Sök

Sökningen gav 2 träffar. Visar resultat 1 till 2.

<< Föregående 1 Nästa >>

3 Mos 11:1-15:33

Ren­hets­la­gar (kap. 11–15)

La­gen om re­na och ore­na djur

11 1Her­ren ta­la­de till Mo­se och Aron:

2Säg till is­ra­e­li­ter­na: Det­ta är de djur som ni får äta bland land­dju­ren: 3al­la som har helt kluv­na klövar och som idiss­lar, dem får ni äta. 4Men des­sa får ni in­te äta, fast de idiss­lar el­ler har klövar: ka­me­len, ty den idiss­lar men har in­te klövar, den skall va­ra oren för er; 5klipp­grävling­en, ty den idiss­lar men har in­te klövar, den skall va­ra oren för er; 6ha­ren, ty den idiss­lar men har in­te klövar, den skall va­ra oren för er; 7svi­net, ty det har vis­ser­li­gen helt kluv­na klövar men idiss­lar in­te, det skall va­ra orent för er. 8Av de­ras kött får ni in­te äta, och de­ras döda krop­par får ni in­te vidröra. De skall va­ra ore­na för er.

9Det­ta är vad ni får äta av allt som le­ver i vat­ten: allt som har fe­nor och fjäll och le­ver i ha­vens och flo­der­nas vat­ten får ni äta. 10Men allt i hav och flo­der som in­te har fe­nor och fjäll – va­re sig smådjur el­ler and­ra vat­ten­djur – det skall gälla som något av­skyvärt för er. 11Av­skyvärda skall de va­ra för er; av de­ras kött får ni in­te äta, och de­ras döda krop­par skall ni be­trak­ta med av­sky. 12Al­la vat­ten­djur som sak­nar fe­nor och fjäll skall gälla som något av­skyvärt för er.

13Följan­de fåglar skall ni be­trak­ta med av­sky; de får in­te ätas, de är något av­skyvärt: örnen, lammga­men, gråga­men, 14gla­dan, fal­kar av al­la ar­ter, 15kor­par av al­la ar­ter, 16bergu­ven, jor­dugg­lan, hornugg­lan och hökar av al­la ar­ter, 17kattugg­lan, fis­ku­ven, tornugg­lan, 18mi­nervaugg­lan, pe­li­ka­nen, smuts­ga­men, 19hägern, pi­pa­re av al­la ar­ter, härfågeln och flad­der­mu­sen.

20Al­la be­ving­a­de, fyr­ben­ta smådjur skall gälla som något av­skyvärt för er. 21Men av al­la be­ving­a­de, fyr­ben­ta smådjur får ni äta dem som utöver de and­ra be­nen har hopp­ben. 22Av dem får ni äta följan­de: vand­rings­gräshop­por, so­lam­gräshop­por, har­gol­gräshop­por och ha­gav­gräshop­por av al­la ar­ter. 23Al­la and­ra be­ving­a­de smådjur som har fy­ra ben skall gälla som något av­skyvärt för er.

24Följan­de djur blir ni ore­na av – den som rör vid de­ras döda krop­par blir oren till kvällen, 25och den som bu­rit en sådan kropp skall tvätta si­na kläder och va­ra oren till kvällen: 26al­la djur som har klövar – men in­te helt kluv­na – och som in­te idiss­lar skall gälla som ore­na för er. Den som rör vid dem blir oren. 27Al­la fyr­fo­ta­djur som går på tas­sar skall gälla som ore­na för er. Den som rör vid de­ras döda krop­par blir oren till kvällen, 28och den som bu­rit en sådan kropp skall tvätta si­na kläder och va­ra oren till kvällen. De skall gälla som ore­na för er.

29Av de smådjur som rör sig på mar­ken skall ni hålla des­sa för ore­na: vess­lan, råttan, ödlor av al­la ar­ter, 30gec­koödlan, koaödlan, le­taaödlan, sa­la­man­dern och ka­me­le­on­ten. 31Av al­la smådjur skall des­sa gälla som ore­na för er. Var och en som rör vid dem när de dött blir oren till kvällen. 32Allt som ett sådant dött djur råkar fal­la på blir orent, va­re sig det är ett träföremål el­ler ett klädes­plagg el­ler något av skinn el­ler av säck­tyg el­ler något an­nat bruksföremål. Det skall sköljas i vat­ten och va­ra orent till kvällen. Se­dan är det rent igen. 33Fal­ler ett sådant djur ner i ett lerkärl blir dess in­nehåll orent. Kärlet skall ni kros­sa. 34All mat som an­nars kun­de ätas men som kom­mit i beröring med vatt­net blir oren, och all dryck som an­nars kun­de dric­kas blir i ett sådant kärl oren. 35Allt som ett sådant dött djur fal­ler på blir orent. Om det är en bak­ugn el­ler en härd, skall den ri­vas, den är oren. Den skall gälla som oren för er. 36Men en källa el­ler en cistern förblir ren. En­dast den som rör vid det döda dju­ret blir oren. 37Fal­ler dju­ret ner i säd som skall sås, förblir säden ren, 38men om säden har bli­vit fuk­tig och ett dött djur fal­ler ner i den, skall säden gälla som oren för er.

