Sök

Sökningen gav 22 träffar. Visar resultat 1 till 22.

<< Föregående 1 Nästa >>

3 Mos 16

Den sto­ra förso­nings­da­gen

16 1Her­ren ta­la­de till Mo­se se­dan Arons två söner ha­de dött, de båda som mis­te li­vet när de trädde fram inför Her­ren.

2Her­ren sa­de: Säg till din bror Aron att han in­te när som helst får gå in bakom förhäng­et i hel­ge­do­men och fram till loc­ket som täcker ar­ken, ty då kom­mer han att dö när jag vi­sar mig i mol­net ovanför ar­kens lock.

3Det­ta skall Aron föra med sig när han går in i hel­ge­do­men: en ung­tjur till syn­dof­fer och en bag­ge till brännof­fer. 4Han skall klä sig i en he­lig tu­ni­ka av lin­ne och bära lin­ne­byx­or för att sky­la sig, bin­da ett lin­neskärp om li­vet och vi­ra en lin­ne­tur­ban om hu­vu­det. Det­ta är de he­li­ga kläder­na, och han skall ba­da in­nan han tar dem på sig. 5Av is­ra­e­li­ter­nas me­nig­het skall han få två ge­ta­boc­kar till syn­dof­fer och en bag­ge till brännof­fer.

6Aron skall off­ra sin syn­dof­fer­tjur för att bringa förso­ning åt sig och åt sin fa­milj. 7Se­dan skall han ta de båda boc­kar­na och ställa dem inför Her­ren vid ingång­en till up­pen­ba­rel­setältet 8och kas­ta lott om dem: en lott för Her­ren och en lott för Asa­sel. 9Den bock som till­fal­ler Her­ren skall Aron föra fram och off­ra som syn­dof­fer. 10Den som till­fal­ler Asa­sel skall le­van­de ställas inför Her­ren till förso­ning och se­dan föras ut i öknen till Asa­sel.

11Aron skall alltså off­ra sin syn­dof­fer­tjur för att bringa förso­ning åt sig och åt sin fa­milj. När han slak­tat tju­ren 12skall han ta ett fyr­fat fullt med glöd från al­ta­ret inför Her­ren och två ful­la händer med finstött, välluk­tan­de rökel­se och bära in det­ta bakom förhäng­et. 13Där skall han lägga rökel­sen på el­den inför Her­ren, så att ett moln av rökel­se döljer loc­ket på ar­ken med förbunds­teck­net, an­nars kom­mer han att dö. 14Han skall ta av tjur­blo­det och stänka med fing­ret fram­till på ar­kens lock, och framför ar­kens lock skall han sju gång­er stänka blod med fing­ret. 15Se­dan skall han slak­ta fol­kets syn­dof­fer­bock och bära in blo­det bakom förhäng­et och göra med det på sam­ma sätt som med tjur­blo­det: han skall stänka det ovanpå ar­kens lock och framför loc­ket.

16Så bring­ar han förso­ning och re­nar hel­ge­do­men från is­ra­e­li­ter­nas oren­het och brott, från al­la de­ras syn­der. Li­ka­dant skall han göra med up­pen­ba­rel­setältet som står mitt ibland dem i all de­ras oren­het. 17Ing­en får be­fin­na sig in­ne i up­pen­ba­rel­setältet från det han går in i hel­ge­do­men för att bringa förso­ning till dess han kom­mer ut igen.

När han har bring­at förso­ning åt sig och sin fa­milj och åt he­la Is­ra­els försam­ling, 18skall han gå ut till al­ta­ret som står inför Her­ren och bringa förso­ning åt det: han skall ta av tjur­blo­det och av bock­blo­det och stry­ka det på vart och ett av al­ta­rets horn 19och sju gång­er stänka blod på al­ta­ret med fing­ret. Så skall han re­na det från is­ra­e­li­ter­nas oren­het och hel­ga det.

20När Aron har full­bor­dat förso­ning­en för hel­ge­do­men, up­pen­ba­rel­setältet och al­ta­ret, skall han föra fram den le­van­de boc­ken. 21Han skall lägga båda händer­na på den le­van­de boc­kens hu­vud och över den bekänna is­ra­e­li­ter­nas al­la skul­der och brott, al­la de­ras syn­der, och därmed lägga dem på boc­kens hu­vud. Se­dan skall boc­ken föras ut i öknen av en man som står be­redd. 22Boc­ken skall bära al­la de­ras syn­der med sig ut i öde­mar­ken och släppas lös där ute i öknen.

