Sök

Sökningen gav 7 träffar. Visar resultat 1 till 7.

<< Föregående 1 Nästa >>

Jes 35

Vägen till­ba­ka till Si­on

35 1Öknen och öde­mar­ken skall jub­la,
det förtor­ka­de lan­det glädjas och blom­ma.
Som en äng med lil­jor 2skall öknen blom­ma,
den skall glädjas och fröjda sig.
Li­ba­nons glans skall skänkas den,
Kar­mels och Sha­rons härlig­het,
och fol­ket får skåda Her­rens glans,
vår Guds härlig­het.
3Ge styr­ka åt kraftlösa ar­mar,
stad­ga åt skälvan­de knän!
4Säg till de förskrämda:
”Fat­ta mod, var in­te rädda!
Se, er Gud är här,
hämn­den kom­mer,
Guds ve­dergäll­ning.
Han kom­mer själv för att rädda er.”
5Då skall de blin­das ögon öpp­nas
och de dövas öron höra.
6Då skall den la­me hop­pa som en hjort
och den stum­me bris­ta ut i ju­bel.
Vat­ten bry­ter fram i öknen,
bäckar i öde­mar­ken.
7Förbränt land skall bli till sjö,
törs­tan­de mark till källsprång.
Där nu scha­ka­ler­na lig­ger och vi­lar
skall säv och pa­pyrus­gräs växa.
8Där skall gå en ba­nad väg,
den skall kal­las den he­li­ga vägen.
Ing­en oren får be­träda den.
[---]
9Där finns inga le­jon,
där kom­mer inga rov­djur.
Men de återlösta vand­rar där,
10de som Her­ren friköpt vänder åter.
De kom­mer till Si­on med ju­bel,
krönta med evig glädje.
Fröjd och glädje följer dem,
sorg och suc­kan flyr.
Jes 65:17-25
65 17Nu ska­par jag en ny him­mel och en ny jord.
Det som va­rit skall man in­te mer min­nas,
in­te läng­re tänka på.
18Nej, gläd er och jub­la för evigt
över det som jag ska­par.
Jag ska­par om Je­ru­sa­lem till ju­bel
och dess folk till glädje.
19Jag skall jub­la över Je­ru­sa­lem
och glädjas över mitt folk.
Där skall in­te mer höras gråt och kla­gan,
20där skall ald­rig mer ske att spädbarn dör
el­ler att gam­la in­te får le­va sin tid ut.
Den dör ung som dör hund­raårig,
den som in­te blir hund­ra an­ses förban­nad.
21De skall byg­ga hus och bo i dem,
od­la vingårdar och äta de­ras frukt.
22Det de byggt skall in­te be­bos av and­ra,
det de od­lat in­te ätas av and­ra.
Al­la i mitt folk skall bli gam­la som träden,
mi­na ut­val­da får nju­ta fruk­ten av sin möda.
23De skall in­te ar­be­ta förgäves
och föda barn till en snar död,
ty de är ett släkte som Her­ren välsig­nat,
de och de­ras ätt­ling­ar.
24Då skall det­ta ske:
In­nan de ro­par sva­rar jag dem,
me­dan de ännu ta­lar bönhör jag dem.
25Var­gen och lam­met be­tar till­sam­mans,
le­jo­net äter hö som ox­en.
Och jord är or­mens föda.
Ing­en­stans på mitt he­li­ga berg
sker något ont el­ler vrångt,
säger Her­ren.
Matt 5:5
5 5Sa­li­ga de ödmju­ka,
de skall ärva lan­det.
2 Pet 3:13

3 13Men ef­ter hans löfte väntar vi på nya him­lar och en ny jord där rättfärdig­het bor.

Upp 11:15

Den sjun­de äng­eln blåser i sin ba­sun

11 15Den sjun­de äng­eln blåste i sin ba­sun. Då hördes star­ka röster i him­len som sa­de: ”Her­raväldet över värl­den tillhör nu vår Her­re och hans smor­de, och han skall va­ra ko­nung i evig­he­ters evig­het.”

Upp 21:1-7

En ny him­mel och en ny jord

21 1Och jag såg en ny him­mel och en ny jord. Ty den förs­ta him­len och den förs­ta jor­den var bor­ta, och ha­vet fanns in­te mer. 2Och jag såg den he­li­ga sta­den, det nya Je­ru­sa­lem, kom­ma ner ur him­len, från Gud, re­do som en brud som är smyc­kad för sin man. 3Och från tro­nen hörde jag en stark röst som sa­de: ”Se, Guds tält står bland människor­na, och han skall bo ibland dem, och de skall va­ra hans folk, och Gud själv skall va­ra hos dem, 4och han skall tor­ka al­la tårar från de­ras ögon. Döden skall in­te fin­nas mer, och ing­en sorg och ing­en kla­gan och ing­en smärta skall fin­nas mer. Ty det som en gång var är bor­ta.” 5Och han som satt på tro­nen sa­de: ”Se, jag gör all­ting nytt.” Och han sa­de: ”Skriv, ty des­sa ord är trovärdi­ga och san­na.” 6Och han sa­de till mig: ”Det har skett. Jag är A och O, början och slu­tet. Jag skall låta den som törs­tar dric­ka fritt ur källan med li­vets vat­ten. 7Den som seg­rar skall vin­na allt det­ta, och jag skall va­ra hans Gud och han skall va­ra min son.

Upp 22:1-5

22 1Och han vi­sa­de mig en flod med li­vets vat­ten, klar som kri­stall, som rann från Guds och Lam­mets tron. 2Mitt på den sto­ra ga­tan, med flo­den på ömse si­dor, stod li­vets träd, som bär frukt tolv gång­er om året och ger sin skörd var­je månad, och trädets blad är läke­me­del för fol­ken. 3Och ing­en förban­nel­se skall fin­nas mer. Guds och Lam­mets tron skall stå i sta­den, och hans tjäna­re skall tjäna ho­nom. 4De skall se hans an­sik­te, och de skall bära hans namn på sin pan­na. 5Och det skall in­te mer bli natt, och ing­en behöver läng­re ljus från någon lam­pa el­ler so­lens ljus, ty Her­ren Gud skall ly­sa över dem. Och de skall va­ra kung­ar i evig­he­ters evig­het.

<< Föregående 1 Nästa >>