Sök

Sökningen gav 3 träffar. Visar resultat 1 till 3.

<< Föregående 1 Nästa >>

Am 1:11f

1 11Så säger Her­ren:

Brott på brott har Edom ho­pat,
jag vill in­te dröja med do­men.
De har förföljt si­na bröder med svärd
och vägrat dem barmhärtig­het:
de­ras vre­de ra­sa­de oav­bru­tet,
de­ras ur­sin­ne brann ut­an slut.
12Jag skall sända eld mot Te­man,
den skall härja Bos­ras bor­gar.
Jes 34

Dom över Edom

34 1Kom, al­la folk, och lyss­na,
hör på, al­la länder!
Må värl­den och allt den rym­mer lyss­na,
jor­den och allt den fram­bragt.
2Her­ren ra­sar mot al­la folk,
hans vre­de flam­mar mot he­la ska­ran.
Han vi­ger dem åt förin­tel­se,
lämnar dem att slak­tas.
3De som stu­pat skall bli lig­gan­de
och stan­ken sti­ga från li­ken,
ber­gen skall dränkas i blod.
4Him­lens stjärnor skall fal­na,
him­len rul­las ihop som en bokrul­le,
al­la dess stjärnor viss­nar och fal­ler
som viss­na löv från vin­ran­kan,
som skrump­na fi­kon från trädet.
5”På him­len syns mitt svärd,
nu far det ner över Edom
för att straf­fa det folk jag vigt åt förin­tel­se.”
6Her­rens svärd dry­per av blod,
det dry­per av fett,
av blod från lamm och boc­kar,
fett från bag­gars nju­rar.
Ty Her­ren håller of­fer­fest i Bos­ra,
en stor slakt i Edoms land.
7Även vil­dox­ar fal­ler,
unga tju­rar och väldi­ga bes­tar.
Lan­det mättas med blod
och mar­ken göds av fett.
8Det är en hämn­dens dag för Her­ren,
ett ve­dergäll­ning­ens år för Si­ons försva­ra­re.
9Edoms bäckar förvand­las till tjära
och myl­lan till sva­vel,
he­la lan­det blir brin­nan­de tjära.
10Natt och dag skall det brin­na,
oupphörligt skall röken sti­ga.
Från släkte till släkte skall lan­det lig­ga öde,
ald­rig i evig­het skall någon sätta sin fot där.
11Pe­li­ka­ner och rördrom­mar skall över­ta det,
ugg­lor och kor­par skall bo där.
Mätsnöret skall spännas över lan­det
och sten­lo­det sänkas,
allt blir öde och tomt.
12Ing­en kung skall ko­ras där,
inga furs­tar fin­nas mer.
13I pa­lat­sen växer törne,
tist­lar och snår fyl­ler bor­gar­na.
Där stry­ker scha­ka­ler om­kring,
där har uvar si­na bon.
14Det blir ett tillhåll för öken­djur och hy­e­nor,
en plats där gas­tar möts.
Där håller också Li­lit till
och fin­ner en plats att vi­la.
15Där byg­ger skriktras­tar bo och lägger ägg,
ru­var och kläcker tryggt si­na ung­ar.
Där sam­las också gla­dor i floc­kar.
16Sök i Her­rens bok, läs och se ef­ter:
ing­en av dem har ute­bli­vit,
ing­en en­da sak­nas.
Ty Her­ren själv har så be­fallt,
hans an­de för dem sam­man.
17Han ut­skif­tar de­ras lott,
med mätsnöre mäter han ut de­ras del.
De skall äga lan­det för all­tid,
bo där från släkte till släkte.
Jer 49:7-22

Dom över Edom

49 7Om Edom.

Så säger Her­ren Se­ba­ot:
Finns det in­te mer någon vis­het i Te­man?
Har de klo­ka inga råd att ge?
Har de­ras vis­het murk­nat?
8Fly! Vänd om! Göm er djupt ne­re,
ni som bor i De­dan!
Ty jag låter olyc­kan drab­ba Esau,
när hans hemsökel­ses stund är in­ne.
9Kom­mer det druv­ploc­ka­re till dig
lämnar de ing­en ef­terskörd.
Kom­mer det tju­var om nat­ten
förstör de så myc­ket de kan.
10Jag ge­nomsöker Esau,
av­slöjar hans gömställen.
Han kan in­te hålla sig dold.
Förin­ta­de är hans barn,
hans släkt och hans gran­nar.
Det finns ing­en som säger:
11”Lämna di­na fa­derlösa till mig,
jag skall dra försorg om dem,
di­na änkor kan ty sig till mig.”

12Så säger Her­ren: Om de som in­te förtjänar det måste dric­ka ur bäga­ren, skul­le då du slip­pa un­dan? Nej, du skall in­te slip­pa un­dan, du måste dric­ka! 13Jag har svu­rit vid mig själv, säger Her­ren, att Bos­ra skall utsättas för ödeläggel­se och hån och förstörel­se och bli till en förban­nel­se. Och dess lydstäder skall läggas öde för all fram­tid.

14Ett bud­skap har jag fått från Her­ren,
en budbära­re har sänts ut bland fol­ken:
”Gå sam­man och mar­sche­ra mot hen­ne!
Upp till strid!”
15Se, jag gör dig till det ring­as­te av fol­ken,
förak­tat av al­la.
16Du förled­des av ditt över­mod
och av den fruk­tan du väck­te,
du som bor bland klyf­tor­na
och har ditt tillhåll på bergskrönet.
Byg­ger du ditt näste högt som örnen
skall jag ändå störta dig ner däri­från,
säger Her­ren.

17Edom skall läggas öde, al­la som har sin väg förbi skall bestörta dra ef­ter an­dan när de ser förstörel­sen där. 18Det skall bli som när So­dom och Go­mor­ra och de­ras grann­städer öde­la­des, säger Her­ren: ing­en skall bo där, ing­en människa vis­tas där. 19Se, likt le­jo­net som kom­mer fram ur Jor­dan­da­lens täta snår ut på ständigt gröna be­tes­mar­ker skall jag plöts­ligt ja­ga bort dem däri­från och välja ut de bästa bag­gar­na till byte. Ty vem är min li­ke? Vem kan ställa mig till svars? Vil­ken her­de kan hålla stånd mot mig? 20Hör därför vad Her­ren har be­slu­tat om Edom, vil­ka pla­ner han gjort upp mot dem som bor i Te­man:

San­ner­li­gen, de mins­ta i floc­ken skall släpas bort,
ja, be­tes­mar­ker­na skall ry­sa över de­ras öde.
21När de fal­ler skall dånet få jor­den att bäva,
ett skri skall höras ända till Sävha­vet.
22Som en örn skall han sti­ga
och med ut­bred­da ving­ar slå ner på Bos­ra.
Den da­gen skall Edoms hjältar
ängs­las som en kvin­na i barnsnöd.

<< Föregående 1 Nästa >>