Sök

Sökningen gav 2 träffar. Visar resultat 1 till 2.

<< Föregående 1 Nästa >>

1 Kung 17:1-19:21

Elia och kor­par­na

17 1Elia, en man från Tish­be i Gi­le­ad, sa­de till Ac­hav: ”Så sant Her­ren le­ver, Is­ra­els Gud som jag tjänar, un­der de närmas­te åren skall det var­ken fal­la dagg el­ler regn an­nat än på min be­fall­ning.” 2Her­rens ord kom till Elia: 3”Bryt upp, ta vägen österut och göm dig i Ke­rits bäck­ra­vin, öster om Jor­dan. 4Där kan du dric­ka ur bäcken, och jag har be­fallt kor­par­na att förse dig med mat.” 5Elia gjor­de som Her­ren ha­de sagt, han gick till Ke­rits bäck­ra­vin öster om Jor­dan och slog sig ner där. 6Kor­par­na kom med bröd och kött till ho­nom både mor­gon och kväll, och han drack ur bäcken.

Elia hos änkan i Sa­re­fat

7Ef­ter en tid si­na­de bäcken ef­tersom det in­te ha­de fal­lit något regn i lan­det. 8Her­rens ord kom till Elia: 9”Gå till Sa­re­fat vid Si­don och slå dig ner där. Jag har be­fallt en änka där att förse dig med mat.” 10Elia gav sig i väg till Sa­re­fat, och när han kom till stads­por­ten gick där en änka och ploc­ka­de pin­nar till ved. Han ro­pa­de till hen­ne: ”Kan du hämta li­te vat­ten, så jag får dric­ka.” 11När hon var på väg för att hämta vatt­net ro­pa­de han: ”Kan du ta med en bit bröd också?” 12Hon sva­ra­de: ”Så sant Her­ren, din Gud, le­ver, jag äger in­te en brödka­ka, ba­ra en hand­full mjöl i kru­kan och li­te ol­ja i kru­set. Här ploc­kar jag nu några ved­pin­nar, så att jag kan gå hem och la­ga till något åt mig och min poj­ke. Men när vi har gjort slut på det svälter vi ihjäl.” – 13”Var in­te rädd”, sa­de Elia. ”Gå och gör som du har sagt, men ba­ka först en li­ten brödka­ka åt mig och kom hit ut med den. Se­dan kan du ba­ka åt dig själv och din son. 14Ty så säger Her­ren, Is­ra­els Gud: Mjölet i kru­kan skall in­te ta slut och ol­jan i kru­set in­te try­ta fram till den dag då Her­ren låter reg­net fal­la över jor­den.” 15Då gav hon sig i väg och gjor­de som Elia ha­de sagt, och både hon och Elia och poj­ken ha­de mat un­der lång tid. 16Mjölet i kru­kan tog in­te slut och ol­jan i kru­set tröt in­te, all­de­les som Her­ren ha­de sagt ge­nom Elia.

17En tid däref­ter hände det att so­nen till kvin­nan som ägde hu­set blev sjuk. Sjuk­do­men blev allt värre, och till slut upphörde han att an­das. 18Då sa­de hon till Elia: ”Vad har du här att göra, guds­man? Du har ba­ra kom­mit hit för att låta min synd kom­ma i da­gen och för att döda min son.” 19Han sva­ra­de hen­ne: ”Ge mig din son!” Så tog han poj­ken ur hen­nes famn och bar upp ho­nom till rum­met på ta­ket, där han bod­de, och la­de ho­nom på sin säng. 20Han ro­pa­de till Her­ren: ”Her­re, min Gud, hur kan du hand­la så grymt mot den­na änka, som jag får bo hos, att du dödar hen­nes son?” 21Och han sträck­te ut sig ovanpå poj­ken tre gång­er och ro­pa­de till Her­ren: ”Her­re, min Gud, låt poj­ken få liv igen.” 22Her­ren hörde Eli­as bön, och poj­ken börja­de an­das och fick liv igen. 23Elia tog poj­ken och bar ho­nom från takrum­met ner i hu­set och lämna­de ho­nom till hans mor: ”Se”, sa­de han, ”din son le­ver!” 24Då sa­de kvin­nan till Elia: ”Nu vet jag att du är en guds­man och att det verk­li­gen är Her­ren som ta­lar ge­nom dig.”

