Sök

Sökningen gav 14 träffar. Visar resultat 1 till 14.

<< Föregående 1 Nästa >>

1 Mos 1:1-2:25

Gud ska­par värl­den

1 1I be­gyn­nel­sen ska­pa­de Gud him­mel och jord.

2Jor­den var öde och tom, dju­pet täck­tes av mörker och en guds­vind svep­te fram över vatt­net. 3Gud sa­de: ”Ljus, bli till!” Och lju­set blev till. 4Gud såg att lju­set var gott, och han skil­de lju­set från mörk­ret. 5Gud kal­la­de lju­set dag, och mörk­ret kal­la­de han natt. Det blev kväll och det blev mor­gon. Det var den förs­ta da­gen.

6Gud sa­de: ”I vatt­net skall ett valv bli till, och det skall skil­ja vat­ten från vat­ten.” Och det blev så. 7Gud gjor­de val­vet och skil­de vatt­net un­der val­vet från vatt­net ovanför val­vet. 8Gud kal­la­de val­vet him­mel. Det blev kväll och det blev mor­gon. Det var den and­ra da­gen.

9Gud sa­de: ”Vatt­net un­der him­len skall sam­las till en en­da plats, så att land blir syn­ligt.” Och det blev så. 10Gud kal­la­de det tor­ra lan­det jord, och vat­ten­mas­san kal­la­de han hav. Och Gud såg att det var gott. 11Gud sa­de: ”Jor­den skall ge gröns­ka: fröbäran­de örter och oli­ka ar­ter av frukt­träd med frö i sin frukt skall växa på jor­den.” Och det blev så. 12Jor­den fram­bring­a­de gröns­ka: oli­ka ar­ter av fröbäran­de örter och oli­ka ar­ter av träd med frö i sin frukt. Och Gud såg att det var gott. 13Det blev kväll och det blev mor­gon. Det var den tred­je da­gen.

14Gud sa­de: ”På him­la­val­vet skall ljus bli till, och de skall skil­ja da­gen från nat­ten och utmärka högti­der, da­gar och år. 15De skall va­ra ljus på him­la­val­vet och ly­sa över jor­den.” Och det blev så. 16Gud gjor­de de två sto­ra lju­sen, det större lju­set till att härs­ka över da­gen och det mind­re till att härs­ka över nat­ten, och han gjor­de stjärnor­na. 17Han sat­te lju­sen på him­la­val­vet att ly­sa över jor­den, 18att härs­ka över dag och natt och att skil­ja ljus från mörker. Och Gud såg att det var gott. 19Det blev kväll och det blev mor­gon. Det var den fjärde da­gen.

20Gud sa­de: ”Vatt­net skall vim­la av le­van­de va­rel­ser, och fåglar skall fly­ga över jor­den, un­der him­la­val­vet.” 21Gud ska­pa­de de sto­ra havs­dju­ren och al­la oli­ka ar­ter av le­van­de va­rel­ser som vatt­net myll­rar och vim­lar av och al­la oli­ka ar­ter av fåglar. Och Gud såg att det var gott. 22Gud välsig­na­de dem och sa­de: ”Var frukt­sam­ma och föröka er och upp­fyll sjöar och hav. Och på jor­den skall fåglar­na föröka sig.” 23Det blev kväll och det blev mor­gon. Det var den fem­te da­gen.

24Gud sa­de: ”Jor­den skall fram­bringa oli­ka ar­ter av le­van­de va­rel­ser: bo­skap, kräldjur och vil­da djur av oli­ka ar­ter.” Och det blev så. 25Gud gjor­de de oli­ka ar­ter­na av vil­da djur, bo­skap och mar­kens kräldjur. Och Gud såg att det var gott.

