Sök

Sökningen gav 4 träffar. Visar resultat 1 till 4.

<< Föregående 1 Nästa >>

1 Mos 18:1-19:38

De tre männen gästar Ab­ra­ham

18 1Her­ren vi­sa­de sig för Ab­ra­ham i Mam­res lund. Ab­ra­ham satt i tältöpp­ning­en un­der den he­tas­te ti­den på da­gen. 2Han såg upp och fick se tre män stå där framför ho­nom. Då res­te han sig från sin plats i tältöpp­ning­en och skyn­da­de emot dem och kas­ta­de sig till mar­ken. 3”Her­re”, sa­de han, ”vi­sa mig den he­dern att du in­te går förbi din tjäna­re. 4Låt mig hämta li­te vat­ten så att ni får tvätta av era fötter. Se­dan kan ni lägga er och vi­la un­der ett träd, 5så tar jag fram li­te mat som ni kan styr­ka er med in­nan ni fortsätter – nu när ni ändå har kom­mit vägen förbi.” De sva­ra­de: ”Ja, gör det!” 6Ab­ra­ham skyn­da­de sig in i tältet till Sa­ra och sa­de: ”Fort, tag tre mått av det bästa mjölet och ba­ka bröd.” 7Se­dan sprang Ab­ra­ham bort till bo­ska­pen, tog en fin spädkalv och gav den till en tjäna­re, som skyn­da­de sig att anrätta den. 8Han tog tjock­mjölk och sötmjölk och kal­ven som han låtit anrätta och sat­te fram åt dem. Själv stod han bred­vid dem un­der trädet me­dan de åt.

9Se­dan fråga­de de ho­nom: ”Var är Sa­ra, din hust­ru?” Ab­ra­ham sva­ra­de: ”In­ne i tältet.” 10Då sa­de han: ”Jag kom­mer till­ba­ka till dig nästa år vid den här ti­den, och då skall din hust­ru Sa­ra ha en son.” Det­ta hörde Sa­ra, där hon stod i tältöpp­ning­en bakom ho­nom. 11Nu var både Ab­ra­ham och Sa­ra myc­ket gam­la och Sa­ra var in­te läng­re i frukt­sam ålder. 12Därför log Sa­ra för sig själv och tänk­te: ”Skul­le jag upptändas av lus­ta nu när jag är viss­nad och min man är gam­mal?” 13Då sa­de Her­ren till Ab­ra­ham: ”Varför log Sa­ra och tänk­te: Skul­le jag föda barn, jag som är så gam­mal? – 14Finns det någon­ting som är omöjligt för Her­ren? Jag kom­mer till­ba­ka till dig nästa år vid den här ti­den, och då har Sa­ra en son.” 15Sa­ra blev rädd och sa­de: ”Jag log in­te.” Men Her­ren sa­de: ”Jo, visst log du.”

Ab­ra­ham ber för So­dom

16Männen bröt upp och såg nu ner över So­dom. Ab­ra­ham följ­de dem ett styc­ke på väg. 17Her­ren tänk­te: ”Varför skul­le jag dölja för Ab­ra­ham vad jag ämnar göra? 18Ab­ra­ham skall ju bli ett stort och mäktigt folk, och al­la folk på jor­den skall öns­ka sig den välsig­nel­se som han har fått. 19Ja, jag har ut­valt ho­nom för att hans barn och ef­ter­kom­man­de skall ly­da hans be­fall­ning att hålla sig till Her­rens vägar och göra vad som är rätt och rättfärdigt. Då skall det gå i upp­fyl­lel­se som Her­ren har lo­vat Ab­ra­ham.” 20Och Her­ren sa­de: ”Kla­go­ro­pet från So­dom och Go­mor­ra är starkt, och de­ras synd är myc­ket svår. 21Jag går ner och ser ef­ter om de verk­li­gen har hand­lat så il­la som det ver­kar av kla­go­ro­pet från sta­den, det rop som har trängt fram till mig. Om det in­te är så, måste jag få ve­ta det.”