39Om något av de land­djur som ni får äta skul­le dö, blir den som rör vid dess döda kropp oren till kvällen. 40Den som ätit av den döda krop­pen skall tvätta si­na kläder och va­ra oren till kvällen. Den som bu­rit en sådan kropp skall också tvätta si­na kläder och va­ra oren till kvällen.

41Al­la smådjur som kry­per på mar­ken är något av­skyvärt, de får in­te ätas. 42Al­la smådjur som kry­per på mar­ken, va­re sig de krälar på bu­ken el­ler går på fy­ra el­ler fle­ra ben, dem får ni in­te äta, de är något av­skyvärt. 43Gör er in­te själva till något av­skyvärt ge­nom ett sådant djur! Ak­ta er för oren­he­ten från dem så att ni in­te själva blir ore­na! 44Jag är Her­ren, er Gud: ni skall va­ra he­li­ga och förbli he­li­ga, ty jag är he­lig. Ni skall in­te ore­na er ge­nom några av de djur som kry­per på mar­ken. 45Jag är Her­ren som förde er ut ur Egyp­ten för att jag skul­le va­ra er Gud. Ni skall va­ra he­li­ga, ty jag är he­lig.

46Det­ta är la­gen om land­dju­ren, fåglar­na och al­la djur som le­ver i vatt­net och om allt som kry­per på mar­ken. 47Så skall ni kun­na skil­ja mel­lan orent och rent, mel­lan djur som får ätas och djur som in­te får ätas.

Re­ning ef­ter barnsbörd

12 1Her­ren ta­la­de till Mo­se:

2Säg till is­ra­e­li­ter­na: När en kvin­na får barn och föder en poj­ke, är hon oren i sju da­gar, li­ka länge som när hon har men­stru­a­tion. 3Den åtton­de da­gen skall poj­kens förhud skäras bort. 4Se­dan skall hon vänta i 33 da­gar un­der sin blödnings- och re­nings­tid. Hon får in­te röra vid något he­ligt el­ler kom­ma in i hel­ge­do­men förrän re­nings­ti­den är slut. 5Om hon föder en flic­ka, är hon oren i två vec­kor, som när hon har men­stru­a­tion. Se­dan skall hon vänta i 66 da­gar un­der sin blödnings- och re­nings­tid. 6När hen­nes re­nings­tid för en son el­ler dot­ter är slut, skall hon kom­ma med ett års­gam­malt lamm som brännof­fer och en du­va el­ler tur­tur­du­va som syn­dof­fer till prästen vid up­pen­ba­rel­setältets ingång. 7Prästen skall off­ra dem till Her­ren och bringa förso­ning åt hen­ne, så att hon blir ren ef­ter sitt blod­flöde. Det­ta gäller för en kvin­na som har fött barn, en poj­ke el­ler en flic­ka. 8Om hon in­te har råd att off­ra ett lamm, skall hon ta två tur­tur­du­vor el­ler två and­ra du­vor, en till brännof­fer och en till syn­dof­fer, och prästen skall bringa förso­ning åt hen­ne, så att hon blir ren.

La­gen om spetäls­ka

13 1Her­ren ta­la­de till Mo­se och Aron:

2Om någon får en blem­ma, ett ut­slag el­ler en vit fläck på hu­den och det kan va­ra spetäls­ka, skall han föras till prästen Aron el­ler någon av hans söner, präster­na. 3Prästen skall un­dersöka det an­grip­na stället. Om behåring­en har vit­nat och stället lig­ger dju­pa­re än den om­gi­van­de hu­den, är det spetäls­ka. När prästen ser det­ta, skall han förkla­ra ho­nom oren. 4Om fläcken är vit men in­te lig­ger dju­pa­re än hu­den och behåring­en in­te har vit­nat, skall prästen hålla den sju­ke iso­le­rad i sju da­gar. 5Den sjun­de da­gen skall prästen un­dersöka ho­nom. Fin­ner prästen att det an­grip­na stället är oföränd­rat och in­te har brett ut sig, skall han hålla ho­nom iso­le­rad i yt­ter­li­ga­re sju da­gar. 6Den sjun­de da­gen skall prästen un­dersöka ho­nom ännu en gång. Har då an­grep­pet gått till­ba­ka och in­te brett ut sig, skall prästen förkla­ra ho­nom ren; det var ba­ra ett ut­slag. Han skall tvätta si­na kläder, se­dan är han ren.

