Sök

Sökningen gav 14 träffar. Visar resultat 1 till 14.

<< Föregående 1 Nästa >>

1 Mos 3

3 1Or­men var lis­ti­gast av al­la vil­da djur som Her­ren Gud ha­de gjort. Den fråga­de kvin­nan: ”Har Gud verk­li­gen sagt att ni in­te får äta av något träd i trädgården?” 2Kvin­nan sva­ra­de: ”Vi får äta frukt från träden, 3men om fruk­ten från trädet mitt i trädgården har Gud sagt: Ät den in­te och rör den in­te! Gör ni det kom­mer ni att dö.” 4Or­men sa­de: ”Ni kom­mer visst in­te att dö. 5Men Gud vet att den dag ni äter av fruk­ten öpp­nas era ögon, och ni blir som gu­dar med kun­skap om gott och ont.” 6Kvin­nan såg att trädet var gott att äta av: det var en fröjd för ögat och ett härligt träd, ef­tersom det skänk­te vis­het. Och hon tog av fruk­ten och åt. Hon gav också till sin man, som var med hen­ne, och han åt. 7Då öpp­na­des de­ras ögon, och de såg att de var nak­na. Och de fäste ihop fi­konlöv och band dem kring höfter­na.

8De hörde Her­ren Gud vand­ra i trädgården i den sva­la kvällsvin­den. Då gömde sig man­nen och kvin­nan bland träden för Her­ren Gud. 9Men Her­ren Gud ro­pa­de på man­nen: ”Var är du?” 10Han sva­ra­de: ”Jag hörde dig kom­ma i trädgården och blev rädd, ef­tersom jag är na­ken, och så gömde jag mig.” 11Her­ren Gud sa­de: ”Vem har ta­lat om för dig att du är na­ken? Har du ätit av trädet som jag förbjöd dig att äta av?” 12Man­nen sva­ra­de: ”Kvin­nan som du har ställt vid min si­da, hon gav mig av trädet, och jag åt.” 13Då sa­de Her­ren Gud till kvin­nan: ”Vad är det du har gjort?” Hon sva­ra­de: ”Or­men lu­ra­de mig, och jag åt.”

14Då sa­de Her­ren Gud till or­men:

”Du som gjor­de det­ta,
förban­nad skall du va­ra,
ut­stött från bo­ska­pen och de vil­da dju­ren.
På din buk skall du kräla
och jord skall du äta så länge du le­ver.
15Jag skall väcka fi­end­skap mel­lan dig och kvin­nan,
mel­lan din av­kom­ma och hen­nes:
de skall tram­pa på ditt hu­vud
och du skall hug­ga dem i hälen.”

16Till kvin­nan sa­de han:

”Stor skall jag göra din möda
när du är ha­van­de,
med smärta skall du föda di­na barn.
Din man skall du åtrå,
och han skall råda över dig.”

17Till man­nen sa­de han:

”Du som lyss­na­de till din hust­ru
och åt av trädet som jag förbjöd dig att äta av,
förban­nad skall mar­ken va­ra för din skull.
Med möda skall du hämta din näring från den
så länge du le­ver,
18törne och tis­tel skall den ge dig.
Du skall äta av växter­na på mar­ken,
19du skall sli­ta för ditt bröd i ditt an­le­tes svett
tills du vänder åter till jor­den.
Ty av den är du ta­gen,
jord är du och jord skall du åter bli.”

20Man­nen gav sin hust­ru nam­net Eva, ty hon blev mo­der till al­la som le­ver. 21Her­ren Gud gjor­de kläder av skinn åt man­nen och kvin­nan och klädde dem.

22Her­ren Gud sa­de: ”Människan har bli­vit som en av oss, med kun­skap om gott och ont. Nu får hon in­te ploc­ka och äta också av li­vets träd, så att hon le­ver för all­tid.” 23Och Her­ren Gud förvi­sa­de människan från Edens trädgård och lät hen­ne bru­ka jor­den varav hon var ta­gen. 24Han drev ut människan, och öster om Edens trädgård sat­te han ke­ru­ber­na och det ljung­an­de svärdet att vak­ta vägen till li­vets träd.