22Männen gick vi­da­re mot So­dom. Men Ab­ra­ham stod kvar inför Her­ren. 23Och Ab­ra­ham vände sig till Her­ren och sa­de: ”Skall du verk­li­gen förin­ta den rättfärdi­ge till­sam­mans med den orättfärdi­ge? 24Kanske finns det fem­tio rättfärdi­ga i sta­den. Skall du då verk­li­gen förin­ta den i stället för att sko­na den för de fem­tio rättfärdi­gas skull som bor där? 25Så kan du in­te göra, döda den rättfärdi­ge till­sam­mans med den orättfärdi­ge, så att det går den rättfärdi­ge på sam­ma sätt som den orättfärdi­ge. Så kan du in­te göra! Skall in­te den som är he­la jor­dens do­ma­re göra vad som är rätt?” 26Her­ren sa­de: ”Om jag fin­ner fem­tio rättfärdi­ga i So­dom, skall jag för de­ras skull sko­na he­la sta­den.” 27Ab­ra­ham fort­sat­te: ”Jag dris­tar mig att ta­la till dig, Her­re, jag som är jord och stoft. 28Kanske fat­tas det fem för att det skall bli fem­tio rättfärdi­ga? Skall du då förgöra he­la sta­den för des­sa fem människors skull?” Her­ren sva­ra­de: ”Om jag fin­ner fyr­tio­fem, skall jag in­te förgöra den.” 29Ännu en gång tog Ab­ra­ham till or­da: ”Kanske finns där fyr­tio?” Her­ren sa­de: ”Då skall jag in­te göra det, för de fyr­tios skull.” 30Ab­ra­ham sa­de: ”Bli in­te vred, Her­re, om jag ta­lar, men kanske finns där tret­tio?” Her­ren sva­ra­de: ”Om jag fin­ner tret­tio, skall jag in­te göra det.” 31Då sa­de Ab­ra­ham: ”Jag dris­tar mig att ta­la till dig, Her­re. Kanske finns där tju­go?” Her­ren sva­ra­de: ”Då skall jag in­te förgöra sta­den, för de tju­gos skull.” 32Ab­ra­ham fort­sat­te: ”Bli in­te vred, Her­re, om jag ta­lar en sista gång, men kanske finns där tio?” Her­ren sva­ra­de: ”Då skall jag in­te förgöra sta­den, för de ti­os skull.” 33När Her­ren ha­de ta­lat med Ab­ra­ham gick han däri­från, och Ab­ra­ham återvände hem.

Her­ren förstör So­dom och Go­mor­ra

19 1På kvällen kom de två äng­lar­na fram till So­dom. Lot satt vid stads­por­ten, och när han såg dem res­te han sig och gick fram till dem och föll ner och hälsa­de med an­sik­tet mot mar­ken. 2”Jag är er tjäna­re”, sa­de han. ”Ta in hos mig över nat­ten, så får ni tvätta av era fötter, se­dan kan ni fortsätta er färd i mor­gon bit­ti.” De sva­ra­de: ”Nej, vi över­nat­tar här ute.” 3Men han bad dem så enträget att de till sist följ­de med ho­nom hem. Där la­ga­de han en festmåltid åt dem och ba­ka­de osy­rat bröd, och de åt. 4Men in­nan de ha­de gått till sängs kom männen i sta­den, männen i So­dom, och om­ring­a­de hu­set, både unga och gam­la, al­la ut­an un­dan­tag. 5De ro­pa­de till Lot: ”Var är männen som kom till dig i kväll? Skic­ka ut dem till oss, vi skall lig­ga med dem.” 6Lot gick ut i por­ten och stäng­de dörren bakom sig. 7”Bröder”, sa­de han, ”jag ber er, gör in­te något så ont. 8Jag har två dött­rar som ännu är orörda. Låt mig skic­ka ut dem till er, så kan ni göra med dem vad ni vill, ba­ra ni in­te gör något mot des­sa män som har fått en till­flykt un­der mitt tak.” 9Men de ro­pa­de: ”Ur vägen med dig! Här kom­mer en främling och bor hos oss, och så gör han sig till do­ma­re över oss! Nu skall vi han­te­ra dig värre än dem.” Och de träng­de sig inpå Lot och ru­sa­de fram för att slå in dörren. 10Då sträck­te gäster­na ut si­na händer och drog in Lot i hu­set och stäng­de dörren. 11Dem som stod ut­anför por­ten slog de med blind­het, unga som gam­la, så att de förgäves fam­la­de ef­ter dörren.