7Men om ut­sla­get brer ut sig ef­ter det att han vi­sat sig för prästen för att bli förkla­rad ren, skall han ännu en gång vi­sa sig för prästen. 8Prästen skall un­dersöka ho­nom, och om han fin­ner att ut­sla­get har brett ut sig, skall han förkla­ra ho­nom oren; det är spetäls­ka.

9Om någon har fått spetäls­ka, skall han föras till prästen. 10Prästen skall un­dersöka ho­nom. Om det då finns en vit blem­ma på hu­den, om behåring­en har vit­nat och om det bil­dats nytt kött i blem­man, 11är det en beståen­de spetäls­ka, och prästen skall förkla­ra ho­nom oren. Han skall in­te iso­le­ra ho­nom, ty han är oren.

12Om spetäls­kan bry­ter ut och, så vitt prästen kan se, täcker den sju­ke från hu­vud till fot, 13skall prästen un­dersöka ho­nom. Fin­ner han att spetäls­kan täcker he­la krop­pen, skall han förkla­ra den sju­ke ren. När han bli­vit helt vit, är han ren. 14Men så snart nytt kött har bil­dats, är han oren. 15När prästen får se det nya köttet, skall han förkla­ra ho­nom oren. Det är nytt kött, han är oren, det är spetäls­ka. 16Men om det nya köttet föränd­ras och blir vitt, skall han gå till prästen, 17som skall un­dersöka ho­nom. Om då det sju­ka stället har vit­nat, skall han förkla­ra ho­nom ren. Han är ren.

18Om någon får en hudin­flam­ma­tion och den läks, 19och det se­dan upp­står en vit blem­ma el­ler en ljusröd fläck på det in­flam­me­ra­de stället, skall han vi­sa sig för prästen, 20och prästen skall un­dersöka ho­nom. Om fläcken då lig­ger dju­pa­re än hu­den och behåring­en har vit­nat, skall han förkla­ra man­nen oren. Spetäls­ka har bru­tit ut på det in­flam­me­ra­de stället. 21Men om prästen vid un­dersökning­en ser att behåring­en in­te vit­nat, att fläcken in­te lig­ger dju­pa­re än hu­den och att den har mist sin färg, skall han hålla ho­nom iso­le­rad i sju da­gar. 22Om den brer ut sig, skall prästen förkla­ra ho­nom oren; det är spetäls­ka. 23Men om fläcken är oföränd­rad och in­te brer ut sig, är det ett ärr ef­ter in­flam­ma­tio­nen, och prästen skall förkla­ra ho­nom ren.

24Om någon har fått ett brännsår på hu­den och den nya vävna­den vi­sar sig som en ljusröd el­ler vit fläck, 25skall prästen un­dersöka ho­nom. Om han då fin­ner att behåring­en har vit­nat och att fläcken lig­ger dju­pa­re än hu­den, är det spetäls­ka som bru­tit ut i brännsåret. Prästen skall förkla­ra ho­nom oren; det är spetäls­ka. 26Men om prästen vid un­dersökning­en ser att det in­te finns något vitt hår på fläcken, att den in­te lig­ger dju­pa­re än hu­den och att den har mist sin färg, skall han hålla man­nen iso­le­rad i sju da­gar. 27Den sjun­de da­gen skall prästen un­dersöka ho­nom. Om fläcken har brett ut sig, skall prästen förkla­ra ho­nom oren; det är spetäls­ka. 28Men om i stället fläcken är oföränd­rad och in­te har brett ut sig, och om den har mist sin färg, är det ba­ra ett märke ef­ter brännsåret. Prästen skall förkla­ra ho­nom ren; det är ett ärr ef­ter brännsåret.

