Sök

Sökningen gav 2 träffar. Visar resultat 1 till 2.

<< Föregående 1 Nästa >>

Job 37
37 1Inför det­ta dar­rar jag i mitt in­ners­ta,
hjärtat ham­rar i mitt bröst.
2Hör hans vre­da stämma,
hör mull­ret från hans mun!
3Han låter det rul­la över he­la him­len,
och hans blix­tar når ända till jor­dens hörn.
4Se­dan hörs ett ry­tan­de,
hans mäkti­ga stämma dånar.
Han spa­rar in­te på blix­tar­na
när han låter sin stämma höras.
5Med sin dånan­de stämma gör Gud un­der,
större ting än vi kan förstå.
6Han säger till snön att fal­la på jor­den,
till reg­net att vräka ner.
7Människor­na stäng­er han in­ne,
de skall ve­ta att det är han som ver­kar.
8Dju­ren gömmer sig i si­na bon
och stan­nar i si­na hålor.
9Stor­men släpps ut ur sin kam­ma­re
och kölden ur sitt förråd.
10När Gud an­das bil­das is
och vi­da vat­ten stel­nar.
11Han fyl­ler mol­nen med väta,
från sky­ar­na sprids hans blix­tar.
12Ljung­an­de, åt al­la håll,
far de dit han vill,
de utför allt vad han be­fal­ler
kring he­la jor­dens krets.
13Han låter dem nå sitt mål,
till straff el­ler gagn för jor­den.
14Lyss­na på det­ta, Job,
hej­da dig och be­sin­na Guds un­der!
15Förstår du hur Gud styr,
hur han får blix­ten att ljunga ur skyn?
16Förstår du mol­nens flykt,
den all­ve­tan­des un­der­ba­ra verk?
17När di­na kläder bränner mot hu­den
och sunnan­vin­den får lan­det att dom­na,
18är det då du som har hjälpt ho­nom
att ham­ra ut him­la­val­vet,
den hårda, blan­ka spe­geln?
19Lär oss vad vi skall säga till ho­nom,
vi har ing­et att anföra i vår förmörkel­se.
20Skul­le jag be att få ta­la med ho­nom -
vem begär väl sin egen un­dergång?
21Ing­en kan se på so­len
där den ly­ser klar
se­dan vin­den gjort him­len ren.
22Från gu­da­bo­ning­en kom­mer ett gyl­le­ne sken,
glan­sen kring Gud väcker bävan.
23Den Väldi­ge når vi in­te.
Han som är stor i makt och rätt
och upphöjd i rättfärdig­het, han sva­rar in­te.
24Därför bävar människor­na inför ho­nom,
me­dan han in­te ens ser åt de vi­sa.
Ps 139:13-18
139 13Du ska­pa­de mi­na inälvor,
du vävde mig i mo­der­li­vet.
14Jag tac­kar dig för di­na mäkti­ga un­der,
förun­der­ligt är allt du gör.
Du kände mig allti­ge­nom,
15min kropp var in­te förbor­gad för dig,
när jag for­ma­des i det fördol­da,
när jag fläta­des sam­man i jor­dens djup.
16Du såg mig in­nan jag föddes,
i din bok var de re­dan skriv­na,
de da­gar som ha­de for­mats
in­nan någon av dem ha­de grytt.
17Di­na tan­kar, o Gud, är för höga för mig,
väldig är de­ras mång­fald.
18Vill jag räkna dem är de fle­ra än sand­kor­nen,
når jag till slu­tet är jag ännu hos dig.

<< Föregående 1 Nästa >>