1 Mos 6:1-8:22

Jättar­na

6 1När människor­na nu börja­de bli tal­ri­ka på jor­den och dött­rar föddes åt dem, 2såg gu­daväsen­de­na att människor­nas dött­rar var vack­ra, och dem de tyck­te bäst om tog de till hust­rur. 3Då sa­de Her­ren: ”Min livs­an­de skall in­te bli kvar i människan för all­tid – hon är dock av kött. Hen­nes livs­tid skall va­ra 120 år.”

4På den ti­den – och även se­na­re – när gu­daväsen­de­na låg med människor­nas dött­rar och fick barn med dem, fanns det jättar på jor­den. Det­ta var ur­ti­dens hjältar, och de­ras ryk­te var stort.

Noa och flo­den

5Her­ren såg att onds­kan på jor­den var stor; människor­nas uppsåt och tan­kar var all­tid och allti­ge­nom on­da. 6Då ång­ra­de Her­ren bit­tert att han ha­de gjort människor på jor­den. 7Her­ren sa­de: ”Människor­na som jag har ska­pat skall jag ut­plåna från jor­dens yta, och med dem al­la fyr­fo­ta­djur, kräldjur och him­lens fåglar. Jag ång­rar att jag gjor­de dem.” 8Men Noa ha­de vun­nit Her­rens välvil­ja.

9Det­ta är berättel­sen om Noa och hans släkt. Noa, som lev­de i den­na tid, var en oförvit­lig och rättfärdig man; han lev­de i ge­men­skap med Gud. 10Noa fick tre söner, Sem, Ham och Ja­fet. 11Men inför Guds ögon blev jor­den allt­mer fördärvad och full av våld. 12Gud såg att jor­den var fördärvad, ef­tersom allt vad människor­na gjor­de på jor­den var fördärv­ligt. 13Han sa­de till Noa: ”Jag har bestämt att jag skall göra slut på al­la människor, ty de har fyllt jor­den med våld. Jag skall förgöra både dem och jor­den. 14Bygg dig en ark av go­fer­trä och in­red den med oli­ka rum. Be­stryk den både invändigt och utvändigt med jord­beck. 15Så skall du göra ar­ken: den skall va­ra 150 me­ter lång, 25 me­ter bred och 15 me­ter hög, 16och du skall göra ett tak på den med en halv me­ters res­ning. Ingång­en till ar­ken skall du göra på ena si­dan, och du skall byg­ga den i tre våning­ar. 17Jag skall nu låta flo­den över­svämma jor­den och förgöra al­la le­van­de va­rel­ser un­der him­len. All­ting på jor­den skall gå un­der. 18Men med dig vill jag upprätta ett förbund. Du skall gå in i ar­ken till­sam­mans med di­na söner, din hust­ru och di­na son­hust­rur, 19och av allt som le­ver, av al­la va­rel­ser, skall du föra in i ar­ken ett par, ha­ne och ho­na, av var­je art, så att de kan över­le­va till­sam­mans med dig. 20Av de oli­ka ar­ter­na av fåglar, fyr­fo­ta­djur och mar­kens kräldjur skall ett par av var­je kom­ma till dig, så att de kan över­le­va. 21Du skall lägga upp förråd av all slags föda, så att ni har att äta, du själv och al­la de and­ra.” 22Noa gjor­de i allt så som Gud ha­de be­fallt ho­nom att göra.

7 1Her­ren sa­de till Noa: ”Gå in i ar­ken, du och he­la din fa­milj. Ty jag har fun­nit att du en­sam är rättfärdig inför mig i den­na tid. 2Av al­la re­na fyr­fo­ta­djur skall du ta med dig sju par av var­je art, ha­nar och ho­nor, och av al­la djur som in­te är re­na skall du ta ett par, ha­ne och ho­na – 3också av him­lens fåglar sju par av var­je art, ha­nar och ho­nor – så att de kan över­le­va på jor­den. 4Om sju da­gar skall jag låta det reg­na på jor­den i fyr­tio da­gar och fyr­tio nätter, och jag skall ut­plåna från jor­dens yta allt som finns till, allt som jag har gjort.” 5Noa gjor­de i allt så som Her­ren ha­de be­fallt ho­nom.