29Om en man el­ler kvin­na an­grips av en sjuk­dom i hårbott­nen el­ler un­der skägget, 30skall prästen un­dersöka det sju­ka stället. Om det då lig­ger dju­pa­re än hu­den och det finns ljust, tunt hår där, skall prästen förkla­ra ho­nom oren. Det är skorv, spetäls­ka i hår el­ler skägg. 31Om prästen vid un­dersökning­en av det skor­vi­ga stället ser att det in­te lig­ger dju­pa­re än hu­den men att det in­te finns svart hår där, skall han hålla den sju­ke iso­le­rad i sju da­gar. 32Prästen skall un­dersöka den sju­ke på den sjun­de da­gen. Om skor­ven in­te har brett ut sig och det in­te finns något ljust hår i den och den in­te lig­ger dju­pa­re än hu­den, 33skall den sju­ke ra­ka sig men ut­an att vidröra skor­ven. Prästen skall se­dan hålla ho­nom iso­le­rad i yt­ter­li­ga­re sju da­gar. 34Den sjun­de da­gen skall prästen un­dersöka skor­ven. Om han fin­ner att den in­te har brett ut sig och in­te lig­ger dju­pa­re än hu­den, skall han förkla­ra ho­nom ren. Han skall tvätta si­na kläder, se­dan är han ren. 35Men om skor­ven brer ut sig ef­ter det att han förkla­rats ren, 36skall prästen un­dersöka ho­nom. Om då skor­ven brett ut sig på hu­den, behöver prästen in­te söka ef­ter ljust hår. Han är oren. 37Men om prästen fin­ner att skor­ven är oföränd­rad och att svart hår har vux­it i den, är skor­ven läkt. Han är ren, och prästen skall förkla­ra ho­nom ren.

38Får en man el­ler kvin­na fläckar, vi­ta fläckar, på hu­den, 39skall prästen un­dersöka dem. Om då fläckar­na är blekvi­ta, är det ett ofar­ligt ut­slag som har upp­kom­mit på hu­den. Han är ren.

40Om en man tap­par håret på hjässan, är han flint­skal­lig, men han är ren. 41Om han mis­ter håret ovanför pan­nan, är han skal­lig, men han är ren. 42Men om det fram­träder en ljusröd fläck där han är skal­lig, va­re sig det är upp­till el­ler fram­till, har spetäls­ka bru­tit ut. 43Prästen skall un­dersöka ho­nom, och om han fin­ner en ljusröd blem­ma upp­till el­ler fram­till och det ser ut som spetäls­ka, 44är man­nen spetälsk. Han är oren, och prästen skall förkla­ra ho­nom oren. Hans hu­vud är an­gri­pet.

45För den som har fått spetäls­ka gäller följan­de. Han skall gå med sönder­riv­na kläder och med häng­an­de hår, dölja sitt skägg och ro­pa: ”Oren, oren!” 46Så länge han har sjuk­do­men är han oren. Han är oren och skall bo för sig själv och ha sin bo­stad ut­anför lägret.

Spetäls­ka på kläder

47Om spetäls­kemögel an­gri­per ett klädes­plagg av ull el­ler lin, 48el­ler något som är vävt el­ler vir­kat av lin el­ler ull, el­ler ett skinn el­ler något som är till­ver­kat av skinn, 49och fläckar­na är grönak­ti­ga el­ler rödak­ti­ga – va­re sig det är på klädes­plag­get, skin­net, det vävda och vir­ka­de el­ler på det som är gjort av skinn – då är det ett möge­lan­grepp och skall vi­sas upp för prästen. 50Prästen skall un­dersöka det an­grip­na plag­get och hålla det inlåst i sju da­gar. 51Den sjun­de da­gen skall han un­dersöka det igen. Har an­grep­pet brett ut sig på klädes­plag­get el­ler på det som är vävt el­ler vir­kat el­ler på skin­net, vad man än har gjort av det, är det ett elakar­tat möge­lan­grepp. Det som an­gri­pits är orent. 52Han skall bränna det, va­re sig det är ett klädes­plagg el­ler något som är vävt el­ler vir­kat av ull el­ler lin, el­ler är gjort av skinn, vad det än må va­ra som har an­gri­pits, ty det är ett elakar­tat mögel. Det skall brännas upp.

53Men om prästen vid sin un­dersökning fin­ner att möglet in­te har brett ut sig på klädes­plag­get el­ler på det som är vävt el­ler vir­kat el­ler på det som är gjort av skinn, 54skall prästen låta tvätta det som an­gri­pits och hålla det inlåst i yt­ter­li­ga­re sju da­gar. 55Se­dan det tvättats skall prästen un­dersöka det an­grip­na stället. Om det fort­fa­ran­de in­te har föränd­rats och möglet in­te har brett ut sig, är det orent. Du skall bränna upp det. Det är röta, på vil­ken si­da det än upp­träder. 56Men om prästen vid sin un­dersökning fin­ner att an­grep­pet gått till­ba­ka ef­ter tvätten, skall han ri­va bort mögel­stället från klädes­plag­get el­ler skin­net el­ler det som är vävt el­ler vir­kat. 57Vi­sar sig möglet åter på klädes­plag­get el­ler det som är vävt el­ler vir­kat el­ler det som är gjort av skinn, har det spritt sig. Du skall bränna upp det som är an­gri­pet. 58Om fläckar­na på ett klädes­plagg el­ler något som är vävt el­ler vir­kat el­ler något av skinn går bort när det tvättas, skall det tvättas en gång till. Se­dan är det rent.