26Gud sa­de: ”Vi skall göra människor som är vår av­bild, li­ka oss. De skall härs­ka över ha­vets fis­kar, him­lens fåglar, bo­ska­pen, al­la vil­da djur och al­la kräldjur som finns på jor­den.” 27Gud ska­pa­de människan till sin av­bild, till Guds av­bild ska­pa­de han hen­ne. Som man och kvin­na ska­pa­de han dem. 28Gud välsig­na­de dem och sa­de till dem: ”Var frukt­sam­ma och föröka er, upp­fyll jor­den och lägg den un­der er. Härs­ka över ha­vets fis­kar och him­lens fåglar och över al­la djur som myll­rar på jor­den.”

29Gud sa­de: ”Jag ger er al­la fröbäran­de örter på he­la jor­den och al­la träd med frö i sin frukt; det­ta skall ni ha att äta. 30Åt mar­kens djur, åt him­lens fåglar och åt dem som krälar på jor­den, allt som har liv i sig, ger jag al­la gröna örter att äta.” Och det blev så. 31Gud såg att allt som han ha­de gjort var myc­ket gott. Det blev kväll och det blev mor­gon. Det var den sjätte da­gen.

2 1Så full­bor­da­des him­len och jor­den och allt vad där finns. 2Den sjun­de da­gen ha­de Gud full­bor­dat sitt verk, och han vi­la­de på den sjun­de da­gen ef­ter allt han ha­de gjort. 3Gud välsig­na­de den sjun­de da­gen och gjor­de den till en he­lig dag, ty på den da­gen vi­la­de Gud se­dan han utfört sitt ska­pel­se­verk.

4Det­ta är berättel­sen om hur him­mel och jord ska­pa­des.

Människan i Edens trädgård

När Her­ren Gud gjor­de jord och him­mel, 5när ing­en bus­ke fanns på mar­ken och ing­en ört ha­de spi­rat, ef­tersom Her­ren Gud in­te ha­de låtit något regn fal­la på jor­den och ing­en människa fanns som kun­de od­la den – 6men ett flöde väll­de fram ur jor­den och vatt­na­de mar­ken – 7då for­ma­de Her­ren Gud människan av jord från mar­ken och blåste in liv ge­nom hen­nes näsbor­rar, så att hon blev en le­van­de va­rel­se. 8Och Her­ren Gud plan­te­ra­de en trädgård österut, i Eden, och sat­te där människan som han ha­de for­mat. 9Her­ren Gud lät al­la slags träd växa upp ur mar­ken, såda­na som var ljuv­li­ga att se på och go­da att äta av. Mitt i trädgården stod li­vets träd och trädet som ger kun­skap om gott och ont.

10En flod rin­ner upp i Eden och be­vatt­nar trädgården. Se­dan de­lar den sig i fy­ra ar­mar. 11Den förs­ta he­ter Pishon, den fly­ter kring Ha­vi­la, ett land där det finns guld. 12Gul­det i det lan­det är fint, och där finns också bdel­li­um­harts och onyx­sten. 13Den and­ra flo­den he­ter Gichon, den fly­ter kring Kush. 14Den tred­je flo­den he­ter Ti­g­ris, den rin­ner öster om As­sy­ri­en. Den fjärde flo­den är Eufrat.

15Her­ren Gud tog människan och sat­te hen­ne i Edens trädgård att bru­ka och vårda den. 16Her­ren Gud gav det­ta bud: ”Du får äta av al­la träd i trädgården 17ut­om av trädet som ger kun­skap om gott och ont. Den dag du äter av det trädet skall du dö.”

18Her­ren Gud sa­de: ”Det är in­te bra att man­nen är en­sam. Jag skall ge ho­nom någon som kan va­ra ho­nom till hjälp.” 19Så for­ma­de Her­ren Gud av jord al­la mar­kens djur och al­la him­lens fåglar och förde fram dem till man­nen för att se vad han skul­le kal­la dem. Var­je le­van­de va­rel­se fick det namn som man­nen gav den. 20Man­nen gav namn åt all bo­skap, al­la him­lens fåglar och al­la vil­da djur. Men han fann in­te någon som kun­de va­ra ho­nom till hjälp. 21Då försänk­te Her­ren Gud man­nen i dva­la, och när han sov tog Gud ett av hans rev­ben och fyll­de igen hålet med kött. 22Av rev­be­net som han ha­de ta­git från man­nen bygg­de Her­ren Gud en kvin­na och förde fram hen­ne till man­nen. 23Då sa­de man­nen:

”Den här gång­en är det ben av mi­na ben,
kött av mitt kött.
Kvin­na skall hon he­ta,
av man är hon ta­gen.”