Elia och Obad­ja

18 1Se­dan det gått en lång tid, över två år, kom Her­rens ord till Elia: ”Gå och träd fram inför Ac­hav, nu skall jag låta det reg­na över jor­den.” 2Och Elia gick för att söka upp Ac­hav.

Hung­ersnöden var svår i Sa­ma­ria, 3och Ac­hav kal­la­de till sig Obad­ja, som förval­ta­de de kung­li­ga egen­do­mar­na. Obad­ja dyr­ka­de Her­ren hängi­vet. 4När Ise­bel vil­le utro­ta Her­rens pro­fe­ter ha­de Obad­ja ta­git sig an hund­ra av dem och gömt dem i två grot­tor, fem­tio i var­je, och försett dem med mat och dryck. 5Nu be­fall­de Ac­hav ho­nom att ge sig ut i lan­det till al­la källor och bäckar. ”Kanske kan vi fin­na be­te nog att hålla hästar och mu­lor vid liv, så att vi in­te förlo­rar några djur”, sa­de han. 6Så de­la­de de upp lan­det mel­lan sig för att ge­nom­kor­sa var sin del: Ac­hav tog en väg, Obad­ja en an­nan.

7Un­der sin färd fick Obad­ja plöts­ligt se Elia kom­ma emot sig. När han såg vem det var föll han ner med an­sik­tet mot mar­ken och sa­de: ”Är det verk­li­gen du, min her­re Elia?” – 8”Ja, det är jag”, sva­ra­de Elia. ”Gå och säg till din her­re: Elia är här.” 9Men Obad­ja sva­ra­de: ”Vad har jag gjort för ont ef­tersom du vill lämna mig i händer­na på Ac­hav och låta ho­nom döda mig? 10Så sant Her­ren, din Gud, le­ver, det finns in­te något folk el­ler ri­ke där kung­en in­te har låtit söka ef­ter dig. När man då har sva­rat att du in­te fanns där har han låtit des­sa ri­ken och folk gå ed på att de in­te har kun­nat fin­na dig. 11Och nu vill du att jag skall gå till kung­en och säga: Elia är här. 12Men så snart jag har gått häri­från kom­mer ju Her­rens an­de att föra bort dig, jag vet in­te vart, och när jag se­dan un­derrättar Ac­hav och han in­te fin­ner dig, så dödar han mig. Ändå har jag dyr­kat Her­ren allti­från min ung­dom. 13Har man in­te berättat för dig vad jag gjor­de när Ise­bel vil­le ta li­vet av Her­rens pro­fe­ter, hur jag gömde hund­ra av dem, fem­tio och fem­tio, i två grot­tor och försåg dem med mat och dryck? 14Och nu vill du att jag skall gå till kung­en och säga: Elia är här. Han kom­mer att döda mig!” 15Elia sva­ra­de: ”Så sant Her­ren Se­ba­ot le­ver, han som jag tjänar, re­dan i dag skall jag träda fram inför Ac­hav.”

Elia och baals­pro­fe­ter­na på Kar­mel

16Obad­ja sökte upp Ac­hav och un­derrätta­de ho­nom, och Ac­hav gick för att möta Elia. 17När han fick se ho­nom sa­de han: ”Här är du alltså, du som drar olyc­ka över Is­ra­el.” 18Elia sva­ra­de: ”Det är in­te jag som drar olyc­ka över Is­ra­el ut­an du och din fars ätt när ni över­ger Her­rens bud och följer baals­gu­dar­na. 19Båda nu upp is­ra­e­li­ter­na och låt dem sam­las hos mig på ber­get Kar­mel till­sam­mans med Baals fy­ra­hund­ra­fem­tio pro­fe­ter och Ashe­ras fy­ra­hund­ra, al­la des­sa som får sitt un­derhåll av Ise­bel.”

