Sök

Sökningen gav 2 träffar. Visar resultat 1 till 2.

<< Föregående 1 Nästa >>

Jes 6

Her­ren kal­lar Je­sa­ja till pro­fet

6 1Det år då kung Us­sia dog såg jag Her­ren. Han satt på en hög och upphöjd tron, och hans man­telsläp fyll­de temp­let. 2Se­ra­fer stod ovanför ho­nom, var och en med sex ving­ar: med två ving­ar skyl­de de an­sik­tet, med två skyl­de de krop­pen och med två flög de. 3Och de ro­pa­de till varand­ra:

He­lig, he­lig, he­lig
är Her­ren Se­ba­ot!
He­la jor­den är full av hans härlig­het.

4Ro­pet kom trösklar­na att ska­ka i si­na fästen, och temp­let fyll­des av rök. 5Jag sa­de:

Ve mig! Jag är förlo­rad,
ty jag har ore­na läppar
och jag bor bland ett folk med ore­na läppar,
och mi­na ögon har sett
Ko­nung­en, Her­ren Se­ba­ot.

6En av se­ra­fer­na flög fram till mig med ett glödan­de kol som han ha­de ta­git från al­ta­ret med en tång. 7Med det vidrörde han min mun och sa­de: ”När det­ta vidrör di­na läppar blir din skuld bort­ta­gen och din synd so­nad.” 8Och jag hörde Her­rens röst. Han sa­de: ”Vem skall jag sända, vem vill va­ra vår budbära­re?” Jag sva­ra­de: ”Jag, sänd mig!” 9Då sa­de han:

”Gå och säg till det­ta folk:
’Ni skall höra men ingen­ting förstå,
ni skall se men ingen­ting fat­ta.’
10Förstoc­ka det­ta folk,
täpp till de­ras öron,
täck för de­ras ögon,
så att de ingen­ting ser,
ingen­ting hör,
ingen­ting förstår
och in­te vänder om och blir bo­ta­de.”

11Jag fråga­de: ”Hur länge, Her­re?” Han sva­ra­de:

”Tills städer­na lig­ger i ru­i­ner
och ing­en bor i dem,
tills hu­sen står tom­ma
och åkrar­na lig­ger över­giv­na.”
12Her­ren skall föra människor­na långt bort,
och lan­det skall lämnas öde.
13När en ti­on­del ännu är kvar
skall också den tillin­tetgöras,
så som man bry­ter upp stub­ben
ef­ter en te­re­bint el­ler ek.
- Ett he­ligt släkte är den stub­ben.
Hes 1

Tid och plats för He­se­ki­els syn

1 1Un­der det tret­tion­de året, på fem­te da­gen i fjärde måna­den, när jag bod­de bland de bortförda vid flo­den Ke­var, öpp­na­des him­len och jag såg en syn från Gud. 2Den fem­te da­gen i måna­den – det var un­der det fem­te året av kung Jo­jakins fång­en­skap – 3kom Her­rens ord till prästen He­se­ki­el, Bu­sis son, vid flo­den Ke­var i Kal­deen. Där rörde Her­rens hand vid ho­nom.

He­se­ki­els syn: de fy­ra va­rel­ser­na och Her­rens härlig­het

4Jag såg en storm­vind kom­ma från norr – ett väldigt moln med flam­man­de eld, om­strålat av ljus. Och längst därin­ne, längst in­ne i el­den, glim­ma­de det som av vitt guld. 5Längst därin­ne tyck­te jag mig se fy­ra va­rel­ser. De såg ut så här: de ha­de mänsk­lig ge­stalt, 6men var och en av dem ha­de fy­ra an­sik­ten och fy­ra ving­ar. 7De­ras ben var ra­ka, fötter­na lik­na­de tjurklövar och gläns­te som blank kop­par. 8Un­der ving­ar­na ha­de de människohänder åt fy­ra håll. Al­la fy­ra ha­de an­sik­ten och ving­ar. 9De­ras ving­ar vidrörde varand­ra. De kun­de gå ut­an att vända sig, var och en gick rakt fram. 10Så såg de­ras an­sik­ten ut: de ha­de ett människo­an­sik­te, och al­la fy­ra ha­de ett le­jo­nan­sik­te till höger och al­la fy­ra ett tju­ran­sik­te till väns­ter och al­la fy­ra ett örnan­sik­te. 11Ving­ar­na upp­till höll de ut­bred­da: var och en ha­de två ving­ar som vidrörde de and­ras och två som skyl­de krop­pen. 12Var och en gick rakt fram. De gick dit an­de­kraf­ten styr­de dem, och de vände sig in­te när de gick. 13Mel­lan dem syn­tes något som lik­na­de glödan­de kol, det fladd­ra­de som fac­kelsken mel­lan va­rel­ser­na. El­den lys­te klart, och ur el­den sköt blix­tar. 14Va­rel­ser­na for av och an likt blix­tar.

15När jag be­trak­ta­de va­rel­ser­na fick jag se ett hjul på mar­ken vid var och en av de fy­ra. 16Hju­len gnist­ra­de som kry­so­lit. Al­la fy­ra såg li­ka­da­na ut och tyck­tes va­ra gjor­da så, att ett hjul satt in­u­ti ett an­nat. 17De kun­de röra sig åt al­la fy­ra hållen, och de vände sig in­te när de rörde sig. 18Hju­len be­stod av fy­ra lötar, och jag såg att det satt ögon runt om på lötar­na. 19När va­rel­ser­na rörde sig, rörde sig hju­len med dem. Och när va­rel­ser­na lyf­te från mar­ken, lyf­te också hju­len. 20Va­rel­ser­na gick dit an­de­kraf­ten styr­de dem, och hju­len lyf­te all­de­les som de ef­tersom va­rel­ser­nas kraft fanns i dem. 21När va­rel­ser­na rörde sig, rörde sig hju­len. När de stod stil­la, stod hju­len stil­la, och när de lyf­te från mar­ken, lyf­te hju­len all­de­les som de ef­tersom va­rel­ser­nas kraft fanns i dem.

22Ovanför va­rel­ser­nas hu­vu­den fanns något som lik­na­de ett valv. Det ha­de en fruk­tansvärd glans som av is och välv­de sig över de­ras hu­vu­den. 23Un­der val­vet höll de ving­ar­na ut­sträck­ta så att de vidrörde de and­ras, och med två ving­ar skyl­de de krop­pen. 24Jag hörde bru­set från de­ras ving­ar. När de rörde sig lät det som dånet av sto­ra vat­ten, som den Väldi­ges röst – ett larm som från en krigshär. När de stan­na­de sänk­te de ving­ar­na. 25Över val­vet ovanför de­ras hu­vu­den hördes ett dån, 26och därup­pe syn­tes något som lik­na­de sa­fir. Det såg ut som en tron. Och högst up­pe, på det som såg ut som en tron, syn­tes något som tyck­tes ha mänsk­lig ge­stalt. 27Från det som föreföll va­ra hans höfter och uppåt såg jag att det glim­ma­de som av vitt guld – det lik­na­de en eld­krans – och från det som föreföll va­ra hans höfter och neråt såg jag något som lik­na­de eld. Han var om­strålad av ljus. 28Och som bågen bland mol­nen en regnväders­dag var det ljus som om­stråla­de ho­nom.

Så ted­de sig an­blic­ken av Her­rens härlig­het. När jag såg det­ta föll jag ner med an­sik­tet mot mar­ken. Och jag hörde någon ta­la.

<< Föregående 1 Nästa >>