59Det­ta är la­gen om möge­lan­grepp på kläder av ull el­ler lin, på det som är vävt el­ler vir­kat och på det som är gjort av skinn. Ef­ter den­na lag skall de förkla­ras re­na el­ler ore­na.

Re­ning ef­ter spetäls­ka

14 1Her­ren ta­la­de till Mo­se:

2Det­ta är den lag som gäller när en spetälsk skall förkla­ras ren. Man skall föra ho­nom till prästen, 3som möter ut­anför lägret. Prästen skall un­dersöka den sju­ke. Om spetäls­kan då är bo­tad, 4skall prästen låta hämta två le­van­de, re­na fåglar, ce­der­trä, kar­mosinröd ull och isop åt den som skall förkla­ras ren. 5Prästen skall låta slak­ta den ena fågeln över ett lerkärl med friskt vat­ten. 6Och han skall ta den le­van­de fågeln och ce­der­trät, den kar­mosinröda ul­len och iso­pen och dop­pa allt­sam­mans, också den le­van­de fågeln, i blo­det från fågeln som slak­ta­des över det fris­ka vatt­net. 7Sju gång­er skall han stänka på den som skall förkla­ras ren från spetäls­kan. Däref­ter skall han förkla­ra ho­nom ren, och se­dan skall han låta den le­van­de fågeln fly­ga sin väg, ut i det fria. 8Den re­na­de skall tvätta si­na kläder, ra­ka av allt håret och ba­da. Så blir han ren och får se­dan kom­ma in i lägret. Men han skall stan­na ut­anför sitt tält i sju da­gar. 9Den sjun­de da­gen skall han ra­ka av sig håret, skägget och ögon­bry­nen; allt sitt hår skall han ra­ka av. Han skall tvätta si­na kläder och ba­da; så blir han ren.

10Den åtton­de da­gen skall han ta två fel­fria lamm av hankön och ett års­gam­malt fel­fritt lamm av honkön. Dess­utom skall han ta tre ti­on­dels efa sik­tat mjöl, blan­dat med ol­ja, till ma­tof­fer och en log ol­ja. 11Prästen som förrättar re­ning­en skall föra fram den som skall re­nas och of­fergåvor­na till up­pen­ba­rel­setältets ingång, inför Her­ren. 12Och prästen skall ta det ena lam­met och off­ra det som skul­dof­fer till­sam­mans med ol­jan. Han skall lyf­ta upp det­ta till ett of­fer inför Her­ren. 13Lam­met skall slak­tas på det ställe där syn­dof­fer- och brännof­fer­dju­ren slak­tas, på he­lig plats. Ty lik­som syn­doff­ret tillhör skul­doff­ret prästen, det är höghe­ligt. 14Och prästen skall ta blod från skul­doff­ret och stry­ka på den som skall re­nas: på hans högra örsnibb, högra tum­me och högra stortå. 15Se­dan skall prästen ta av ol­jan och hälla i sin vänst­ra hand, 16dop­pa höger pek­fing­er i ol­jan som han har i sin vänst­ra hand och stänka li­te av ol­jan med fing­ret sju gång­er inför Her­ren. 17Av ol­jan som är kvar i hans hand skall prästen stry­ka på den som skall re­nas: på högra örsnib­ben, högra tum­men och högra stortån, ovanpå blo­det från skul­doff­ret. 18Det som se­dan är kvar av ol­jan i prästens hand skall han stry­ka på hjässan på den som skall re­nas. Så skall prästen bringa förso­ning åt ho­nom inför Her­ren. 19Se­dan skall prästen off­ra syn­doff­ret och bringa förso­ning åt den som skall re­nas från sin oren­het. Däref­ter skall han slak­ta brännof­fer­dju­ret 20och off­ra det och ma­toff­ret på al­ta­ret. Prästen skall bringa förso­ning åt ho­nom, så att han blir ren.