23Aron skall däref­ter gå till­ba­ka in i up­pen­ba­rel­setältet och ta av sig lin­ne­kläder­na som han sat­te på sig när han gick in i hel­ge­do­men; där skall han lämna dem. 24Han skall ba­da på he­lig plats och sätta på sig si­na van­li­ga kläder. Därpå skall han gå ut och off­ra sitt eget brännof­fer och fol­kets brännof­fer och bringa förso­ning åt sig själv och åt fol­ket. 25Fet­tet från syn­doff­ret skall han bränna på al­ta­ret. 26Man­nen som förde boc­ken ut till Asa­sel skall tvätta si­na kläder och ba­da in­nan han går till­ba­ka in i lägret. 27Syn­dof­fer­tju­ren och syn­dof­fer­boc­ken, vil­kas blod bars in i hel­ge­do­men för att bringa förso­ning, skall föras ut­anför lägret, och de­ras hu­dar, kött och inälvor skall brännas upp. 28Den som bränner upp det­ta skall tvätta si­na kläder och ba­da in­nan han går till­ba­ka in i lägret.

29Det­ta skall va­ra en oföränder­lig stad­ga för er: den ti­on­de da­gen i den sjun­de måna­den skall ni, både infödda och in­vand­ra­re, späka er och in­te utföra något ar­be­te. 30Den da­gen bring­as förso­ning åt er, så att ni blir re­na; ni skall re­nas inför Her­ren från al­la era syn­der. 31Den skall va­ra en vi­lo­dag för er, en sab­bat då ni skall späka er. Så ly­der den­na oföränder­li­ga stad­ga.

32Förso­ning­en skall utföras av en präst, en som bli­vit smord och vigd till präst ef­ter sin far. Han skall klä sig i lin­ne­kläder­na, de he­li­ga kläder­na, 33och bringa förso­ning åt det all­ra he­li­gas­te, up­pen­ba­rel­setältet och al­ta­ret, åt präster­na och allt fol­ket i försam­ling­en.

34Det­ta skall va­ra en oföränder­lig stad­ga för er: en gång om året skall is­ra­e­li­ter­na få förso­ning för al­la si­na syn­der.

Aron gjor­de som Her­ren ha­de be­fallt Mo­se.

4 Mos 14:34

14 34Lik­som ni ut­fors­ka­de lan­det i fyr­tio da­gar skall ni bära ert straff i fyr­tio år, ett år för var­je dag. Då kom­mer ni att in­se vad det be­ty­der att trot­sa mig.

Hes 4:6

4 6När de da­gar­na har gått skall du lägga dig ner igen, den­na gång på höger si­da, och bära Ju­das skuld 40 da­gar. En dag för var­je år skall du bära den.

Dan 7:9-27

7 9Se­dan såg jag tron­sto­lar sättas fram och en uråld­rig man slå sig ner. Hans kläder var snövi­ta, och håret på hans hu­vud var som ren ull. Hans tron var eldslågor och hju­len därun­der flam­man­de eld. 10En ström av eld flöt fram från plat­sen där han satt. Tu­sen och åter tu­sen betjäna­de ho­nom, ti­o­tu­sen och åter ti­o­tu­sen stod där inför ho­nom. Så tog do­ma­re plats och böcker öpp­na­des. 11Jag såg se­dan hur dju­ret blev dödat på grund av de sto­ra ord som hor­net ta­la­de; krop­pen brändes upp och förin­ta­des. 12Och de and­ra dju­ren beröva­des sin makt men fick fortsätta att le­va in­till fast­ställd tid och stund.