20Ac­hav skic­ka­de bud runt he­la Is­ra­el och lät sam­la pro­fe­ter­na på ber­get Kar­mel. 21Där trädde Elia fram inför he­la fol­ket och sa­de: ”Hur länge skall ni hålla på så här och in­te ve­ta vil­ket ben ni skall stå på? Är det Her­ren som är Gud, så följ Her­ren, är det Baal, så följ Baal.” Men de sva­ra­de in­te ett ord. 22Då sa­de Elia till dem: ”Jag är den en­de av Her­rens pro­fe­ter som är kvar, me­dan Baals pro­fe­ter är fy­ra­hund­ra­fem­tio. 23Ge oss nu två ung­tju­rar, och låt dem välja den ena åt sig. De får styc­ka den och lägga den på ve­den, men de får in­te tända eld. Den and­ra tju­ren gör jag i ord­ning och lägger på ve­den, ut­an att tända eld. 24Se­dan an­ro­par ni er gud och jag an­ro­par Her­ren; den som sva­rar med eld, han är Gud.” Fol­ket sa­de ja till försla­get. 25Då vände sig Elia till baals­pro­fe­ter­na. ”Välj ut en av tju­rar­na och gör i ord­ning den”, sa­de han. ”Ni får börja, ni är flest. An­ro­pa er gud, men tänd in­te någon eld.” 26Då tog de den tjur de ha­de fått och gjor­de i ord­ning den. Se­dan åkal­la­de de Baal oav­bru­tet från mor­go­nen ända till mid­dags­ti­den: ”Baal, sva­ra oss!” Men det kom ing­et ljud och ing­et svar. Då börja­de de hop­pa kring al­ta­ret som de ha­de rest. 27Vid mid­dags­ti­den håna­de Elia dem. ”Ro­pa högre!” sa­de han. ”Han är ju gud, men han har väl sitt att sköta, han kan ha gått av­si­des el­ler va­ra ute i något ären­de. Kanske han so­ver och måste vak­na först!” 28De ro­pa­de ännu högre och sar­ga­de sig med kni­var och spjut som de bru­ka­de, så att blo­det flöt. 29He­la ef­ter­mid­da­gen fort­sat­te de i pro­fe­tisk ex­tas, ända till ti­den för ma­toff­ret. Men det kom ing­et ljud, ing­et svar, ing­et tec­ken.

30Elia kal­la­de nu till sig fol­ket, och de sam­la­des om­kring ho­nom. Då sat­te han åter i stånd Her­rens al­ta­re, som ha­de ri­vits ner. 31Han tog tolv ste­nar, li­ka många som Ja­kobs söners stam­mar, Ja­kob till vil­ken Her­ren sa­de: ”Ditt namn skall va­ra Is­ra­el.” 32Av ste­nar­na bygg­de Elia ett al­ta­re åt Her­ren, och runt om­kring al­ta­ret lät han gräva ett di­ke, djupt och brett som ett stort sädesmått. 33Han stap­la­de ve­den, styc­ka­de tju­ren och la­de den ovanpå ve­den. 34Däref­ter sa­de han: ”Fyll fy­ra kru­kor med vat­ten och häll över off­ret och över ve­den.” Se­dan sa­de han: ”En gång till!” och därpå: ”Ännu en gång!” och de gjor­de som han sa­de. 35Vatt­net rann ner runt om al­ta­ret, och även di­ket fyll­de han med vat­ten.

36När ti­den för ma­toff­ret var in­ne trädde pro­fe­ten Elia fram och bad: ”Her­re, Ab­ra­hams, Isaks och Is­ra­els Gud, låt det i dag bli up­pen­bart att du är Gud i Is­ra­el, att jag är din tjäna­re och att det är på din be­fall­ning jag har gjort allt det­ta. 37Sva­ra mig, Her­re, sva­ra mig, så att det­ta folk in­ser att det är du, Her­re, som är Gud och att det är du som har vänt de­ras hjärtan bort från dig.” 38Då slog Her­rens eld ner och förtärde off­ret och ve­den, ste­nar­na och jor­den och slic­ka­de upp vatt­net i di­ket.