12Männen sa­de till Lot: ”Har du fler anhöri­ga här, någon svärson, söner el­ler dött­rar el­ler an­nars någon i sta­den, så för dem bort häri­från. 13Ty vi skall ödelägga den­na ort, ef­tersom Her­ren har hört ett starkt kla­go­rop från fol­ket här, och han har sänt oss att ödelägga sta­den.” 14Då gick Lot bort och ta­la­de med si­na bli­van­de svärsöner. ”Skyn­da er bort från den­na ort”, sa­de han. ”Her­ren skall ödelägga sta­den.” Men svärsöner­na trod­de att han skämta­de.

15I gry­ning­en drev äng­lar­na på Lot och sa­de: ”Skyn­da dig i väg och ta med dig din hust­ru och de båda dött­rar du har här, så att du in­te förin­tas när sta­den straf­fas.” 16Lot dröjde, men ef­tersom Her­ren vil­le sko­na ho­nom, tog männen ho­nom och hans hust­ru och de båda dött­rar­na och led­de dem ut ur sta­den och lämna­de dem där.

17När de förde ut dem sa­de han: ”Fly nu för li­vet, se dig in­te till­ba­ka och stan­na in­te förrän du har kom­mit över slätten. Rädda dig upp i ber­gen, an­nars kom­mer du att förin­tas.” – 18”Nej, Her­re”, sa­de Lot till dem. 19”Du har vi­sat din tjäna­re yn­nest och har va­rit barmhärtig mot mig ge­nom att sko­na mitt liv, men jag kan in­te fly ända upp i ber­gen. Jag skul­le ald­rig hin­na un­dan olyc­kan, jag skul­le dö. 20Men sta­den här fram­me lig­ger så nära att jag kan fly dit. Det är ba­ra en li­ten stad, låt mig få söka min till­flykt där och rädda mitt liv – den är ju så li­ten!” 21Han sva­ra­de: ”Ja, det skall bli som du vill, också den här gång­en. Jag skall in­te förstöra den stad du ta­lar om. 22Men fly dit så fort du kan, jag kan ingen­ting göra förrän du är där.” Så fick sta­den nam­net So­ar.

23När so­len gick upp över jor­den var Lot fram­me i So­ar. 24Då lät Her­ren ett regn fal­la över So­dom och Go­mor­ra, ett regn av sva­vel och eld från Her­ren, från him­len, 25och han förstörde des­sa städer och he­la slätten och förin­ta­de dem som bod­de i städer­na och det som växte på mar­ken. 26Men Lots hust­ru som gick ef­ter ho­nom såg sig till­ba­ka. Då förvand­la­des hon till en salt­stod.

27Ti­digt på mor­go­nen be­gav sig Ab­ra­ham till den plats där han stått inför Her­ren. 28När han såg ner över So­dom och Go­mor­ra och över he­la slätt­lan­det fick han se röken sti­ga som från en smält­ugn.

29När Gud öde­la­de städer­na på slätten tänk­te han alltså på Ab­ra­ham och lät Lot kom­ma un­dan den förstörel­se som drab­ba­de städer­na där Lot ha­de bott.

