Sök

Sökningen gav 4 träffar. Visar resultat 1 till 4.

<< Föregående 1 Nästa >>

Jes 51:4-6
51 4Lyss­na på mig, al­la folk,
ni folk­slag, hör no­ga på!
Från mig skall la­gen utgå,
min rätt skall bli ett ljus för fol­ken.
Snabbt 5nal­kas min rättfärdig­het,
min hjälp är på väg,
med mäktig arm ski­par jag rätt bland fol­ken.
Fjärran länder väntar på mig,
de sätter sitt hopp till min makt.
6Lyft blic­ken mot him­len,
be­trak­ta jor­den därun­der.
Him­len skall lösas upp som rök,
jor­den sli­tas ut som en klädnad
och dess invåna­re dö som flu­gor.
Men min hjälp va­rar i evig­het,
min rättfärdig­het går ald­rig om in­tet.
2 Kor 13:5-9

13 5Un­dersök själva om ni har tro, pröva er själva. Märker ni in­te att Kristus Je­sus finns hos er? El­ler är det så att ni in­te består pro­vet? 6Jag hop­pas ni skall in­se att jag för min del har bestått det. 7Jag ber till Gud att ni in­te skall göra något som är ont, in­te för att jag skall vi­sa mig hålla måttet, ut­an för att ni skall göra det som är gott; se­dan får det gärna se ut som om jag in­te höll måttet. 8Jag kan in­te ska­da san­ning­en, ba­ra främja den. 9Jag gläder mig när jag själv är svag och ni är star­ka. Just det ber jag om, att ni skall bli allt­mer fel­fria.

Luk 12:35-40

Tjäna­ren som är be­redd

12 35Fäst upp era kläder och håll lam­por­na brin­nan­de. 36Var som tjäna­re som väntar på att de­ras her­re skall kom­ma hem från ett bröllop, så att de ge­nast kan öpp­na när han kom­mer och bul­tar på por­ten. 37Sa­li­ga de tjänar­na, ef­tersom de­ras her­re fin­ner dem vak­na när han kom­mer. San­ner­li­gen, han skall fästa upp si­na kläder och låta dem lägga sig till bords och själv gå och pas­sa upp dem. 38Om han så kom­mer vid mid­natt el­ler ännu se­na­re – sa­li­ga är de tjänar­na, när han fin­ner dem be­red­da. 39Ni förstår väl att om husäga­ren viss­te när tju­ven kom, skul­le han hind­ra ho­nom från att bry­ta sig in i hu­set. 40Var be­red­da, också ni, ty när ni minst väntar det, då kom­mer Människo­so­nen.”

Ps 139:1-18

Psalm 139

139 1För körle­da­ren. Av Da­vid, en psalm.

Her­re, du rann­sa­kar mig och känner mig.
2Om jag står el­ler sit­ter vet du det,
fast du är långt bor­ta vet du vad jag tänker.
3Om jag går el­ler lig­ger ser du det,
du är förtro­gen med allt jag gör.
4In­nan or­det är på min tunga
vet du, Her­re, allt jag vill säga.
5Du om­ger mig på al­la si­dor,
jag är helt i din hand.
6Den kun­ska­pen är för djup för mig,
den övergår mitt förstånd.
7Var skul­le jag kom­ma un­dan din närhet?
Vart skul­le jag fly för din blick?
8Sti­ger jag upp till him­len, finns du där,
lägger jag mig i döds­ri­ket, är du också där.
9Tog jag mor­gon­rod­na­dens ving­ar,
gick jag till vi­la yt­terst i ha­vet,
10skul­le du nå mig även där
och gri­pa mig med din hand.
11Om jag säger: Mörker må täcka mig,
lju­set om­kring mig bli natt,
12så är in­te mörk­ret mörkt för dig,
nat­ten är ljus som da­gen,
själva mörk­ret är ljus.
13Du ska­pa­de mi­na inälvor,
du vävde mig i mo­der­li­vet.
14Jag tac­kar dig för di­na mäkti­ga un­der,
förun­der­ligt är allt du gör.
Du kände mig allti­ge­nom,
15min kropp var in­te förbor­gad för dig,
när jag for­ma­des i det fördol­da,
när jag fläta­des sam­man i jor­dens djup.
16Du såg mig in­nan jag föddes,
i din bok var de re­dan skriv­na,
de da­gar som ha­de for­mats
in­nan någon av dem ha­de grytt.
17Di­na tan­kar, o Gud, är för höga för mig,
väldig är de­ras mång­fald.
18Vill jag räkna dem är de fle­ra än sand­kor­nen,
når jag till slu­tet är jag ännu hos dig.

<< Föregående 1 Nästa >>