21Men om det är en fat­tig man, som in­te har råd till det­ta, skall han ta ett lamm till skul­dof­fer, som skall lyf­tas upp till förso­ning för ho­nom. Dess­utom skall han ta en ti­on­dels efa sik­tat mjöl, blan­dat med ol­ja, till ma­tof­fer och en log ol­ja, 22två tur­tur­du­vor el­ler två and­ra du­vor, be­ro­en­de på vad han har råd med. Den ena skall va­ra till syn­dof­fer och den and­ra till brännof­fer. 23Den åtton­de da­gen av sin re­ning skall han föra det­ta till prästen, till up­pen­ba­rel­setältets ingång, inför Her­ren. 24Och prästen skall ta skul­dof­fer­lam­met till­sam­mans med ol­jan och lyf­ta upp det till ett of­fer inför Her­ren. 25Skul­dof­fer­lam­met skall slak­tas, och prästen skall ta blod från det och stry­ka på den som skall re­nas: på hans högra örsnibb, högra tum­me och högra stortå. 26Se­dan skall prästen hälla ol­ja i sin vänst­ra hand 27och med höger pek­fing­er stänka li­te av ol­jan som han har i sin vänst­ra hand sju gång­er inför Her­ren. 28Av ol­jan som han har i sin hand skall prästen stry­ka på den som skall re­nas: på högra örsnib­ben, högra tum­men och högra stortån, ovanpå blo­det från skul­doff­ret. 29Det som se­dan är kvar av ol­jan i prästens hand skall han stry­ka på hjässan på den som skall re­nas. Så skall prästen bringa förso­ning åt ho­nom inför Her­ren. 30Se­dan skall han bära fram den ena av tur­tur­du­vor­na el­ler av de and­ra du­vor­na, be­ro­en­de på vad han har råd med, 31till syn­dof­fer och den and­ra till brännof­fer, och till­sam­mans med dem ma­toff­ret. Så skall prästen bringa förso­ning åt den som re­nas inför Her­ren. 32Det­ta är la­gen om hur den som har be­gränsa­de tillgång­ar och som har drab­bats av spetäls­ka skall bli ren.

Spetäls­ka på hus

33Her­ren ta­la­de till Mo­se och Aron:

34När ni kom­mer in i Ka­naan, som jag skall ge er som egen­dom, och jag låter spetäls­kemögel an­gri­pa ett hus i det­ta ert land, 35skall hu­sets äga­re gå till prästen. Han skall säga att det ser ut som om hans hus bli­vit an­gri­pet. 36Då skall prästen låta tömma hu­set före be­sikt­ning­en, så att in­te allt som finns i hu­set blir orent. Däref­ter skall han gå in och se på hu­set. 37Fin­ner han då att fläckar­na på väggar­na är grönak­ti­ga el­ler rödak­ti­ga fördjup­ning­ar, som ser ut att lig­ga dju­pa­re än väggy­tan, 38skall han gå ut ur hu­set, stan­na vid dörren och stänga hu­set för sju da­gar. 39Den sjun­de da­gen skall prästen kom­ma till­ba­ka, och om han då fin­ner att möglet på husväggar­na har spritt sig, 40skall han låta ri­va loss de an­grip­na ste­nar­na och kas­ta dem på en oren plats ut­anför sta­den. 41Man skall skra­pa he­la hu­set invändigt och slänga den av­skra­pa­de put­sen på en oren plats ut­anför sta­den. 42Se­dan skall man ta and­ra ste­nar och sätta in på de gam­las ställe och put­sa hu­set med ny le­ra.

43Om möglet på hu­set kom­mer till­ba­ka se­dan man ta­git ut ste­nar­na och se­dan man skra­pat hu­set och put­sat det, 44skall prästen kom­ma och se på det. Om han då fin­ner att fläckar­na har spritt sig, är det ett elakar­tat mögel på hu­set. Det är orent. 45Hu­set skall ri­vas och ste­nar, trävir­ke och puts föras till en oren plats ut­anför sta­den.

46Den som går in i hu­set me­dan det är stängt blir oren till kvällen. 47Den som lig­ger i hu­set skall tvätta si­na kläder och den som äter i hu­set li­kaså.

48Men fin­ner prästen när han kom­mer att fläckar­na in­te har spritt sig se­dan hu­set bli­vit put­sat, skall han förkla­ra det rent. An­grep­pet är då hej­dat. 49För att re­na hu­set skall han ta två fåglar, ce­der­trä, kar­mosinröd ull och isop. 50Den ena fågeln skall han slak­ta över ett lerkärl med friskt vat­ten. 51Se­dan skall han ta ce­der­trät, iso­pen, den kar­mosinröda ul­len och den le­van­de fågeln och dop­pa allt­sam­mans i blo­det från den slak­ta­de fågeln och i det fris­ka vatt­net och stänka sju gång­er på hu­set. 52När han re­nat hu­set med fågelns blod, det fris­ka vatt­net, den le­van­de fågeln, ce­der­trät, iso­pen och den kar­mosinröda ul­len, 53skall han låta den le­van­de fågeln fly­ga ut ur sta­den, ut i det fria. Så skall han bringa förso­ning åt hu­set, så att det blir rent.

54Den­na lag gäller vid var­je an­grepp av spetäls­ka och vid skorv, 55mögel på kläder och hus, 56blem­mor, ut­slag och vi­ta fläckar, 57för att man skall kun­na avgöra när något är orent och när det är rent. Det­ta är la­gen om spetäls­ka.

