör först bäga­ren ren in­u­ti, så blir också ut­si­dan ren.

27Ve er, skriftlärda och fa­ri­se­er, ni hyck­la­re som är som vit­kal­ka­de gra­var. Ut­anpå ser de pryd­li­ga ut, men in­u­ti är de ful­la av de dödas ben och an­nat orent. 28På sam­ma sätt vi­sar ni upp ett rättfärdigt ytt­re för människor­na, me­dan ert in­re är fullt av hyck­le­ri och orättfärdig­het.

29Ve er, skriftlärda och fa­ri­se­er, ni hyck­la­re som re­ser mo­nu­ment över pro­fe­ter­na och smyc­kar de rättfärdi­gas grav­ste­nar 30och säger: Om vi ha­de levt på våra fäders tid skul­le vi in­te ha gjort oss med­skyl­di­ga till pro­fe­ter­nas blod. 31Därmed vi­sar ni själva att ni är söner till dem som mörda­de pro­fe­ter­na. 32Fortsätt som era fäder tills måttet är rågat. 33Or­mar, huggorm­syng­el, hur skall ni kun­na undgå att dömas till hel­ve­tet? 34Därför skall jag sända er pro­fe­ter, vi­sa män och skriftlärda. Som­li­ga av dem kom­mer ni att döda och korsfästa och and­ra kom­mer ni att pis­ka i era sy­na­go­gor och ja­ga från stad till stad. 35Så skall allt rättfärdigt blod som ut­gju­tits här på jor­den kom­ma över er, allti­från den rättfärdi­ge Abels blod till blo­det från Sa­kar­ja, Be­rek­jas son, som ni mörda­de mel­lan temp­let och al­ta­ret. 36San­ner­li­gen, allt­sam­mans skall det­ta släkte få sva­ra för.

Je­su kla­gan över Je­ru­sa­lem

37Je­ru­sa­lem, Je­ru­sa­lem, du som dödar pro­fe­ter­na och ste­nar dem som blir sända till dig. Hur of­ta har jag in­te ve­lat sam­la di­na barn så som hönan sam­lar si­na kyck­ling­ar un­der ving­ar­na, men ni vil­le in­te. 38Nu får ni själva ta hand om ert över­giv­na hus. 39Ty jag säger er: ni ser mig in­te me­ra förrän den dag då ni säger: Välsig­nad är han som kom­mer i Her­rens namn.

Mark 12:35-40

Är Mes­si­as Da­vids son?

12 35Då Je­sus un­der­vi­sa­de i temp­let fråga­de han: ”Hur kan de skriftlärda säga att Mes­si­as är Da­vids son? 36Da­vid har ju själv sagt, ge­nom den he­li­ga an­den: Her­ren sa­de till min her­re: Sätt dig på min högra si­da, så skall jag lägga di­na fi­en­der un­der di­na fötter. 37Da­vid kal­lar ho­nom alltså her­re, hur kan han då va­ra Da­vids son?”

Var­ning för de skriftlärda

Allt fol­ket lyss­na­de gärna på ho­nom, 38och i sin un­der­vis­ning sa­de han: ”Se upp med de skriftlärda, som vill gå om­kring i långa mant­lar och bli hälsa­de på tor­get 39och sit­ta främst i sy­na­go­gan och ha he­ders­plat­sen på gästa­bu­den. 40De äter änkor­na ur hu­sen och ber långa böner för syns skull. Så myc­ket hårda­re blir den dom de får.”

Luk 20:41-47

Är Mes­si­as Da­vids son?

20 41Han sa­de till dem: ”Hur kan man säga att Mes­si­as är Da­vids son? 42Da­vid säger ju själv i Psal­ta­ren: Her­ren sa­de till min her­re: Sätt dig på min högra si­da, 43så skall jag lägga di­na fi­en­der som en pall un­der di­na fötter. 44Da­vid kal­lar ho­nom alltså her­re, hur kan han då va­ra Da­vids son?”

An­kla­gel­ser mot de skriftlärda

45Me­dan allt fol­ket hörde på sa­de han till si­na lärjung­ar: 46”Ta er i akt för de skriftlärda, som vill gå om­kring i si­na långa mant­lar och tyc­ker om att bli hälsa­de på tor­gen och sit­ta främst i sy­na­go­gan och ha he­ders­plat­sen på gästa­bu­den. 47De äter änkor­na ur hu­sen och ber långa böner för syns skull. Så myc­ket hårda­re blir den dom de får.”

<< Föregående 1 Nästa >>