13Jag såg vi­da­re i sy­ner­na om nat­ten hur en som lik­na­de en människa kom med him­lens sky­ar; han nal­ka­des den uråld­ri­ge och fördes fram inför ho­nom. 14Åt ho­nom gavs makt, ära och her­ravälde, så att människor av al­la folk, na­tio­ner och språk skul­le tjäna ho­nom. Hans välde är evigt, det skall ald­rig upphöra, och hans ri­ke skall ald­rig gå un­der. 15Jag, Da­ni­el, blev ska­kad i dju­pet av min själ och skrämd av sy­ner­na jag såg. 16Jag gick då fram till en av dem som stod där och bad att få klar­het om allt det­ta, och han sva­ra­de mig och förkla­ra­de vad det be­tyd­de: 17”Des­sa sto­ra djur, fy­ra till an­ta­let, be­teck­nar fy­ra kung­ar som träder fram på jor­den. 18Däref­ter skall den Högs­tes he­li­ga få ri­ket och be­sit­ta det för evigt, ja, i evig­he­ters evig­he­ter.” 19Jag vil­le se­dan få klar­het om det fjärde dju­ret, det som var olikt al­la de and­ra, övermåttan skräckin­ja­gan­de, med tänder av järn och klor av kop­par, det som slu­ka­de och kros­sa­de och tram­pa­de un­der fötter­na allt som blev kvar. 20Och jag vil­le få klar­het om de tio horn som det ha­de på hu­vu­det och om det nya horn som sköt upp och gjor­de att tre föll av – hor­net med ögon och en mun som ta­la­de sto­ra ord, det som också såg större ut än de övri­ga. 21Jag fick se hur det hor­net förde krig mot de he­li­ga och un­der­ku­va­de dem, 22ända till dess att den uråld­ri­ge kom och ett dom­slut gav den Högs­tes he­li­ga de­ras rätt och stun­den kom då de he­li­ga tog ri­ket i be­sitt­ning. 23Han fort­sat­te: ”Det fjärde dju­ret be­teck­nar ett fjärde ri­ke som kom­mer på jor­den, ett som skil­jer sig från al­la and­ra ri­ken; det skall slu­ka he­la värl­den, förtram­pa den och kros­sa den. 24De tio hor­nen in­nebär att tio kung­ar som härstam­mar från det­ta ri­ke skall träda fram och ef­ter dem yt­ter­li­ga­re en, en som är olik de and­ra och bring­ar tre kung­ar på fall. 25Han skall höja sin röst mot den Högs­te, fa­ra hårt fram mot den Högs­tes he­li­ga och vil­ja änd­ra på högti­der och la­gar, och de he­li­ga skall va­ra utlämna­de åt ho­nom un­der en tid och två ti­der och en halv tid. 26Se­dan kom­mer dom­sto­len sam­man och tar ifrån ho­nom väldet så att det ödeläggs och går un­der för all­tid. 27Och her­radömet, väldet och stor­he­ten hos ri­ke­na un­der him­len skall ges åt det folk som är den Högs­tes he­li­ga. De­ras ri­ke skall va­ra ett evigt ri­ke, som al­la välden kom­mer att tjäna och ly­da.”

Dan 8:13

8 13Då hörde jag en he­lig äng­el ta­la, och en an­nan av de he­li­ga sa­de till den­ne som ta­la­de: ”Hur lång tid av­ser sy­nen med det dag­li­ga off­ret, den van­hel­gan­de över­trädel­sen och temp­let och härlig­he­ten som blir utlämna­de till att förtram­pas?”

Dan 8:14

8 14Den­ne sva­ra­de ho­nom: ”Ef­ter 2 300 kvällar och morg­nar kom­mer temp­let att få sin upprättel­se.”

Dan 9:24-27

9 24För ditt folk och för din he­li­ga stad är sjut­tio vec­kor bestämda in­nan onds­kan hej­das, syn­den stävjas och skul­den so­nas, in­nan den evi­ga rättfärdig­he­ten kom­mer i da­gen, den pro­fe­tis­ka sy­nen be­seglas och det all­ra he­li­gas­te in­vigs. 25Det­ta skall du ve­ta och be­sin­na: från det att or­det ut­gick om att Je­ru­sa­lem skall återställas och upp­byg­gas, till dess att den som är smord till furs­te kom­mer, skall det gå sju vec­kor. Un­der sex­tiotvå vec­kor blir se­dan sta­den återupp­byggd, med ga­tor och vall­gra­var. Men un­der en tid av vånda, 26ef­ter de sex­tiotvå vec­kor­na, kom­mer han som är smord att förgöras och försvin­na. Både sta­den och hel­ge­do­men blir förstörda lik­som furs­ten som skall kom­ma. Slu­tet kom­mer ge­nom en storm­flod, och den fast­ställ­da ödeläggel­sen fortgår ända till kri­gets slut. 27För en vec­kas tid kom­mer han att slu­ta ett starkt förbund med många. Un­der en halv vec­ka av­skaf­far han både slak­tof­fer och ma­tof­fer. På skänd­lig­he­tens ving­ar kom­mer han som van­hel­gar, ända till dess att det fast­ställ­da slu­tet drab­bar ho­nom.”