39Fol­ket såg vad som hände och föll ner på si­na an­sik­ten och ro­pa­de: ”Det är Her­ren som är Gud, det är Her­ren som är Gud.” 40Men Elia sa­de: ”Grip Baals pro­fe­ter, låt ing­en en­da kom­ma un­dan!” När pro­fe­ter­na ha­de gri­pits lät Elia föra dem ner till Kishonbäcken och av­li­va dem där.

41Däref­ter sa­de Elia till Ac­hav: ”Gå dit upp, ät och drick, jag hör reg­net kom­ma.” 42Ac­hav gick upp för att äta och dric­ka, och Elia gick upp på top­pen av Kar­mel och kröp ihop på mar­ken med an­sik­tet mel­lan knäna. 43Se­dan sa­de han till sin tjäna­re: ”Gå upp och se ut mot ha­vet!” Tjäna­ren gick upp och spe­ja­de. ”Det syns ingen­ting”, sa­de han. Sju gång­er be­fall­de Elia ho­nom att gå till­ba­ka upp. 44Den sjun­de gång­en sa­de han: ”Jag ser ett moln, in­te större än en hand, sti­ga upp ur ha­vet.” Elia sa­de till ho­nom: ”Gå och säg till Ac­hav att han spänner för och åker ner in­nan reg­net hind­rar ho­nom.” 45Un­der ti­den ha­de him­len täckts av mörka moln, det blåste upp och ett sky­fall bröt ut. Då steg Ac­hav upp i vag­nen och for i väg mot Jis­re­el. 46Men Her­rens kraft fyll­de Elia: han fäste upp si­na kläder och sprang före Ac­hav he­la vägen fram till Jis­re­el.

Elia vid Ho­reb

19 1Ac­hav berätta­de för Ise­bel allt vad Elia ha­de gjort och hur han ha­de dödat al­la pro­fe­ter­na med svärd. 2Då skic­ka­de Ise­bel bud till Elia och lät säga: ”Gu­dar­na må straf­fa mig, nu och fram­gent, om jag in­te re­dan i mor­gon låter dig möta sam­ma öde som des­sa pro­fe­ter.” 3Elia blev rädd och flyd­de för sitt liv. Han kom till Be­er She­va i Ju­da, där han lämna­de kvar sin tjäna­re. 4Själv gick han vi­da­re en dags­led ut i öknen, och ef­ter vand­ring­en sat­te han sig un­der en ginst­bus­ke och öns­ka­de sig döden. ”Det är nog”, sa­de han, ”ta mitt liv, Her­re, jag är in­te bätt­re än mi­na fäder.” 5Han la­de sig ner och som­na­de där un­der ginst­bus­ken.

Då kom en äng­el och rörde vid ho­nom och sa­de: ”Stig upp och ät!” 6När Elia såg upp fick han se en glödka­ka och ett krus med vat­ten vid hu­vudgärden; han åt och drack och la­de sig att so­va igen. 7Her­rens äng­el kom en and­ra gång och rörde vid ho­nom. ”Stig upp och ät”, sa­de han, ”an­nars or­kar du in­te he­la vägen.” 8Elia steg upp och åt och drack, och målti­den gav ho­nom kraft att gå i fyr­tio da­gar och fyr­tio nätter, ända till Guds berg Ho­reb. 9När han kom fram gick han in i en grot­ta och stan­na­de där över nat­ten.

Då kom Her­rens ord till ho­nom: ”Varför är du här, Elia?” 10Han sa­de: ”Jag har gjort mitt yt­ters­ta för Her­ren, härs­ka­ror­nas Gud. Is­ra­e­li­ter­na har över­gett ditt förbund, ri­vit ner di­na al­ta­ren och dödat di­na pro­fe­ter med svärd. Jag en­sam är kvar, och nu står de ef­ter mitt liv.” 11Her­ren sva­ra­de: ”Gå ut och ställ dig på ber­get inför Her­ren. Her­ren skall gå fram där.” En stark storm som klöv berg och kros­sa­de klip­por gick före Her­ren. Men Her­ren var in­te i stor­men. Ef­ter stor­men kom ett jord­skalv. Men Her­ren var in­te i skal­vet. 12Ef­ter jord­skal­vet kom eld. Men Her­ren var in­te i el­den. Ef­ter el­den kom ett stil­la sus. 13När Elia hörde det gömde han an­sik­tet i man­teln och gick ut och ställ­de sig vid ingång­en till grot­tan. Då ljöd en röst som sa­de: ”Varför är du här, Elia?” 14Han sva­ra­de: ”Jag har gjort mitt yt­ters­ta för Her­ren, härs­ka­ror­nas Gud. Is­ra­e­li­ter­na har över­gett ditt förbund, ri­vit ner di­na al­ta­ren och dödat di­na pro­fe­ter med svärd. Jag en­sam är kvar, och nu står de ef­ter mitt liv.”

