Sök

Sökningen gav 20 träffar. Visar resultat 1 till 20.

<< Föregående 1 Nästa >>

1 Mos 1:26-28

1 26Gud sa­de: ”Vi skall göra människor som är vår av­bild, li­ka oss. De skall härs­ka över ha­vets fis­kar, him­lens fåglar, bo­ska­pen, al­la vil­da djur och al­la kräldjur som finns på jor­den.” 27Gud ska­pa­de människan till sin av­bild, till Guds av­bild ska­pa­de han hen­ne. Som man och kvin­na ska­pa­de han dem. 28Gud välsig­na­de dem och sa­de till dem: ”Var frukt­sam­ma och föröka er, upp­fyll jor­den och lägg den un­der er. Härs­ka över ha­vets fis­kar och him­lens fåglar och över al­la djur som myll­rar på jor­den.”

1 Mos 2:7

2 7då for­ma­de Her­ren Gud människan av jord från mar­ken och blåste in liv ge­nom hen­nes näsbor­rar, så att hon blev en le­van­de va­rel­se.

1 Mos 2:15

2 15Her­ren Gud tog människan och sat­te hen­ne i Edens trädgård att bru­ka och vårda den.

1 Mos 3

3 1Or­men var lis­ti­gast av al­la vil­da djur som Her­ren Gud ha­de gjort. Den fråga­de kvin­nan: ”Har Gud verk­li­gen sagt att ni in­te får äta av något träd i trädgården?” 2Kvin­nan sva­ra­de: ”Vi får äta frukt från träden, 3men om fruk­ten från trädet mitt i trädgården har Gud sagt: Ät den in­te och rör den in­te! Gör ni det kom­mer ni att dö.” 4Or­men sa­de: ”Ni kom­mer visst in­te att dö. 5Men Gud vet att den dag ni äter av fruk­ten öpp­nas era ögon, och ni blir som gu­dar med kun­skap om gott och ont.” 6Kvin­nan såg att trädet var gott att äta av: det var en fröjd för ögat och ett härligt träd, ef­tersom det skänk­te vis­het. Och hon tog av fruk­ten och åt. Hon gav också till sin man, som var med hen­ne, och han åt. 7Då öpp­na­des de­ras ögon, och de såg att de var nak­na. Och de fäste ihop fi­konlöv och band dem kring höfter­na.

8De hörde Her­ren Gud vand­ra i trädgården i den sva­la kvällsvin­den. Då gömde sig man­nen och kvin­nan bland träden för Her­ren Gud. 9Men Her­ren Gud ro­pa­de på man­nen: ”Var är du?” 10Han sva­ra­de: ”Jag hörde dig kom­ma i trädgården och blev rädd, ef­tersom jag är na­ken, och så gömde jag mig.” 11Her­ren Gud sa­de: ”Vem har ta­lat om för dig att du är na­ken? Har du ätit av trädet som jag förbjöd dig att äta av?” 12Man­nen sva­ra­de: ”Kvin­nan som du har ställt vid min si­da, hon gav mig av trädet, och jag åt.” 13Då sa­de Her­ren Gud till kvin­nan: ”Vad är det du har gjort?” Hon sva­ra­de: ”Or­men lu­ra­de mig, och jag åt.”

14Då sa­de Her­ren Gud till or­men:

”Du som gjor­de det­ta,
förban­nad skall du va­ra,
ut­stött från bo­ska­pen och de vil­da dju­ren.
På din buk skall du kräla
och jord skall du äta så länge du le­ver.
15Jag skall väcka fi­end­skap mel­lan dig och kvin­nan,
mel­lan din av­kom­ma och hen­nes:
de skall tram­pa på ditt hu­vud
och du skall hug­ga dem i hälen.”

16Till kvin­nan sa­de han:

”Stor skall jag göra din möda
när du är ha­van­de,
med smärta skall du föda di­na barn.
Din man skall du åtrå,
och han skall råda över dig.”

17Till man­nen sa­de han:

”Du som lyss­na­de till din hust­ru
och åt av trädet som jag förbjöd dig att äta av,
förban­nad skall mar­ken va­ra för din skull.
Med möda skall du hämta din näring från den
så länge du le­ver,
18törne och tis­tel skall den ge dig.
Du skall äta av växter­na på mar­ken,
19du skall sli­ta för ditt bröd i ditt an­le­tes svett
tills du vänder åter till jor­den.
Ty av den är du ta­gen,
jord är du och jord skall du åter bli.”

20Man­nen gav sin hust­ru nam­net Eva, ty hon blev mo­der till al­la som le­ver. 21Her­ren Gud gjor­de kläder av skinn åt man­nen och kvin­nan och klädde dem.

22Her­ren Gud sa­de: ”Människan har bli­vit som en av oss, med kun­skap om gott och ont. Nu får hon in­te ploc­ka och äta också av li­vets träd, så att hon le­ver för all­tid.” 23Och Her­ren Gud förvi­sa­de människan från Edens trädgård och lät hen­ne bru­ka jor­den varav hon var ta­gen. 24Han drev ut människan, och öster om Edens trädgård sat­te han ke­ru­ber­na och det ljung­an­de svärdet att vak­ta vägen till li­vets träd.

