Sök

Sökningen gav 3 träffar. Visar resultat 1 till 3.

<< Föregående 1 Nästa >>

Jes 13:1

Her­rens dag och Ba­by­lo­ni­ens un­dergång

13 1Bud­skap om Ba­by­lon som Je­sa­ja, Amos son, mot­tog i si­na sy­ner.

Jes 21:1-10

Ba­by­lons fall

21 1Från öknen. Ett bud­skap.

Som stor­men drar ge­nom Ne­gev,
så kom­mer det från öknen,
från det skrämman­de lan­det.
2En grym syn har up­pen­ba­rats för mig:
Förräda­re förråder,
härja­re härjar.
”Framåt, Elam!
Till an­fall, Me­di­en!
Jag gör slut på all jämmer.”
3Därför skälver jag i he­la krop­pen
och våndas som en födan­de kvin­na.
Jag ska­kas av vad jag hör,
fa­sar för vad jag ser.
4Jag grips av svin­del,
jag överväldi­gas av skräck.
Skym­ning­en jag läng­ta­de till
skrämmer mig nu.
5Det du­kas ett bord,
dy­nor läggs ut,
man äter och dric­ker.
”Res er, furs­tar!
Smörj era sköldar!”
6Så sa­de Her­ren till mig:
Ställ ut en vakt­post,
som skall kungöra vad han ser.
7Ser han vag­nar drag­na av hästar,
ryt­ta­re på åsnor, ryt­ta­re på ka­me­ler,
då skall han lyss­na,
lyss­na no­ga.
8Och spe­ja­ren ro­pa­de:
”Da­gar­na i ända håller jag vakt,
Her­re, natt ef­ter natt står jag på post.
9Se! Nu kom­mer män
på vag­nar drag­na av hästar.”
Då sa­de han:
”Det har fal­lit, Ba­by­lon har fal­lit!
Al­la dess gu­da­bil­der
lig­ger kros­sa­de på mar­ken!”
10Du mitt sönder­tröska­de folk,
vad jag har hört från Her­ren Se­ba­ot,
Is­ra­els Gud,
det har jag kun­gjort för er.
Jes 24:1-27:13

Dom över jor­den

24 1Her­ren skall föröda jor­den,
han skall ödelägga den,
härja he­la dess yta,
sking­ra dess in­byg­ga­re.
2Då går det prästen som fol­ket,
hus­bon­den som sla­ven,
mat­mo­dern som pi­gan,
köpa­ren som sälja­ren,
långi­va­ren som lånta­ga­ren,
bor­genären som gäldenären.
3Öde och förödd blir jor­den,
skövlad och plund­rad.
Det­ta är vad Her­ren har ta­lat.
4Jor­den sörjer och viss­nar,
he­la värl­den förtor­kar och viss­nar,
jor­dens höjder förtor­kar.
5Jor­den har van­hel­gats av dem som bor där:
de har över­trätt la­gar­na,
kränkt rätten,
bru­tit det evi­ga förbun­det.
6Därför fräter förban­nel­se jor­den
och de som bor där får bära sitt straff.
Därför blir jor­dens invåna­re färre,
ba­ra en li­ten rest blir kvar.
7Vi­net sörjer,
vin­stoc­ken viss­nar,
de förr så gla­da suc­kar.
8Bor­ta är tam­bu­ri­ner­nas munt­ra ljud,
det är slut med fest och glam,
bor­ta är ly­rans munt­ra to­ner.
9Ing­en sjung­er vid dryc­ke­slag,
vi­net har en bit­ter smak.
10Sta­den lig­ger skövlad och öde,
al­la hus har bom­mats till.
11Där ute hörs kla­go­skrin, vi­net är slut.
Glädjen har slock­nat,
all fröjd har flytt ur lan­det.
12Ba­ra förödel­sen är kvar i sta­den,
por­ten är sla­gen i spill­ror.
13Ty det skall bli på jor­den, bland fol­ken,
som när oli­ver­na skördats
och de sista dru­vor­na ploc­kats.
14De höjer glädje­rop
och jub­lar över Her­rens ma­jestät,
de ro­par högt i väster.
15Ära Her­ren också i öster,
ära i kustländer­na
Her­rens, Is­ra­els Guds, namn!
16Från jor­dens ände hör vi lovsång,
en hyll­ning till den rättfärdi­ge.

