Sök

Sökningen gav 7 träffar. Visar resultat 1 till 7.

<< Föregående 1 Nästa >>

Jes 1:5-9
1 5Har ni in­te fått nog med slag
ef­tersom ni fortsätter att trot­sa?
Hu­vu­det är sönder­sla­get,
hjärtat sönder­kros­sat.
6Från hu­vud till fot finns ing­et helt -
bu­lor, skråmor, öpp­na sår,
in­te urkra­ma­de, in­te förbund­na,
in­te bad­da­de med ol­ja.
7Ert land är förött, era städer brända.
Era åkrars gröda ser ni främling­ar äta.
En förödel­se är det, som när So­dom la­des öde.
8Ba­ra Si­on är kvar
som en hyd­da i vingården,
ett vakt­skjul på gurkfältet
- en be­skyd­dad stad.
9Om in­te Her­ren Se­ba­ot
lämnat en spill­ra av oss,
då vo­re vi som So­dom,
Go­mor­ra skul­le vi lik­na.
Jes 7:1-8:22

Bud­skap till kung Ac­has

7 1På den tid då Ac­has, son till Jo­tam, son till Us­sia, var kung över Ju­da an­grep Arams kung Re­sin Je­ru­sa­lem till­sam­mans med Is­ra­els kung Pe­kach, Re­mal­jas son, men de lyc­ka­des in­te erövra sta­den. 2När man vid ho­vet fick ve­ta att ara­me­er­na stod i Efraim ska­ka­des kung­en och hans folk som när sko­gens träd ska­kas av stor­men. 3Då sa­de Her­ren till Je­sa­ja: ”Ta med dig din son She­ar Jashuv, ’En rest vänder om’, och gå ut och möt Ac­has vid slu­tet av ka­na­len från Övre dam­men, på vägen till Val­karfältet, 4och säg till ho­nom: Se till att du be­va­rar ditt lugn! Var in­te rädd, förlo­ra in­te mo­det inför des­sa båda ry­kan­de ved­pin­nar, Re­sin med ara­me­er­na och Re­mal­jas son, hur de än må ra­sa. 5Ara­me­er­na har gjort upp pla­ner mot dig, till­sam­mans med efrai­mi­ter­na och Re­mal­jas son, och sagt 6att de skall an­fal­la Ju­da. De vill sätta skräck i lan­det, be­tvinga det och göra Ta­ve­als son till kung.

7Men så säger Her­ren Gud:
Det skall in­te lyc­kas,
det skall in­te ske.
8Aram behärs­kas av Da­mas­kus
och Da­mas­kus av Re­sin.
Sex­tio­fem år till,
och Efraim blir ut­plånat som folk.
9Efraim behärs­kas av Sa­ma­ria
och Sa­ma­ria av Re­mal­jas son.
Om in­te er tro består,
skall in­te ni bestå.”

Im­ma­nu­els­teck­net

10Vi­da­re sa­de Her­ren till Ac­has: 11”Begär ett tec­ken av Her­ren, din Gud, ner­i­från döds­ri­ket el­ler uppi­från höjden.” 12Men Ac­has sva­ra­de: ”Nej. Jag vill in­te sätta Her­ren på prov.” 13Då sa­de Je­sa­ja: ”Lyss­na nu, Da­vids ätt! Är det in­te nog att ni miss­tror människors förmåga, skall ni också miss­tro min Guds förmåga? 14Då skall Her­ren själv ge er ett tec­ken: Den unga kvin­nan är ha­van­de och skall föda en son, och hon skall ge ho­nom nam­net Im­ma­nu El, ’Gud med oss’. 15Grädde och ho­nung skall han le­va av när han har lärt sig att förkas­ta det on­da och välja det go­da. 16Ty in­nan poj­ken har lärt sig att förkas­ta det on­da och välja det go­da skall det land vars båda kung­ar du fa­sar för lämnas öde. 17Her­ren skall låta dig och ditt folk och din fa­ders ätt drab­bas av såda­na ti­der som det in­te har va­rit se­dan Efraim lösgjor­de sig från Ju­da – kung­en av As­sy­ri­en.”