Lots dött­rar

30Lot lämna­de So­ar och slog sig ner i bergs­byg­den till­sam­mans med si­na båda dött­rar. Han våga­de in­te stan­na i So­ar, och nu bod­de han och hans båda dött­rar i en grot­ta. 31Då sa­de en dag den äld­re dot­tern till den yng­re: ”Vår far är gam­mal, och det finns inga män här i lan­det som kan göra oss med barn på van­ligt vis. 32Vi ger vår far vin att dric­ka och se­dan lig­ger vi med ho­nom. Så skaf­far vi barn ge­nom vår far.” 33När det blev kväll gav de sin far vin att dric­ka, och se­dan gick den äld­re sys­tern in till ho­nom och låg med ho­nom, och han märk­te var­ken när hon la­de sig el­ler när hon steg upp. 34Nästa dag sa­de den äld­re sys­tern till den yng­re: ”I natt låg jag med vår far. Vi ger ho­nom vin att dric­ka i kväll också, se­dan kan du gå in och lig­ga med ho­nom. Så skaf­far vi barn ge­nom vår far.” 35De gav sin far vin att dric­ka den kvällen också, och den yng­re sys­tern låg med ho­nom, och han märk­te var­ken när hon la­de sig el­ler när hon steg upp. 36Så blev Lots båda dött­rar ha­van­de ge­nom sin far. 37Den äld­re födde en son, som hon gav nam­net Mo­ab, och han blev stam­far till våra da­gars mo­a­bi­ter. 38Också den yng­re sys­tern födde en son; hon gav ho­nom nam­net Ben-Am­mi, och han blev stam­far till våra da­gars am­mo­ni­ter.

Dom 6:11-24

Gi­de­on kal­las till do­ma­re

6 11Her­rens äng­el kom till Of­ra och sat­te sig un­der te­re­bin­ten som tillhörde avi­es­ri­ten Jo­ash. Gi­de­on, hans son, höll just på att tröska ve­te i vin­pres­sen för att mid­ja­ni­ter­na in­te skul­le kom­ma åt det. 12Her­rens äng­el vi­sa­de sig för ho­nom och sa­de: ”Her­ren är med dig, tapp­re kri­ga­re!” 13Gi­de­on sva­ra­de: ”Men, her­re, om Her­ren är med oss, varför har då allt det­ta drab­bat oss? Var är al­la de un­der som våra fäder ta­la­de om när de berätta­de hur Her­ren förde oss ut ur Egyp­ten? Nu har Her­ren svi­kit oss och gett oss i mid­ja­ni­ter­nas våld.” 14Her­ren vände sig till Gi­de­on och sa­de: ”Gå, och bru­ka den kraft du äger till att rädda Is­ra­el ur mid­ja­ni­ter­nas våld. Det är jag som sänder dig.” 15Gi­de­on sva­ra­de: ”Men, her­re, hur skul­le jag kun­na rädda Is­ra­el? Min ätt är den ring­as­te i Ma­nas­se, och själv är jag den yngs­te i min fa­milj.” 16Her­ren sa­de: ”Jag skall va­ra med dig. Du kom­mer att slå mid­ja­ni­ter­na som om de vo­re en en­da man.” 17Gi­de­on sa­de: ”Om jag har din yn­nest, ge mig då ett tec­ken på att det verk­li­gen är du som ta­lar med mig. 18Gå in­te häri­från, förrän jag är till­ba­ka. Jag skall hämta en gåva och ställa fram den åt dig.” Han sva­ra­de: ”Jag stan­nar här tills du kom­mer till­ba­ka.”

19Gi­de­on gick in och till­red­de en kil­ling och ba­ka­de osy­ra­de brödka­kor av en efa mjöl. Han la­de köttet i en korg och slog spa­det i en kru­ka. Se­dan bar han ut allt­sam­mans till äng­eln un­der te­re­bin­ten och ställ­de fram det. 20Guds äng­el sa­de: ”Lägg köttet och bröden på klip­pan där bor­ta och häll spa­det över.” Gi­de­on gjor­de så. 21Her­rens äng­el sträck­te ut sin stav och lät spet­sen röra vid köttet och bröden. En eld slog upp ur ste­nen och förtärde köttet och bröden. Och Her­rens äng­el försvann. 22Då förstod Gi­de­on att det var Her­rens äng­el, och han ut­ro­pa­de: ”Ve mig, Her­re, min Gud, jag har sett Her­rens äng­el an­sik­te mot an­sik­te.”

23Her­ren sa­de till ho­nom: ”Du kan va­ra trygg. Var in­te rädd, du skall in­te dö.” 24Gi­de­on bygg­de där ett al­ta­re åt Her­ren, och han kal­la­de det ”Her­ren är trygg­het”. Det står kvar än i dag i avi­es­ri­ter­nas Of­ra.