6Noa var 600 år när flo­den över­svämma­de jor­den. 7Då gick Noa in i ar­ken till­sam­mans med si­na söner, sin hust­ru och si­na son­hust­rur för att rädda sig un­dan flo­dens vat­ten. 8Av de re­na fyr­fo­ta­dju­ren och av de fyr­fo­ta­djur som in­te är re­na, av fåglar­na och av allt det som krälar på mar­ken 9kom ett par av var­je art in till Noa i ar­ken, ha­ne och ho­na, så som Gud ha­de be­fallt Noa. 10Ef­ter sju da­gar kom flo­dens vat­ten över jor­den.

11Det år då Noa blev 600 år, den sjut­ton­de da­gen i and­ra måna­den, den da­gen bröt al­la det sto­ra dju­pets källor fram och him­lens damm­luc­kor öpp­na­des, 12och reg­net strömma­de ner över jor­den i fyr­tio da­gar och fyr­tio nätter. 13Just den da­gen gick Noa och hans söner Sem, Ham och Ja­fet in i ar­ken, och med dem No­as hust­ru och hans tre son­hust­rur, 14vi­da­re al­la de oli­ka ar­ter­na av vil­da djur och bo­skap, de oli­ka ar­ter­na av det som krälar på jor­den och av det som fly­ger, både fåglar och al­la and­ra djur med ving­ar. 15Al­la kom de in till Noa i ar­ken, ett par av al­la le­van­de va­rel­ser. 16De kom, ha­nar och ho­nor av al­la slags djur, så som Gud ha­de be­fallt Noa. Och Her­ren stäng­de igen om ho­nom.

17Då kom flo­den över jor­den. Den va­ra­de i fyr­tio da­gar, och det kom så myc­ket vat­ten att ar­ken lyf­tes och flöt över jor­den. 18Vatt­net steg högt över jor­den, och ar­ken drev på vatt­net. 19Allt högre steg vatt­net över jor­den, tills det täck­te även de högs­ta ber­gen un­der him­len. 20Vatt­net steg mer än sju me­ter över ber­gen. 21He­la myll­ret av va­rel­ser på jor­den gick un­der: fåglar, bo­skap och vil­da djur, allt liv som jor­den vim­la­de av, och al­la människor. 22Allt som lev­de och an­da­des dog, al­la va­rel­ser som lev­de på land. 23Her­ren ut­plåna­de allt som fanns till på jor­den, människor och fyr­fo­ta­djur, kräldjur och him­lens fåglar: allt ut­plåna­des från jor­den. Kvar blev ba­ra Noa och de som var med ho­nom i ar­ken.

24Vatt­net fort­sat­te att sti­ga över jor­den i 150 da­gar. 8 1Då tänk­te Gud på Noa och al­la de vil­da och ta­ma djur som var med ho­nom i ar­ken. Han lät en vind blåsa över jor­den och vatt­net börja­de sjun­ka un­dan. 2Dju­pets källor och him­lens damm­luc­kor stäng­des till, reg­net hej­da­des 3och vatt­net drog sig ef­ter hand bort från jor­den. Ef­ter de 150 da­gar­na börja­de vatt­net mins­ka. 4På sjut­ton­de da­gen i sjun­de måna­den blev ar­ken ståen­de på Ara­rat­ber­gen. 5Vatt­net fort­sat­te he­la ti­den att mins­ka, och när den ti­on­de måna­den kom, på förs­ta da­gen i måna­den, blev ber­gens top­par syn­li­ga.

6Ef­ter fyr­tio da­gar öpp­na­de Noa ett föns­ter som han ha­de gjort på ar­ken 7och släpp­te ut en korp. Den flög fram och åter till dess vatt­net tor­kat upp på jor­den. 8Se­dan släpp­te han ut en du­va för att se om vatt­net ha­de sjun­kit un­dan från mar­ken. 9Men du­van fann ing­en plats där den kun­de vi­la ut­an återvände till ho­nom i ar­ken, ef­tersom det stod vat­ten över he­la jor­den. Då sträck­te Noa ut han­den och tog in du­van till sig i ar­ken. 10Han vänta­de sju da­gar till, se­dan släpp­te han ut du­van ur ar­ken ännu en gång. 11Om kvällen kom den till­ba­ka till ho­nom, och då ha­de den ett friskt blad från ett oliv­träd i näbben. Då förstod Noa att vatt­net ha­de sjun­kit un­dan från jor­den. 12Han vänta­de sju da­gar till, se­dan släpp­te han ut du­van igen, och nu kom den in­te mer till­ba­ka till ho­nom.