La­gen om ore­na flyt­ning­ar

15 1Her­ren ta­la­de till Mo­se och Aron:

2Säg till is­ra­e­li­ter­na: Om en man har en flyt­ning ur lem­men, är det en oren flyt­ning. 3Så här förhåller det sig med sådan oren­het ge­nom flyt­ning:

Så länge flyt­ning­en pågår är man­nen oren, va­re sig lem­men släpper fram flyt­ning­en el­ler är tilltäppt. I båda fal­len består hans oren­het. 4Allt han lig­ger på och allt han sit­ter på blir orent. 5Den som rör vid hans bädd skall tvätta si­na kläder och ba­da och är oren till kvällen. 6Den som sit­ter på något som man­nen med flyt­ning­en sut­tit på skall tvätta si­na kläder och ba­da och är oren till kvällen. 7Den som rör vid man­nen med flyt­ning­en skall tvätta si­na kläder och ba­da och är oren till kvällen. 8Om man­nen med flyt­ning­en spot­tar på någon som är ren, skall den­ne tvätta si­na kläder och ba­da och är oren till kvällen. 9Allt som man­nen med flyt­ning­en sit­ter på när han ri­der blir orent, 10och den som rör vid något som be­fun­nit sig un­der ho­nom är oren till kvällen, och den som bär på något sådant skall tvätta si­na kläder och ba­da och är oren till kvällen. 11Om man­nen med flyt­ning­en rör vid någon ut­an att först skölja av händer­na, skall den­ne tvätta si­na kläder och ba­da och är oren till kvällen. 12Om man­nen med flyt­ning­en rör vid ett lerkärl, skall det slås sönder. Träkärl däre­mot skall sköljas av.

13När man­nen re­nas ef­ter flyt­ning­en, skall han låta det gå sju da­gar me­dan han re­nas. Se­dan skall han tvätta si­na kläder och ba­da i friskt vat­ten. Då är han ren. 14Den åtton­de da­gen skall han ta två tur­tur­du­vor el­ler två and­ra du­vor och kom­ma inför Her­ren, till up­pen­ba­rel­setältets ingång, och ge dem till prästen. 15Prästen skall off­ra den ena som syn­dof­fer och den and­ra som brännof­fer. Så skall prästen inför Her­ren bringa förso­ning åt ho­nom för hans flyt­ning.

16Om en man har haft sädes­avgång, skall han ba­da och är oren till kvällen. 17Al­la klädes­plagg och allt av skinn som hans säd har kom­mit på skall tvättas och är orent till kvällen. 18Om en man har sam­lag med en kvin­na och får sädesuttömning, skall de ba­da och är ore­na till kvällen.

19När en kvin­na har men­stru­a­tion och det kom­mer blod från hen­nes kropp, va­rar oren­he­ten i sju da­gar. Den som rör vid hen­ne är oren till kvällen. 20Allt hon lig­ger på me­dan hon har sin men­stru­a­tion blir orent, och allt hon sit­ter på blir orent. 21Den som rör vid hen­nes bädd skall tvätta si­na kläder och ba­da och är oren till kvällen. 22Den som rör vid något hon har sut­tit på skall tvätta si­na kläder och ba­da och är oren till kvällen. 23Om det lig­ger något på bädden el­ler där hon har sut­tit och någon rör vid det­ta, är den­ne oren till kvällen. 24Om en man har sam­lag med hen­ne, blir han oren av hen­nes men­stru­a­tion i sju da­gar. Allt han lig­ger på blir också orent.

25Om en kvin­na har en blödning som va­rar fle­ra da­gar ut­an att det är hen­nes men­stru­a­tion, el­ler om men­stru­a­tio­nen va­rar onor­malt länge, är hon oren så länge blödning­en pågår, lik­som hon är det vid sin men­stru­a­tion. 26Allt hon lig­ger på un­der sin blödning blir som det hon lig­ger på un­der men­stru­a­tio­nen, och allt hon sit­ter på blir orent, lik­som vid men­stru­a­tio­nen. 27Den som rör vid något av det­ta blir oren och skall tvätta si­na kläder och ba­da och är oren till kvällen.

28När kvin­nan re­nas ef­ter blödning­en, skall hon låta det gå sju da­gar. Se­dan är hon ren. 29Den åtton­de da­gen skall hon ta två tur­tur­du­vor el­ler två and­ra du­vor och lämna dem till prästen vid ingång­en till up­pen­ba­rel­setältet. 30Prästen skall off­ra den ena som syn­dof­fer och den and­ra som brännof­fer. Så skall prästen inför Her­ren bringa förso­ning åt hen­ne för den blödning som gjort hen­ne oren.