Dom 13:3-21

13 3Her­rens äng­el vi­sa­de sig för hen­ne och sa­de: ”Du är ofrukt­sam och har inga barn, men du kom­mer att bli ha­van­de och föda en son. 4Var no­ga med att in­te dric­ka vin el­ler star­ka dryc­ker och att in­te äta någon­ting orent. 5Du skall bli ha­van­de och föda en son. Ing­en rak­kniv får någon­sin vidröra hans hu­vud. Poj­ken skall va­ra en Guds na­sir re­dan från mo­der­li­vet. Med ho­nom in­leds Is­ra­els be­fri­el­se från fi­lis­te­er­na.”

6Kvin­nan gick till sin man och berätta­de: ”Det kom en guds­man till mig, han såg ut som Guds äng­el och fyll­de mig med bävan. Jag fråga­de in­te vari­från han kom, och han ta­la­de in­te om vad han het­te. 7Han sa­de: Du kom­mer att bli ha­van­de och föda en son. Du får in­te dric­ka vin el­ler star­ka dryc­ker och in­te äta någon­ting orent. Poj­ken skall va­ra en Guds na­sir från mo­der­li­vet ända till sin död.”

8Då bad Ma­no­ach till Her­ren: ”Her­re, låt guds­man­nen du sände kom­ma till oss igen och lära oss hur vi skall göra med poj­ken som skall födas.” 9Gud hörde Ma­no­achs bön, och Guds äng­el kom till hans hust­ru igen. Hon be­fann sig då ute på åkern, men hen­nes man Ma­no­ach var in­te där. 10Hon sprang ge­nast hem och berätta­de för ho­nom: ”Man­nen som kom till mig härom­da­gen har vi­sat sig för mig!” 11Ma­no­ach följ­de med sin hust­ru, och när han kom fram till man­nen fråga­de han: ”Var det du som ta­la­de med min hust­ru?” – ”Ja”, sva­ra­de man­nen. 12”När di­na ord har gått i upp­fyl­lel­se, hur skall då poj­ken tas om hand, hur skall vi göra med ho­nom?” fråga­de Ma­no­ach. 13Her­rens äng­el sa­de: ”Din hust­ru måste va­ra no­ga med allt det jag sagt hen­ne. 14Hon får in­te äta någon­ting som kom­mer från vin­stoc­ken, in­te dric­ka vin el­ler star­ka dryc­ker och in­te äta någon­ting orent. Hon måste rätta sig ef­ter allt som jag har be­fallt hen­ne.” 15Ma­no­ach sa­de till Her­rens äng­el: ”Vi vill gärna be dig stan­na, så att vi kan la­ga till en kil­ling åt dig.” 16Men Her­rens äng­el sva­ra­de: ”Även om du ber mig stan­na, kom­mer jag in­te att äta av ma­ten. Men om du frambär ett brännof­fer, skall du off­ra det åt Her­ren.” Ma­no­ach viss­te in­te att det var Her­rens äng­el 17och fråga­de: ”Vad he­ter du? Vi vill hed­ra dig när di­na ord går i upp­fyl­lel­se.” 18Her­rens äng­el sa­de: ”Varför frågar du vad jag he­ter? Mitt namn är ofatt­bart.”

19Ma­no­ach tog kil­ling­en och ma­toff­ret och off­ra­de det på en klip­pa som ett brännof­fer till Her­ren, han som gör det ofatt­ba­ra. 20Då lågor­na steg från al­ta­ret upp mot him­len, steg Her­rens äng­el upp i al­tarlågor­na. Ma­no­ach och hans hust­ru såg det, och de föll ner med an­sik­tet mot mar­ken. 21Her­rens äng­el vi­sa­de sig se­dan in­te mer för Ma­no­ach och hans hust­ru. Ma­no­ach förstod nu att det va­rit Her­rens äng­el,

Tob 5:4

5 4To­bi­as gick ut för att le­ta upp en res­kam­rat till Me­di­en, som var förtro­gen med vägen dit. När han kom ut stod äng­eln Ra­fael där framför ho­nom, men han förstod in­te att det var en äng­el från Gud.

<< Föregående 1 Nästa >>