Sök

Sökningen gav 2 träffar. Visar resultat 1 till 2.

<< Föregående 1 Nästa >>

2 Kor 11:16-29

En dåres tal i egen sak

11 16Jag upp­re­par: ta mig in­te för en dåre, men om ni ändå gör det, så lyss­na på den­ne dåre, så att jag kan få skry­ta li­te, jag också. 17Vad jag här säger, det säger jag in­te i Her­rens an­da ut­an som i dårskap, när det nu är fråga om skryt. 18När så många skry­ter på människors vis kan också jag göra det. 19Ni står ju vil­ligt ut med dårak­ti­ga människor, ni som är så klo­ka. 20Ni fin­ner er i att man försla­var er, äter er ur hu­set, ku­var er, hun­sar er, slår er i an­sik­tet. 21Till min skam måste jag med­ge att jag tyd­li­gen har va­rit svag. Men vad and­ra vågar kom­ma med – nu ta­lar jag i dårskap – det vågar också jag. 22De är hebre­er – jag med; is­ra­e­li­ter – jag med; Ab­ra­hams ätt­ling­ar – jag med. 23De tjänar Kristus – det gör jag ännu mer, för att nu ta­la som en dåre. Jag har ar­be­tat mer än de fles­ta, sut­tit i fäng­el­se mer än de fles­ta, fått pry­gel i övermått och of­ta ris­ke­rat li­vet. 24Av ju­dar­na har jag fem gång­er fått fyr­tio mi­nus ett slag, 25tre gång­er har jag sli­tit spö, en gång har jag ste­nats, tre gång­er har jag li­dit skepps­brott, ett helt dygn har jag dri­vit om­kring på öpp­na ha­vet. 26Of­ta har jag va­rit ute på re­sor, ut­satt för fa­ror i flo­der, fa­ror från röva­re, fa­ror bland landsmän och bland hed­ning­ar, fa­ror i städer, i öknar och på ha­vet, fa­ror bland fals­ka bröder. 27Jag har ar­be­tat och sli­tit och of­ta va­kat, jag har svul­tit och törstat och of­ta fas­tat, jag har fru­sit och va­rit ut­an kläder. 28Till allt an­nat kom­mer det som tryc­ker mig var­je dag: mi­na be­kym­mer för al­la försam­ling­ar­na. 29Ing­en är svag ut­an att jag blir svag. Ing­en kom­mer på fall ut­an att jag prövas som i eld.

2 Kor 11:30-12:10

I svag­he­ten vi­sar sig Kristi kraft

11 30Om det ändå skall skry­tas vill jag skry­ta med min svag­het. 31Vår her­re Je­su Gud och fa­der, som är välsig­nad i evig­het, vet att jag in­te lju­ger. 32I Da­mas­kus lät kung Are­tas hövding be­va­ka sta­den för att gri­pa mig. 33Och från en öpp­ning i mu­ren fi­ra­des jag ner i en korg och rädda­de mig un­dan ho­nom.

12 1Jag är tvung­en att skry­ta, vis­ser­li­gen till ing­en nyt­ta, men jag kom­mer nu till sy­ner och up­pen­ba­rel­ser från Her­ren. 2Jag vet en man som le­ver i Kristus och som för fjor­ton år se­dan – om det nu var med krop­pen el­ler ut­an den vet jag in­te, men Gud vet det – han blev i al­la fall upp­ryckt till den tred­je him­len. 3Och jag vet att den man­nen – om med krop­pen el­ler ut­an, det vet ba­ra Gud – 4blev upp­ryckt till pa­ra­di­set och fick höra ord som ing­en människa kan el­ler får ut­ta­la. 5Den man­nen vill jag skry­ta med; med mig själv vill jag in­te skry­ta, ba­ra med min svag­het.

6Om jag skul­le vil­ja skry­ta är jag ändå in­te från förståndet, för vad jag då skul­le säga är sant. Men jag av­står för att ing­en skall tänka högre om mig än han gör när han ser el­ler hör mig. 7Och för de väldi­ga up­pen­ba­rel­ser­nas skull, för att jag in­te skall bli högfärdig, har jag fått en tagg som stic­ker mig, en äng­el från Sa­tan som miss­hand­lar mig så att jag in­te blir högfärdig. 8Tre gång­er har jag bett Her­ren att den skall lämna mig i fred. 9Men han sva­ra­de: ”Min nåd är allt du behöver.” Ja, i svag­he­ten blir kraf­ten störst. Därför vill jag helst skry­ta med min svag­het, så att Kristi kraft kan om­slu­ta mig. 10Jag gläds åt svag­het, förolämp­ning­ar, svårig­he­ter, förföljel­ser och nöd när det är för Kristi skull. Ty när jag är svag, då är jag stark.

<< Föregående 1 Nästa >>