Ps 8:5-9
8 5vad är då en människa att du tänker på hen­ne,
en dödlig att du tar dig an ho­nom?
6Du gjor­de ho­nom nästan till en gud,
med ära och härlig­het krönte du ho­nom.
7Du lät ho­nom härs­ka över di­na verk,
allt la­de du un­der hans fötter:
8får och ox­ar, all bo­skap,
och mar­kens vil­da djur,
9him­lens fåglar och ha­vets fis­kar,
allt som vand­rar ha­vets sti­gar.
Ps 51:7
51 7I skuld är jag född,
i synd blev jag till i min mo­ders liv.
Ps 51:12
51 12Ska­pa i mig, Gud, ett rent hjärta,
ge mig ett nytt och sta­digt sin­ne.
Ps 58:4
58 4De gudlösa är avfälli­ga se­dan födseln,
från sin förs­ta stund går lögnar­na vil­se.
Jer 17:9
17 9Hjärtat är be­drägli­gast av allt,
det är oförbätter­ligt – vem kan förstå det?
Apg 17:24-28

17 24Gud som har ska­pat värl­den och allt den rym­mer, han som är her­re över him­mel och jord, bor in­te i tem­pel som är bygg­da av människo­hand. 25In­te hel­ler låter han betjäna sig av människohänder som om han behövde något, han som själv ger al­la liv och an­da och allt. 26Av en en­da människa har han ska­pat al­la folk. Han har låtit dem bo över he­la jor­dens yta, och han har fast­ställt bestämda ti­der för dem och de gränser in­om vil­ka de skall bo. 27Det har han gjort för att de skul­le söka Gud och kanske kun­na tre­va sig fram till ho­nom – han är ju in­te långt bor­ta från någon en­da av oss. 28Ty i ho­nom är det vi le­ver, rör oss och är till, som också några av era eg­na skal­der har sagt: Vi har vårt ur­sprung i ho­nom.

Rom 5:12-17

Adam och Kristus

5 12Ge­nom en en­da människa kom syn­den in i värl­den, och ge­nom syn­den döden, och så nådde döden al­la människor därför att de al­la syn­da­de. 13Re­dan före la­gen fanns alltså synd i värl­den, men synd räknas in­te där det in­te finns någon lag. 14Ändå härs­ka­de döden från Adam till Mo­se också över dem som in­te gjort sig skyl­di­ga till en över­trädel­se som Adams. Och Adam mot­sva­rar ho­nom som skul­le kom­ma, 15men över­trädel­sen kan in­te jämföras med nåden. Om al­la dog ge­nom en en­das över­trädel­se, så har nu al­la fått del av Guds över­flödan­de nåd, nådegåvan som be­stod i en en­da människa, Je­sus Kristus. 16Och följ­der­na av en en­da mans synd kan in­te jämföras med den­na gåva. Ty do­men följ­de på vad han en­sam ha­de gjort och blev fällan­de, men nåden följ­de på mång­as över­trädel­ser och in­ne­bar ett frikännan­de. 17Om en en­da mans över­trädel­se be­tyd­de att döden fick her­ravälde ge­nom den­ne en­de, så skall nu i stället de som blir rättfärdi­ga ge­nom nådens över­flödan­de ri­ka gåva le­va och få her­ravälde tack va­re en en­da, Je­sus Kristus.

2 Kor 5:19

5 19Ty Gud förso­na­de he­la värl­den med sig ge­nom Kristus: han ställ­de in­te människor­na till svars för de­ras över­trädel­ser, och han anförtrod­de mig bud­ska­pet om den­na förso­ning.

2 Kor 5:20

5 20Jag är alltså Kristi sände­bud, och Gud ma­nar er ge­nom mig. Jag ber er på Kristi vägnar: låt förso­na er med Gud.

Ef 2:3

2 3Såda­na var vi al­la en gång, då vi följ­de våra mänsk­li­ga begär och hand­la­de som krop­pen och våra eg­na tan­kar vil­le, och av födseln var vi vre­dens barn, vi som de and­ra.

1 Thess 5:23

Slutöns­kan

5 23Må han som är fri­dens Gud hel­ga er helt ige­nom, och må er an­de, själ och kropp be­va­ras he­la och oskad­da, så att de är ut­an fläck när vår her­re Je­sus Kristus kom­mer.

1 Joh 3:4

3 4Den som syn­dar bry­ter också mot la­gen, ty synd är laglöshet.

1 Joh 4:7

Kärle­ken från Gud

4 7Mi­na kära, låt oss äls­ka varand­ra, ty kärle­ken kom­mer från Gud, och den som äls­kar är född av Gud och känner Gud.

1 Joh 4:8

4 8Men den som in­te äls­kar känner in­te Gud, ef­tersom Gud är kärlek.

1 Joh 4:11

4 11Mi­na kära, om Gud har äls­kat oss så, måste också vi äls­ka varand­ra.

1 Joh 4:20

4 20Om någon säger: ”Jag äls­kar Gud” men ha­tar sin bro­der, då lju­ger han. Ty den som in­te äls­kar sin bro­der, som han har sett, kan in­te äls­ka Gud, som han in­te har sett.

<< Föregående 1 Nästa >>