15Her­ren sa­de till Elia: ”Vänd till­ba­ka och ta vägen till Da­mas­kus öken. Gå in i sta­den och smörj Ha­sael till kung över Aram. 16Je­hu, Nims­his son, skall du smörja till kung över Is­ra­el, och Elisha, Sha­fats son, från Avel Me­cho­la skall du smörja till pro­fet ef­ter dig. 17Den som und­kom­mer Ha­saels svärd skall Je­hu döda, och den som und­kom­mer Je­hus svärd skall Elisha döda. 18Men jag skall lämna kvar sju tu­sen i Is­ra­el, al­la som in­te har böjt knä för Baal el­ler kysst ho­nom till hyll­ning.”

Elisha kal­las till pro­fet

19Elia gick däri­från. När han fann Elisha, Sha­fats son, var den­ne ute och plöjde. Tolv par ox­ar ha­de han framför sig, det tolf­te körde han själv. Elia gick fram och kas­ta­de sin man­tel över ho­nom. 20Då lämna­de Elisha ox­ar­na och sprang ef­ter Elia och bad ho­nom: ”Låt mig först gå och kys­sa min far och mor till av­sked, se­dan skall jag följa dig.” Elia sva­ra­de: ”Gå till­ba­ka. Du förstår väl vad jag har gjort med dig?” 21Elisha gick till­ba­ka, tog de båda ox­ar­na och slak­ta­de dem. Med oket som bräns­le tilla­ga­de han köttet och gav det åt fol­ket att äta. Se­dan bröt han upp och följ­de Elia som hans tjäna­re.

2 Kung 1:1-2:25

Elia förutsäger Ac­ha­sjas död

1 1Ef­ter Ac­havs död bröt sig Mo­ab loss från Is­ra­el.

2Ac­ha­sja ha­de ska­dat sig när han föll ut ge­nom gal­ler­ver­ket på övervåning­en i sitt pa­lats i Sa­ma­ria. Han skic­ka­de därför sände­bud till Baal Se­bub, gu­den i Ek­ron, för att fråga om han skul­le bli bra igen. 3Då ta­la­de Her­rens äng­el till Elia från Tish­be och be­fall­de ho­nom att möta sände­bu­den från kung­en i Sa­ma­ria och säga till dem: ”Finns det ing­en gud i Is­ra­el ef­tersom ni går bort och frågar Baal Se­bub, gu­den i Ek­ron? 4Därför säger Her­ren: Du kom­mer ald­rig att sti­ga upp från din sjukbädd, du skall dö.” – Och Elia gick.

5Sände­bu­den återvände då till kung­en, som fråga­de varför de kom till­ba­ka. 6De sva­ra­de att en man ha­de kom­mit emot dem och upp­ma­nat dem att gå till­ba­ka och säga till kung­en som ha­de sänt ut dem: ”Så säger Her­ren: Finns det ing­en gud i Is­ra­el ef­tersom du skic­kar bud för att fråga Baal Se­bub, gu­den i Ek­ron? Nu kom­mer du ald­rig att sti­ga upp från din sjukbädd, du skall dö.” 7Kung­en fråga­de: ”Hur såg han ut, han som kom emot er och sa­de så?” – 8”Han bar en hårman­tel och ha­de ett skinn om höfter­na”, sva­ra­de de. Då sa­de kung­en: ”Det var Elia från Tish­be!”