24Det är därför en man lämnar sin far och mor för att le­va med sin hust­ru, och de blir ett.

Människans olyd­nad och straff

25Både man­nen och kvin­nan var nak­na, och de kände ing­en blyg­sel inför varand­ra.

2 Mos 20:8-11

20 8Tänk på att hålla sab­bats­da­gen he­lig. 9Sex da­gar skall du ar­be­ta och sköta al­la di­na syss­lor, 10men den sjun­de da­gen är Her­rens, din Guds, sab­bat. Då skall du in­te utföra något ar­be­te, var­ken du el­ler din son el­ler din dot­ter, din slav el­ler din sla­vin­na, din bo­skap el­ler in­vand­ra­ren i di­na städer. 11Ty på sex da­gar gjor­de Her­ren him­len och jor­den och ha­vet och allt vad de rym­mer, men på den sjun­de da­gen vi­la­de han. Därför har Her­ren välsig­nat sab­bats­da­gen och gjort den till en he­lig dag.

Ps 19:2-7
19 2Him­len förkun­nar Guds härlig­het,
him­la­val­vet vitt­nar om hans verk.
3Dag ta­lar till dag därom
och natt un­der­vi­sar natt.
4Det är in­te tal, det är in­te ljud,
de­ras röster kan in­te höras,
5men över he­la jor­den når de ut,
till värl­dens ände de­ras ord.
Där har han rest ett tält åt so­len,
6den lik­nar en brud­gum som lämnar sin kam­ma­re,
en hjälte som gläds åt att löpa sin ba­na.
7Den sti­ger vid him­lens ena ände
och når i sitt krets­lopp den and­ra.
Ingen­ting är gömt för dess glöd.
Ps 33:6
33 6Ge­nom Her­rens ord blev him­len till
och rym­dens här på hans be­fall­ning.
Ps 33:9
33 9Han ta­la­de och allt blev till,
han be­fall­de och det sked­de.
Ps 104