31Ni skall hålla is­ra­e­li­ter­na fria från oren­het, så att de in­te dör ge­nom den, ge­nom att de ore­nar min bo­ning som står mitt ibland dem.

32Det­ta är la­gen om män som har flyt­ning el­ler sädesuttömning som medför oren­het, 33om kvin­nor som har men­stru­a­tion, om vem det va­ra må, man el­ler kvin­na, som har en flyt­ning och om män som har sam­lag med ore­na kvin­nor.

4 Mos 19

Den röda kon och re­nings­vatt­net

19 1Her­ren ta­la­de till Mo­se och Aron:

2Det­ta är den lag­bestämmel­se som Her­ren har fast­ställt: Säg till is­ra­e­li­ter­na att de skall föra fram en röd ko, en som är ut­an vank och lyte och ald­rig har gått un­der ett ok. 3Ni skall överlämna den till prästen Ela­sar, och den skall se­dan föras ut­anför lägret och slak­tas i hans närva­ro. 4Däref­ter skall prästen Ela­sar ta av dess blod på fing­ret och sju gång­er stänka blo­det mot up­pen­ba­rel­setältets fram­si­da. 5Se­dan skall kon brännas upp i hans åsyn: hud, kött och blod skall brännas till­sam­mans med inälvor­na. 6Prästen skall ta ce­der­trä, isop och kar­mosinröd ull och kas­ta det på bålet där kon lig­ger. 7Han skall tvätta si­na kläder och ba­da och får se­dan kom­ma in i lägret men är oren till kvällen. 8Den som brände kon skall också tvätta si­na kläder och ba­da och va­ra oren till kvällen. 9Däref­ter skall en man som är ren sam­la upp as­kan ef­ter kon och lägga den på en ren plats ut­anför lägret. Den is­ra­e­li­tis­ka me­nig­he­ten skall ta hand om as­kan och använda den till re­nings­vat­ten. Det­ta är ett syn­dof­fer. 10Den som sam­la­de upp as­kan ef­ter kon skall tvätta si­na kläder och va­ra oren till kvällen. Det­ta skall va­ra en oföränder­lig stad­ga för is­ra­e­li­ter­na lik­som för in­vand­rar­na som bor hos dem.

11Den som rör vid ett lik, vem den döde än må va­ra, skall va­ra oren i sju da­gar. 12Han skall re­na sig med as­kan den tred­je och den sjun­de da­gen och är se­dan ren. Om han in­te re­nar sig den tred­je och den sjun­de da­gen, förblir han oren. 13Var och en som rör vid ett lik, en död människas kropp, och in­te re­nar sig, han ore­nar Her­rens bo­ning. En sådan skall ut­stötas ur Is­ra­el. Ef­tersom ing­et re­nings­vat­ten har stänkts på ho­nom, är och förblir han oren.

14Det­ta är la­gen: När en människa dör i ett tält skall al­la som går in i tältet el­ler re­dan be­fin­ner sig där va­ra ore­na i sju da­gar. 15Al­la öpp­na kärl, de som in­te är täck­ta och över­bund­na, skall li­kaså va­ra ore­na. 16Och var och en som ute i det fria rör vid någon som stu­pat för svärd el­ler av­li­dit på an­nat sätt, vid be­nen från en människa el­ler vid en grav skall va­ra oren i sju da­gar. 17För att göra den ore­ne ren igen skall man ta as­ka från det förbrända syn­doff­ret och blan­da den med friskt vat­ten i en skål. 18Däref­ter skall en man som är ren ta en isop­kvist, dop­pa den i vatt­net och stänka på tältet och al­la kärlen lik­som på dem som be­fun­nit sig där in­ne el­ler på den som rört vid be­nen, vid den stu­pa­de el­ler av­lid­ne el­ler vid gra­ven. 19Den re­ne man­nen skall stänka på den ore­ne den tred­je och den sjun­de da­gen. Den sjun­de da­gen gör han ho­nom ren. Då skall den re­na­de tvätta si­na kläder och ba­da, och när kvällen kom­mer är han ren. 20Men den som blir oren och in­te re­nar sig, han skall ut­stötas ur försam­ling­en, ty han har ore­nat Her­rens hel­ge­dom. Ing­et re­nings­vat­ten har stänkts på ho­nom, han är oren. 21Det­ta skall va­ra en oföränder­lig stad­ga för fol­ket.

Den som har stänkt re­nings­vatt­net skall också tvätta si­na kläder, och var och en som rör vid re­nings­vatt­net skall va­ra oren till kvällen. 22Allt som den ore­ne berör blir orent, och den som rör vid ho­nom blir oren till kvällen.

<< Föregående 1 Nästa >>