9Ac­ha­sja sände nu en of­fi­cer med fem­tio man till Elia. Den­ne satt på top­pen av ett berg, och of­fi­ce­ren kom dit upp och sa­de till ho­nom: ”Guds­man, kung­en säger att du skall kom­ma ner.” 10Elia sva­ra­de: ”Om jag är en guds­man skall eld kom­ma ner från him­len och förtära dig och di­na fem­tio man!” Då kom eld ner från him­len och förtärde ho­nom och hans fem­tio man. 11Ac­ha­sja sände yt­ter­li­ga­re en of­fi­cer med fem­tio man. När den­ne kom upp till Elia sa­de han: ”Guds­man, kung­en be­fal­ler dig att ge­nast kom­ma ner.” 12Elia sva­ra­de: ”Om jag är en guds­man skall eld kom­ma ner från him­len och förtära dig och di­na fem­tio man!” Då kom Guds eld ner från him­len och förtärde ho­nom och hans fem­tio man. 13För tred­je gång­en sände Ac­ha­sja en of­fi­cer med fem­tio man, och när den­ne tred­je kom fram föll han på knä inför Elia och bad om nåd: ”Guds­man, sko­na mitt liv och des­sa di­na fem­tio tjäna­res liv. 14De två and­ra of­fi­ce­rar­na förtärdes av eld från him­len till­sam­mans med si­na män. Men sko­na mitt liv!” 15Då sa­de Her­rens äng­el till Elia: ”Följ med ho­nom ner, du behöver in­te va­ra rädd för ho­nom.” Elia res­te sig och gick med ho­nom till kung­en 16och sa­de: ”Så säger Her­ren: Ef­tersom du har skic­kat sände­bud för att fråga Baal Se­bub, gu­den i Ek­ron – som om det in­te fanns någon gud att fråga i Is­ra­el – därför kom­mer du ald­rig att lämna din sjukbädd, du skall dö.”

17Och Ac­ha­sja dog, så som Her­ren ha­de sagt ge­nom Elia. Ef­tersom han in­te ha­de någon son blev hans bror Jo­ram kung ef­ter ho­nom. Det­ta hände un­der det and­ra året som Jo­ram, Jos­ha­fats son, re­ge­ra­de i Ju­da. 18Ac­ha­sjas histo­ria i övrigt, hans be­drif­ter, har ned­teck­nats i kröni­kan om Is­ra­els kung­ar.

Elia tas upp till him­len. Elisha hans arv­ta­ga­re

2 1Då Her­ren tog upp Elia till him­len i en storm­vind gick det till så här. Elia var på väg från Gil­gal till­sam­mans med Elisha 2och sa­de då till ho­nom: ”Stan­na här. Jag har fått Her­rens be­fall­ning att gå till Be­tel.” Men Elisha sva­ra­de: ”Så sant Her­ren le­ver och så sant du själv le­ver: jag lämnar dig in­te.” Och så gick de till Be­tel. 3Där kom pro­fetska­ran i sta­den ut till Elisha och fråga­de ho­nom: ”Vet du om att Her­ren i dag skall ta din mästa­re ifrån dig och lyf­ta ho­nom upp?” – ”Det vet jag”, sva­ra­de Elisha, ”men håll tyst om det!”

4Elia sa­de: ”Stan­na här, Elisha. Jag har fått Her­rens be­fall­ning att gå till Je­ri­ko.” Men Elisha sva­ra­de: ”Så sant Her­ren le­ver och så sant du själv le­ver: jag lämnar dig in­te.” Och så fort­sat­te de till Je­ri­ko. 5Där kom pro­fetska­ran i sta­den ut och mötte Elisha och fråga­de ho­nom: ”Vet du om att Her­ren i dag skall ta din mästa­re ifrån dig och lyf­ta ho­nom upp?” – ”Det vet jag”, sva­ra­de Elisha, ”men håll tyst om det!”