13I No­as sex­hund­raförs­ta år, på förs­ta da­gen i förs­ta måna­den, ha­de vatt­net tor­kat bort på jor­den, och när Noa lyf­te un­dan ta­ket på ar­ken fick han se att mar­ken ha­de tor­kat upp. 14På tju­go­sjun­de da­gen i and­ra måna­den var jor­den torr. 15Då sa­de Gud till Noa: 16”Gå ut ur ar­ken till­sam­mans med din hust­ru, di­na söner och son­hust­rur. 17Al­la de djur av al­la slag som du har hos dig, fåglar, fyr­fo­ta­djur och al­la kräldjur som finns på jor­den, skall du ta med dig ut, och det skall bli ett myl­ler av dem på jor­den; de skall va­ra frukt­sam­ma och föröka sig.” 18Och Noa gick ut ur ar­ken till­sam­mans med si­na söner och sin hust­ru och si­na son­hust­rur. 19Al­la fyr­fo­ta­djur och kräldjur och fåglar, allt som myll­rar på jor­den, gick ut ur ar­ken, den ena ar­ten ef­ter den and­ra.

20Noa bygg­de ett al­ta­re åt Her­ren. Han tog fyr­fo­ta­djur och fåglar av al­la re­na ar­ter och off­ra­de dem som brännof­fer på al­ta­ret. 21Och Her­ren kände den blid­kan­de luk­ten, och han sa­de till sig själv: ”Ald­rig mer skall min förban­nel­se drab­ba mar­ken för människans skull, för att hon allti­från ung­do­men har ett ont uppsåt. Jag skall ald­rig mer förgöra allt le­van­de, så som jag nu har gjort.

22Så länge jor­den består
skall sådd och skörd, köld och värme,
som­mar och vin­ter, dag och natt
ald­rig upphöra att skif­ta.”
Job 1:6-12

1 6En dag när gu­dasöner­na trädde fram inför Her­ren var också An­kla­ga­ren med bland dem. 7Her­ren fråga­de ho­nom: ”Var har du va­rit?” An­kla­ga­ren sva­ra­de: ”Jag har vand­rat kors och tvärs över jor­den.” 8Her­ren fråga­de: ”La­de du märke till min tjäna­re Job? På he­la jor­den finns ing­en så oförvit­lig och rättrådig som han, ing­en som så fruk­tar Gud och skyr allt ont.” 9An­kla­ga­ren sva­ra­de: ”Det är väl in­te ut­an or­sak som Job är gud­fruk­tig. 10Du har ju själv på allt sätt skyd­dat ho­nom och hans fa­milj och allt som tillhör ho­nom, du välsig­nar allt han gör, och hans hjor­dar brer ut sig över lan­det. 11Men sträck ut din hand och rör det som tillhör ho­nom, då kom­mer han att förban­na dig rakt i an­sik­tet.” 12Her­ren sa­de till An­kla­ga­ren: ”Gör vad du vill med det som tillhör ho­nom, ba­ra du in­te rör ho­nom själv.” Så lämna­de An­kla­ga­ren Her­ren.

Jes 14:12-14
14 12Ack, fal­lit har du från him­len,
ly­san­de stjärna, gry­ning­ens son,
du har kros­sats mot jor­den,
du som be­tving­a­de fol­ken.
13Det var du som sa­de till dig själv:
”Upp till him­len skall jag sti­ga.
Ovan Guds stjärnor
skall jag re­sa min tron
och ta säte på gu­da­ber­get
längst up­pe i norr.
14Jag skall sti­ga upp ovan mol­nen,
jag skall bli som den Högs­te.”
Hes 28:12-18

28 12Människa! Sjung en sor­gesång om Ty­ros kung: Så säger Her­ren Gud:

Du var som en dyr­bar si­gill­ring. Du var full av vis­het och fulländat skön. 13I Eden, Guds trädgård, bod­de du. Du var höljd i ädel­ste­nar av al­la de slag: kar­ne­ol, to­pas och kal­ce­don, kry­so­lit, onyx och jas­pis, sa­fir, ru­bin och sma­ragd. Av guld var di­na smyc­ken och pryd­na­der, gjor­da åt dig den dag du blev ska­pad. 14Du var en ke­rub som jag ha­de smort och satt till be­skyd­da­re. På det he­li­ga gu­da­ber­get bod­de du. Där gick du bland gnist­ran­de ste­nar. 15Du var oförvit­lig i allt vad du gjor­de, från den dag du blev ska­pad till dess att orätt kom i da­gen hos dig. 16Din vid­lyf­ti­ga köpen­skap drev dig till våld och synd. Då förvi­sa­de jag dig från gu­da­ber­get och ja­ga­de bort dig, be­skyd­dan­de ke­rub, från de gnist­ran­de ste­nar­na. 17Din skönhet gjor­de dig högmo­dig, och du förödde din vis­het och stor­het. Då kas­ta­de jag dig ner till mar­ken och lämna­de dig att beskådas av and­ra kung­ar. 18Med ota­li­ga syn­der och orättfärdig köpen­skap van­hel­ga­de du di­na tem­pel. Då lät jag eld slå ut från dig, och den förtärde dig. Inför al­las ögon blev du till as­ka på mar­ken.

Rom 1:19-32

1 19Det man kan ve­ta om Gud kan de ju själva se; Gud har gjort det up­pen­bart för dem. 20Ty allt­se­dan värl­dens ska­pel­se har hans osyn­li­ga egen­ska­per, hans evi­ga makt och gu­dom­lig­het, kun­nat upp­fat­tas i hans verk och va­rit syn­li­ga. Därför finns det ing­et försvar för dem; 21de har haft kun­skap om Gud men in­te ärat ho­nom som Gud el­ler tac­kat ho­nom. De­ras tan­kemöda led­de dem ing­en­stans, och de­ras oförståndi­ga hjärtan förmörka­des. 22De vil­le gälla för vi­sa men blev till dårar. 23De byt­te ut den oförgäng­li­ge Gu­dens härlig­het mot bil­der av förgäng­li­ga människor, av fåglar, fyr­fo­ta­djur och kräldjur.

24Därför lät Gud dem följa si­na begär och utlämna­de dem åt oren­het, så att de förned­ra­de si­na krop­par med varand­ra. 25De byt­te ut Guds san­ning mot lögnen; de dyr­ka­de och tjäna­de det ska­pa­de i stället för ska­pa­ren, som är välsig­nad i evig­het, amen. 26Därför utlämna­de Gud dem åt förned­ran­de li­del­ser. Kvin­nor­na byt­te ut det na­tur­li­ga umgäng­et mot ett ona­tur­ligt, 27li­kaså över­gav männen det na­tur­li­ga umgäng­et med kvin­nor­na och upptändes av begär till varand­ra, så att män be­drev otukt med män. Därmed drog de själva på sig det rätta straf­fet för sin vill­fa­rel­se. 28Ef­tersom de förak­ta­de kun­ska­pen om Gud lät han dem hem­fal­la åt förakt­li­ga tänkesätt så att de gjor­de det som in­te får göras, 29upp­fyll­da av allt slags orättfärdig­het, elak­het, självisk­het och onds­ka, ful­la av av­und, blodtörst, strids­lyst­nad, svek och ill­vil­ja. 30De skvall­rar och bak­ta­lar. De förak­tar Gud. De är fräcka, över­mo­di­ga och skryt­sam­ma, upp­fin­nings­ri­ka i det on­da, upp­stud­si­ga mot si­na föräld­rar, 31tanklösa, trolösa, kärlekslösa, hjärtlösa. 32De vet vad Gud har bestämt: att al­la som le­ver så förtjänar döden. Ändå är det just så de le­ver, ja än värre, de tyc­ker det är bra när and­ra gör det.

Rom 3:4

3 4Nej, in­te alls: Gud är sann – se­dan må var­je människa vi­sa sig va­ra en lögna­re; som det står skri­vet: Du skall be­fin­nas rättfärdig i di­na ord och seg­ra när man an­kla­gar dig.