Psalm 104

104 1Lo­va Her­ren, min själ!
Mäktig är du, Her­re, min Gud,
i höghet och härlig­het är du klädd,
2du sve­per dig i ljus som i en man­tel.
Him­len har du spänt ut som ett tält,
3ovan skyn har du tim­rat din sal.
Du gör mol­nen till din vagn
och far på vin­dens ving­ar.
4Du gör vin­dar till di­na sände­bud
och eldslågor till di­na tjäna­re.
5Jor­den har du ställt på sta­dig grund,
den kan ald­rig i evig­het rub­bas.
6Ur­ha­vet täck­te den som en klädnad,
vatt­net stod högt över ber­gen.
7Det flyd­de för ditt ry­tan­de,
när du dund­ra­de tog det till flyk­ten,
8uppför ber­gen, ner i da­lar­na,
och stan­na­de där du bestämt.
9Du sat­te en gräns för vatt­net:
ald­rig mer skall det täcka jor­den.
10Du låter källor rin­na upp och bli till strömmar
som for­sar fram mel­lan ber­gen.
11De ger vat­ten åt al­la mar­kens djur,
vildåsnor släcker där sin törst.
12Vid dem häckar him­lens fåglar
och sjung­er bland täta löv.
13Du vatt­nar ber­gen från din sal,
jor­den mättas av allt vad du ger.
14Du låter gräs växa för bo­ska­pen
och örter till människans tjänst.
Så fram­bring­as föda ur jor­den
15och vin, som gör människan glad,
ol­ja, som ger hen­nes an­sik­te glans,
och bröd, som ger hen­ne styr­ka.
16Li­ba­nons ced­rar släcker sin törst,
Her­rens träd, som han plan­te­rat.
17Där har fåglar si­na re­den,
i de­ras kro­nor har hägern sitt bo.
18De höga ber­gen är stenge­tens hem,
klyf­tor­na ger klipp­grävling­en skydd.
19Du gjor­de månen, som vi­sar årets ti­der,
och so­len, som vet när den skall gå ner.
20Du sänder mörker, och det blir natt.
Då myll­rar al­la djur i sko­gen fram,
21de unga le­jo­nen ry­ter ef­ter rov
och begär sin föda av Gud.
22So­len går upp, och de drar sig un­dan
och lägger sig ner i si­na hålor.
23Människan går ut till si­na syss­lor
och ar­be­tar tills kvällen kom­mer.
24Ota­li­ga är di­na verk, o Her­re!
Med vis­het har du gjort dem al­la,
jor­den är full av vad du ska­pat.
25Där är ha­vet, det väldi­ga, vi­da,
med en myll­ran­de ska­ra ut­an tal
av djur både sto­ra och små.
26Där stävar skep­pen fram, där är Le­vi­a­tan,
som du ska­pat till att tum­la om i dju­pet.
27Al­la sätter sitt hopp till dig,
du skall ge dem föda i rätt tid.
28Du ger dem, och de tar emot,
du öpp­nar din hand, och de äter sig mätta.
29Du döljer ditt an­sik­te, och de blir förskräck­ta,
du tar ifrån dem de­ras an­de, och de dör
och blir åter till mull.
30Du sänder din an­de, då ska­pas liv.
Du gör jor­den ny.
31Må Her­rens ära bestå för evigt,
må Her­ren glädja sig över si­na verk.
32När han ser på jor­den skälver den,
rör han vid ber­gen börjar de ry­ka.
33Jag vill sjunga till Her­rens ära så länge jag le­ver,
lov­sjunga min Gud så länge jag är till.
34Må min bön be­ha­ga Her­ren,
må jag få glädjas över ho­nom.
35Må syn­dar­na försvin­na från jor­den,
de on­da in­te läng­re fin­nas till.
Lo­va Her­ren, min själ!
Hal­lelu­ja!
Jes 45:12
45 12Det är jag som har ska­pat jor­den
och gjort människor­na där.
Jag har spänt upp him­len med eg­na händer
och ger or­der till he­la dess här.
Jes 45:18
45 18Så säger Her­ren,
han som ska­pat him­len
- han är Gud -
han som for­mat och fram­bragt jor­den
- han gav den en fast grund -
han ska­pa­de den in­te till att lig­ga tom
ut­an gjor­de den till att va­ra be­bodd:
Jag är Her­ren, ing­en an­nan finns.
Apg 17:24

17 24Gud som har ska­pat värl­den och allt den rym­mer, han som är her­re över him­mel och jord, bor in­te i tem­pel som är bygg­da av människo­hand.

Kol 1:16

1 16ty i ho­nom ska­pa­des allt i him­len och på jor­den, syn­ligt och osyn­ligt, tro­ner och her­ravälden, härs­ka­re och mak­ter; allt är ska­pat ge­nom ho­nom och till ho­nom.

Heb 1:2

1 2men nu vid den­na ti­dens slut har han ta­lat till oss ge­nom sin son, som han har in­satt till att ärva all­ting lik­som han också har ska­pat värl­den ge­nom ho­nom.

Heb 11:3

11 3I tro förstår vi att värl­den har for­mats ge­nom ett ord från Gud och att det vi ser in­te har bli­vit till ur något syn­ligt.

Upp 10:6

10 6och svor vid ho­nom som le­ver i evig­he­ters evig­het och som har ska­pat him­len och vad som finns i den och jor­den och vad som finns på den och ha­vet och vad som finns i det: ”Ti­den är ute.

Upp 14:7

14 7och han sa­de med hög röst: ”Fruk­ta Gud och ge ho­nom er hyll­ning, ty stun­den för hans dom är in­ne. Till­be ho­nom som har ska­pat him­len och jor­den och ha­vet och vat­tenkällor­na.”

<< Föregående 1 Nästa >>