6Elia sa­de till Elisha: ”Stan­na här. Jag har fått Her­rens be­fall­ning att gå till Jor­dan.” Men Elisha sva­ra­de: ”Så sant Her­ren le­ver och så sant du själv le­ver: jag lämnar dig in­te.” Och så gick de båda två. 7Fem­tio man ur pro­fetska­ran följ­de med och stan­na­de på av­stånd, me­dan de två ställ­de sig vid Jor­dan. 8Elia tog sin man­tel och vek ihop den och slog med den på vatt­net. Då de­la­de sig vatt­net, och de kun­de gå över torr­skod­da. 9När de var på väg över sa­de Elia till Elisha: ”Säg vad du vill att jag skall göra för dig in­nan jag tas bort från dig.” Elisha sa­de: ”Låt mig få dubb­la arvslot­ten av din an­de.” – 10”Det är ing­en lätt sak du ber om”, sa­de Elia. ”Om du ser mig när jag tas bort från dig skall du få vad du begär, an­nars in­te.” 11Me­dan de gick där och ta­la­de med varand­ra kom plöts­ligt en vagn av eld med hästar av eld och skil­de dem åt. Och i en storm­vind for Elia upp till him­len.

12Elisha såg det, och han ro­pa­de: ”Min fa­der, min fa­der, du Is­ra­els vag­nar och ryt­ta­re!” När han in­te såg Elia läng­re grep han tag i si­na kläder och rev itu dem. 13Han tog upp Eli­as man­tel, som ha­de fal­lit av ho­nom, och gick till­ba­ka och ställ­de sig på stran­den av Jor­dan. 14Där tog han man­teln som ha­de fal­lit av Elia och slog med den på vatt­net och sa­de: ”Var är Her­ren, Eli­as Gud?” När Elisha slog på vatt­net de­la­de det sig, och han kun­de gå över. 15Pro­fe­ter­na från Je­ri­ko ha­de stått på av­stånd och sett Elisha. ”Nu finns Eli­as an­de hos Elisha”, sa­de de, och så gick de ho­nom till mötes och kas­ta­de sig till mar­ken inför ho­nom. 16”Her­re”, sa­de de, ”vi har fem­tio duk­ti­ga kar­lar här, låt dem gå ut och le­ta ef­ter din mästa­re. Kanske har Her­rens an­de bu­rit i väg ho­nom och kas­tat ho­nom på ett berg el­ler i en dal någon­stans.” – ”Nej, skic­ka ing­en”, sa­de Elisha, 17men pro­fe­ter­na bad ho­nom så enträget att han till sist gav ef­ter och lät dem skic­ka ut de fem­tio männen. De le­ta­de i tre da­gar ut­an att fin­na Elia. 18När de kom till­ba­ka till Elisha, som var kvar i Je­ri­ko, sa­de han: ”Jag sa­de ju att ni in­te skul­le gå.”

Elisha gör vatt­net i Je­ri­ko friskt

19Männen i sta­den sa­de nu till Elisha: ”Som du ser, her­re, har sta­den ett bra läge. Men vatt­net är skad­ligt och miss­fall van­li­ga i trak­ten.” 20Då sa­de han: ”Hämta en ny skål och lägg salt i den.” När de gett ho­nom vad han begärde 21gick han ut till källan, kas­ta­de sal­tet i den och sa­de: ”Så säger Her­ren: Jag gör nu det­ta vat­ten friskt, det skall in­te läng­re or­sa­ka död el­ler miss­fall.” 22Vatt­net har va­rit friskt se­dan dess, pre­cis som Elisha sa­de.

Elisha och poj­kar­na från Be­tel

23Från Je­ri­ko gick Elisha upp till Be­tel. När han var på väg dit kom en hop småpoj­kar ut från sta­den och gjor­de narr av ho­nom. ”Ge dig i väg, flint­skal­le!” ro­pa­de de. ”Ge dig i väg, flint­skal­le!” 24Elisha vände sig om, såg på dem och förban­na­de dem i Her­rens namn. Då kom två björn­ho­nor fram ur sko­gen och rev ihjäl fyr­ti­otvå av bar­nen.

25Från Be­tel fort­sat­te Elisha till ber­get Kar­mel och återvände se­dan till Sa­ma­ria.

<< Föregående 1 Nästa >>