Rom 5:12-21

Adam och Kristus

5 12Ge­nom en en­da människa kom syn­den in i värl­den, och ge­nom syn­den döden, och så nådde döden al­la människor därför att de al­la syn­da­de. 13Re­dan före la­gen fanns alltså synd i värl­den, men synd räknas in­te där det in­te finns någon lag. 14Ändå härs­ka­de döden från Adam till Mo­se också över dem som in­te gjort sig skyl­di­ga till en över­trädel­se som Adams. Och Adam mot­sva­rar ho­nom som skul­le kom­ma, 15men över­trädel­sen kan in­te jämföras med nåden. Om al­la dog ge­nom en en­das över­trädel­se, så har nu al­la fått del av Guds över­flödan­de nåd, nådegåvan som be­stod i en en­da människa, Je­sus Kristus. 16Och följ­der­na av en en­da mans synd kan in­te jämföras med den­na gåva. Ty do­men följ­de på vad han en­sam ha­de gjort och blev fällan­de, men nåden följ­de på mång­as över­trädel­ser och in­ne­bar ett frikännan­de. 17Om en en­da mans över­trädel­se be­tyd­de att döden fick her­ravälde ge­nom den­ne en­de, så skall nu i stället de som blir rättfärdi­ga ge­nom nådens över­flödan­de ri­ka gåva le­va och få her­ravälde tack va­re en en­da, Je­sus Kristus. 18Alltså: lik­som en en­das över­trädel­se led­de till fällan­de dom för al­la människor, så har också en en­das rättfärdi­ga gärning lett till frikännan­de och liv för al­la människor. 19Lik­som en en­da människas olyd­nad gjor­de al­la till syn­da­re, så skall en en­das lyd­nad göra al­la rättfärdi­ga. 20La­gen kom in för att över­trädel­ser­na skul­le bli större. Men där syn­den blev större, där över­flöda­de nåden än mer, 21och på sam­ma sätt som syn­den härs­ka­de och förde till döden, skall därför nåden härs­ka ge­nom rättfärdig­het och föra till evigt liv ge­nom Je­sus Kristus, vår her­re.

Rom 8:19-22

8 19Ty ska­pel­sen väntar otåligt på att Guds söner skall up­pen­ba­ras. 20Allt ska­pat har lagts un­der tom­he­tens välde, in­te av egen vil­ja ut­an på grund av ho­nom som vålla­de det, men med hopp om 21att också ska­pel­sen skall be­fri­as ur sitt sla­ve­ri un­der förgäng­el­sen och nå den fri­het som Guds barn får när de förhärli­gas.

22Vi vet att he­la ska­pel­sen ännu ro­par som i föds­lovåndor.

1 Kor 4:9

4 9Det före­fal­ler mig som om Gud ha­de ställt oss apost­lar sist av al­la, som dödsdömda; vi står på are­nan inför he­la värl­den, inför både äng­lar och människor.

Heb 1:14

1 14Är in­te äng­lar­na an­dar i Guds tjänst, sända att tjäna dem som skall få sin del av fräls­ning­en?

1 Pet 5:8

Vak­sam­het

5 8Var nykt­ra och vak­sam­ma. Er fi­en­de djävu­len går om­kring som ett ry­tan­de le­jon och söker ef­ter någon att slu­ka.

2 Pet 3:6

3 6Den värld som då fanns dränk­tes därför i vat­ten och gick un­der.

Upp 12:4-9

12 4Hans stjärt svep­te med sig en tred­je­del av stjärnor­na på him­len och slung­a­de dem ner på jor­den. Och dra­ken stod framför kvin­nan som skul­le föda, för att slu­ka hen­nes barn när hon födde det. 5Och hon födde sitt barn, en son som skall val­la al­la folk med en stav av järn. Hen­nes barn ryck­tes upp till Gud och hans tron, 6och kvin­nan flyd­de ut i öknen, där Gud har be­rett hen­ne en till­flykt, så att hon skall bli livnärd i tolv­hund­ra­sex­tio da­gar.

7Och det blev en strid i him­len: Mi­kael och hans äng­lar gav sig i strid med dra­ken. Och dra­ken och hans äng­lar stred, 8men han över­man­na­des och det fanns in­te mer någon plats för dem i him­len. 9Och han, den sto­ra dra­ken, or­men från ur­ti­den, han som kal­las Djävul och Sa­tan, han som förför he­la värl­den, han störta­des ner på jor­den och hans äng­lar störta­des ner med ho­nom.

<< Föregående 1 Nästa >>