Heb 1:3

1 3Och han, som är ut­strålning­en av Guds härlig­het och en av­bild av hans väsen och som bär upp allt med kraf­ten i sitt ord, har re­nat oss från syn­den och sit­ter på Ma­jestätets högra si­da i höjden.

Heb 2:16

2 16Det är ju in­te äng­lar han tar sig an. Nej, Ab­ra­hams ätt­ling­ar tar han sig an,

Heb 2:17

2 17och därför måste han i allt bli lik si­na bröder för att bli en barmhärtig och tro­gen överste­präst inför Gud och kun­na so­na fol­kets syn­der.

Heb 4:14-16

Je­sus som överste­präst

4 14När vi nu har en mäktig överste­präst som har sti­git upp ge­nom him­lar­na, Je­sus, Guds son, låt oss då hålla fast vid vår bekännel­se. 15Vi har in­te en överste­präst som är oförmögen att känna med oss i våra svag­he­ter, ut­an en som har prövats på al­la sätt och va­rit som vi men ut­an synd. 16Låt oss därför frimo­digt träda fram till nådens tron för att få förbar­man­de och nåd i den stund då vi behöver hjälp.

Heb 8:1-5

Överste­präst i ett nytt förbund

8 1Hu­vud­punk­ten i vad jag har att säga är det­ta: Vi har en överste­präst som sit­ter på högra si­dan om Ma­jestätets tron i him­len 2och förrättar tjänst i hel­ge­do­men, det san­na förbundstältet, som är rest av Her­ren och in­te av någon människa. 3En överste­präst tillsätts för att frambära of­fergåvor och därför måste också vår ha något att bära fram. 4Om han nu vo­re här på jor­den skul­le han in­te ens va­ra präst, ef­tersom det finns and­ra som frambär gåvor­na en­ligt la­gen. 5Men vad de tjänar är en skugg­bild av de him­mels­ka ting­en, så som det blev sagt av Gud till Mo­se då han skul­le uppföra tältet: Se till att du gör all­ting ef­ter den före­bild som du har fått se på ber­get.

Heb 9:11-28

Tjäns­ten i den him­mels­ka hel­ge­do­men

9 11Men nu har Kristus trätt fram som överste­präst för det go­da som skall kom­ma. Han har gått ge­nom det större och full­kom­li­ga­re tält som in­te är gjort av människo­hand, det vill säga in­te tillhör den­na värl­den. 12Och med sitt eget blod, in­te med blod av boc­kar och kal­var, har han en gång för al­la trätt in i hel­ge­do­men och vun­nit be­fri­el­se åt oss för evigt. 13Om nu blod av boc­kar och tju­rar och stänk av as­kan från en kvi­ga hel­gar de ore­na så att de blir re­na i ytt­re me­ning, 14hur myc­ket mer måste då in­te blo­det från Kristus, som i kraft av evig an­de har fram­bu­rit sig själv som ett fel­fritt of­fer åt Gud, re­na våra sam­ve­ten från döda gärning­ar så att vi kan tjäna den le­van­de Gu­den.

15Därför är det ett nytt förbund som Kristus förmed­lar, för att de kal­la­de skall få det ut­lo­va­de evi­ga ar­vet, se­dan han dött för att be­fria dem från över­trädel­ser­na un­der det förra förbun­det. 16När ett tes­ta­men­te före­lig­ger måste det ju styr­kas att den som har skri­vit det är död; 17tes­ta­men­tet blir gil­tigt först ef­ter döds­fal­let och har ing­en ver­kan så länge dess upp­hovs­man le­ver. 18Därför kun­de in­te hel­ler det förra förbun­det in­stif­tas ut­an blod. 19När Mo­se ha­de läst upp al­la la­gens bud för he­la fol­ket tog han blod från kal­var och boc­kar till­sam­mans med vat­ten och röd ull och isop och stänk­te det på själva boken och på allt fol­ket 20och sa­de: Med det­ta blod be­kräftas det förbund som Gud har fast­ställt för er. 21Li­kaså stänk­te han blod på tältet och al­la gudstjänstföremålen. 22Ja, en­ligt la­gen re­nas nästan all­ting med blod, och ut­an att blod ut­gjuts ges ing­en förlåtel­se.