Jag sa­de:

”Ve mig, jag förgås, ve mig!”
Förräde­ri! Förräda­re förråder!
Förräda­re förråder!
17Fa­ra, fall­grop och fälla
väntar er som bor på jor­den.
18Den som flyr för fa­ran
skall fal­la i gro­pen,
och den som tar sig upp ur gro­pen
skall fast­na i fällan.
Damm­luc­kor­na i höjden öpp­nas,
jor­dens grund­va­lar skälver.
19Jor­den bris­ter och ska­kar,
den ska­kar och skälver,
den skälver och ris­ter.
20Jor­den rag­lar som en druc­ken,
sva­jar som ett fallfärdigt ruc­kel.
Den dig­nar un­der sin skuld,
fal­ler och re­ser sig ald­rig mer.

21Den da­gen skall Her­ren hålla räfst i höjden med höjdens här och på jor­den med jor­dens kung­ar. 22De skall sam­las ihop och kas­tas i fäng­el­sehålan, de skall hållas in­spärra­de bakom lås och bom, och när en lång tid har gått kom­mer räfs­ten. 23Då skall månen bly­gas och so­len blek­na, ty nu är Her­ren Se­ba­ot ko­nung på Si­ons berg och i Je­ru­sa­lem, och de älds­te får möta hans härlig­het.

Her­ren gör slut på sitt folks förned­ring

25 1Her­re, du är min Gud,
jag vill lo­va dig och pri­sa ditt namn.
Du har utfört di­na all­vi­sa pla­ner,
di­na löften från for­dom står orubb­ligt fast.
2Du har gjort en stenhög av sta­den,
en ru­in av fäst­ning­en.
Främling­ar­nas borg är förstörd
och skall ald­rig mer byg­gas upp.
3Därför skall star­ka folk ära dig,
grym­ma hed­ning­ar fruk­ta dig.
4Du blev en till­flykt för den svage,
en till­flykt för den fat­ti­ge i hans nöd,
skydd mot slag­regn, skug­ga i het­ta.
Våldsmännens ra­se­ri är som ett is­kallt slag­regn
5och som het­tan i öknen.
Du gör slut på främling­ar­nas larm
och tys­tar våldsmännens sång.
6Her­ren Se­ba­ot skall på det­ta berg
hålla gästa­bud för al­la folk,
ett gästa­bud med fe­ta rätter och starkt vin,
med fe­ta, mus­ti­ga rätter och starkt, kla­rat vin.
7På det­ta berg skall han ut­plåna
den slöja som höljer al­la folk,
det dok som sky­ler al­la folk­slag.
8Han skall ut­plåna döden för all­tid.
Her­ren Gud skall tor­ka tårar­na från al­la kin­der
och göra slut på sitt folks förned­ring
öve­rallt på jor­den.
Her­ren har ta­lat.

9Den da­gen skall man säga:

Se, det­ta är vår Gud,
den rädda­re vi hop­pa­des på.
Det­ta är Her­ren som vi hop­pa­des på,
låt oss jub­la av glädje,
han kom till vår rädd­ning.
10Her­ren håller sin hand över det­ta berg.
Mo­ab skall tram­pas ner
som halm i en dyngpöl.
11Där skall han sträcka ut si­na ar­mar
som sim­ma­ren gör.
Her­ren skall kväsa hans stolt­het.
[---]
12Han bry­ter ner di­na höga fäst­nings­mu­rar,
störtar dem till mar­ken,
förvand­lar dem till grus.

26 1Den da­gen skall man sjunga den­na sång i Ju­da:

Sta­den är vår styr­ka,
till skydd har han skänkt den
val­lar och värn.
2Slå upp por­tar­na,
låt det rättfärdi­ga fol­ket dra in,
ett folk som förblir tro­get.
3Den som är stånd­ak­tig
skänker du trygg­het,
på dig förtröstar han.
4Förtrösta all­tid på Her­ren,
ty Her­ren är en evig klip­pa.
5Han störtar ner dem som bor där up­pe
i den otillgäng­li­ga sta­den,
han jämnar den med mar­ken,
förvand­lar den till grus,
6så att de fat­ti­ga och de sva­ga
kan tram­pa den un­der fötter­na.
7Den rättfärdi­ges stig är rak,
du gör vägen jämn för ho­nom,
8di­na rätt­vi­sa do­mars väg.
Her­re, till ditt namn står vårt hopp,
vår läng­tan är att få åkal­la dig.
9Min själ läng­tar ef­ter dig om nat­ten,
min an­de söker dig.
När di­na rätt­vi­sa do­mar upp­ly­ser jor­den
lär sig värl­dens folk det rätta.
10Sko­nas de on­da lär de sig ald­rig det rätta,
och rätt­vi­san kränks av våldsmän,
de ser in­te Her­rens ma­jestät.
11Her­re, din hand är lyft,
men de ser det in­te.
Låt dem stå där med skam
när de ser din li­del­se för fol­ket.
Låt eld förtära di­na fi­en­der.
12Her­re, ge oss välgång,
allt vad vi gör är ditt verk.
13Her­re, vår Gud,
har vi haft and­ra härs­ka­re än dig?
En­dast ditt namn vill vi bekänna.
14De döda får in­te liv igen,
skug­gor­na upp­står in­te.
Så har du straf­fat och förgjort dem
och ut­plånat min­net av dem.
15Her­re, åter och åter har du gjort
mäkti­ga gärning­ar för ditt folk.
[---]
16 [---]
17Som en kvin­na som skall föda
och krys­tar och skri­ker av smärta,
så lät du oss bli, o Her­re.
18Vi var ha­van­de, vi krys­ta­de,
men vi födde vind.
Vi har ing­en hjälp för lan­det.
[---]
19Di­na döda skall få liv igen,
de­ras krop­par skall upp­stå.
Vak­na och jub­la, ni som vi­lar i mul­len!
Ty din dagg är en lju­sets dagg,
du låter den fal­la över skug­gor­nas land.
20Mitt folk, gå in i era kam­rar
och stäng dörren om er.
Göm er en kort stund,
tills vre­den har dra­git förbi.
21Ty Her­ren drar ut från sin bo­ning
för att straf­fa jor­dens folk för de­ras synd,
och jor­den skall blot­ta det blod som spillts,
in­te läng­re dölja de dräpta.
27 1Den da­gen skall Her­ren med sitt svärd,
sitt hårda, väldi­ga, skar­pa svärd,
slå Le­vi­a­tan, den snab­ba or­men,
Le­vi­a­tan, den ring­lan­de or­men,
han skall dräpa dra­ken i ha­vet.

Her­rens vingård

2Sjung den da­gen om den härli­ga vingården!
3Jag, Her­ren, har vård om den.
Träget vatt­nar jag den,
jag vårdar den natt och dag,
så att den in­te drab­bas av något ont.
4Jag hy­ser ing­en vre­de mot den,
men ger den mig tis­tel och törne,
då går jag till an­grepp mot den
och sätter eld på allt­sam­mans.
5El­ler också tar man sin till­flykt till mig
och söker fred med mig,
ja, söker fred med mig.

Her­ren skall sam­la sitt folk

6När den ti­den kom­mer skall Ja­kob slå rot,
Is­ra­el skall blomst­ra och fro­das
och fruk­ter­na upp­fyl­la värl­den.
7Blev de slag­na som den som slog dem,
dräpta som de som dräpte dem?
8Nej, du gick till rätta med fol­ket
ge­nom att skrämma upp och ja­ga bort dem,
du svep­te bort dem med din storm,
din he­ta östan­vind.
9Därför kan Ja­kobs skuld so­nas,
och det­ta är den lösen som tar bort hans synd:
att han låter al­tar­nas ste­nar bli till fli­sor,
att ashe­rapålar och rökel­se­al­ta­ren
ald­rig re­ses mer.
10Den befästa sta­den lig­ger öde,
en över­gi­ven boplats,
folk­tom som öknen.
Där be­tar kal­var,
där lig­ger de och vi­lar.
11När gre­nar­na är tor­ra
kom­mer kvin­nor­na och bry­ter dem
och gör upp eld.
Det­ta är ett folk ut­an förstånd,
därför har de­ras ska­pa­re ing­en miss­kund,
han som gjort dem vi­sar ing­en nåd.
12Den da­gen skall Her­ren klap­pa kor­nen ur ax­en,
från Eufrat ända till Egyp­tens gräns­flod,
och en ef­ter en skall ni ploc­kas sam­man,
al­la ni is­ra­e­li­ter.
13Den da­gen skall det sto­ra hor­net lju­da,
och al­la skall kom­ma,
de som gick förlo­ra­de i As­sy­ri­en,
de som sking­ra­des i Egyp­ten,
och de skall till­be Her­ren
på Je­ru­sa­lems he­li­ga berg.

<< Föregående 1 Nästa >>