23Av­bil­der­na av det som är i him­len måste alltså re­nas med såda­na me­del. Men de him­mels­ka ting­en själva kräver bätt­re of­fer. 24Ty Kristus gick in­te in i en hel­ge­dom som var byggd av människo­hand och ba­ra en bild av den verk­li­ga. Han gick in i själva him­len för att nu träda fram inför Gud med vår sak. 25Och han gjor­de det in­te för att off­ra sig många gång­er, så som överste­prästen var­je år går in i hel­ge­do­men med blod som in­te är hans eget. 26Då ha­de han måst li­da många gång­er allti­från värl­dens ska­pel­se. Men nu har han trätt fram, en gång för al­la, vid ti­dens slut, för att ut­plåna syn­den ge­nom att off­ra sig själv. 27Och lik­som det är människans lott att en gång dö och se­dan dömas, 28så har Kristus en gång off­rats för att lyf­ta bort mång­as syn­der och skall up­pen­ba­ra sig en and­ra gång, och då in­te för syn­dens skull ut­an för att rädda dem som väntar på ho­nom.

Heb 10:19-22

Var­ning och tröst

10 19Så kan vi då, mi­na bröder, tack va­re Je­su blod frimo­digt gå in i hel­ge­do­men 20på den nya och le­van­de väg ge­nom förhäng­et – hans kropp – som han har in­vigt åt oss. 21Vi har en stor överste­präst som är satt att råda över Guds hus. 22Låt oss därför träda fram inför Gud med upp­rik­tigt hjärta och i full tros­viss­het, med ett hjärta som re­nats och in­te vet av någon synd och med en kropp som ba­dats i klart vat­ten.

Upp 8:3-5

8 3Och en an­nan äng­el kom och ställ­de sig vid al­ta­ret med ett rökel­se­kar av guld, och åt ho­nom gavs myc­ket rökel­se, som han skul­le lägga till al­la de he­li­gas böner på det gyl­le­ne al­ta­ret inför tro­nen. 4Och röken från rökel­sen steg ur äng­elns hand upp inför Gud till­sam­mans med de he­li­gas böner. 5Och äng­eln tog rökel­se­ka­ret och fyll­de det med eld från al­ta­ret och kas­ta­de ner det på jor­den. Då blev det åska och dån och blix­tar och jordbävning.

Upp 11:19

11 19Och Guds tem­pel i him­len öpp­na­des, och förbundsar­ken blev syn­lig i hans tem­pel, och det kom blix­tar och dån och åska och jordbävning och väldi­ga ha­gel.

Upp 14:6

Tre äng­lar på him­len vars­lar om do­men

14 6Och jag såg en an­nan äng­el fly­ga över him­lens mitt. Han ha­de ett evigt evan­ge­li­um att förkun­na för jor­dens invåna­re, för al­la länder och stam­mar och språk och folk,

Upp 14:7

14 7och han sa­de med hög röst: ”Fruk­ta Gud och ge ho­nom er hyll­ning, ty stun­den för hans dom är in­ne. Till­be ho­nom som har ska­pat him­len och jor­den och ha­vet och vat­tenkällor­na.”

Upp 20:12

20 12Och jag såg de döda, höga och låga, stå inför tro­nen, och böcker­na öpp­na­des. Och ännu en bok öpp­na­des, li­vets bok. Och de döda dömdes ef­ter vad som stod i böcker­na, ef­ter si­na gärning­ar.

Upp 14:12

14 12Här behövs uthållig­het hos de he­li­ga, hos dem som be­va­rar Guds bud och tron på Je­sus.”

Upp 22:11

22 11Den som gör orätt skall fortsätta att göra orätt och den som är oren fortsätta att ore­na sig, och den rättfärdi­ge skall fortsätta att le­va rättfärdigt och den he­li­ge att hel­ga sig.

Upp 22:12

22 12Se, jag kom­mer snart och har med mig lön att ge åt var och en ef­ter hans gärning­ar.

<< Föregående 1 Nästa >>