Kri­gets förödel­se

18Den da­gen skall Her­ren loc­ka hit
flu­gor­na längst bort vid Egyp­tens flo­der
och bi­na i As­sy­ri­en.
19He­la svärmen skall kom­ma och slå ner
i bäck­ra­vi­ner och klipp­skre­vor,
bland törnen och snår.
20Den da­gen skall Her­ren
med den lej­da kni­ven från and­ra si­dan Eufrat
- kung­en av As­sy­ri­en -
ra­ka av håret från hu­vud och kön,
även skägget skär den bort.

21Den da­gen skall var och en hålla en ko och två får. 22Ändå skall man få så myc­ket mjölk att man kan le­va av grädde. Ja, av grädde och ho­nung skall al­la le­va som är kvar i lan­det.

23Den da­gen skall den jord som nu har tu­sen vin­stoc­kar och värde­ras till tu­sen siklar sil­ver bli full av tis­tel och törne. 24Med pil och båge skall man gå dit, ty lan­det blir fullt av tis­tel och törne. 25De berg där man nu ar­be­tar med hac­ka skall man hålla sig bor­ta från på grund av tis­tel och törne. Där skall kor­na släppas på be­te och fåren tram­pa ner.

Pro­fe­tens barn som tec­ken från Her­ren

8 1Her­ren sa­de till mig: ”Tag en stor tav­la och ris­ta med out­plånlig skrift: Ma­her sha­lal hash bas, ’Snart rov strax byte’.” 2Jag skaf­fa­de mig pålit­li­ga vitt­nen: prästen Uria och Sa­kar­ja, Je­ve­rek­jas son. 3Se­dan var jag till­sam­mans med pro­fe­tis­san, och hon blev ha­van­de och födde en son. Her­ren sa­de till mig: ”Ge ho­nom nam­net Ma­her sha­lal hash bas. 4Ty in­nan poj­ken kan säga pap­pa och mam­ma skall Da­mas­kus ri­ke­do­mar och by­tet från Sa­ma­ria bäras fram inför kung­en av As­sy­ri­en.”

5Åter ta­la­de Her­ren till mig och sa­de: 6”Det­ta folk förkas­tar Si­lo­as vat­ten, som fly­ter så stil­la, och tap­par mo­det inför Re­sin och Re­mal­jas son. 7Därför skall Her­ren låta Eufrat skölja över dem med sitt väldi­ga vat­ten­flöde – kung­en av As­sy­ri­en med he­la hans makt. Det skall bli en flod som sti­ger över al­la bräddar och går över al­la val­lar, 8den skall välla fram över Ju­da och sve­pa fram som en storm­flod tills vatt­net når upp till hal­sen. – Hans ut­bred­da ving­ar skall täcka ditt land i he­la dess vidd, Im­ma­nu El.”

9Folk, slut er sam­man
- ni skall ändå kros­sas.
Lyss­na, al­la länder i fjärran!
Rus­ta er – ni skall kros­sas,
rus­ta er – ni skall kros­sas.
10Smid pla­ner – de skall slå fel,
ge or­der – de skall in­te utföras.
Ty Gud är med oss.

11Det­ta är vad Her­ren sa­de till mig när han grep tag i mig och var­na­de mig för att följa sam­ma väg som det­ta folk: 12”Kal­la in­te allt för stämp­ling som det­ta folk kal­lar stämp­ling. Fruk­ta in­te det som de fruk­tar, bäva in­te för det. 13In­se att det är Her­ren Se­ba­ot som stämplar mot er – ho­nom skall ni fruk­ta, ho­nom skall ni bäva för. 14Ja, han stämplar mot Is­ra­els båda folk, han skall bli en sten som de sna­var på och en klip­pa som de stöter emot, och för Je­ru­sa­lems invåna­re skall han bli en sna­ra och en fälla. 15Många skall sna­va på den, fal­la och kros­sas, snärjas och fång­as.”

16Jag vill kny­ta in min un­der­vis­ning, jag vill gömma mitt bud­skap un­der si­gill i mi­na lärjung­ar. 17Jag vill vänta på Her­ren, som döljer sitt an­sik­te för Ja­kobs folk, och sätta mitt hopp till ho­nom. 18Se, jag och bar­nen som Her­ren har gett mig har bli­vit tec­ken och före­bud i Is­ra­el från Her­ren Se­ba­ot som bor på Si­ons berg.

19/20Man säger till er: ”Fråga de dödas an­dar och spådom­san­dar­na, de som väser och stönar!” – Ja, skall in­te ett folk fråga si­na gu­dar, be de döda om bud­skap och un­der­vis­ning för de le­van­des skull? – Så ta­lar de för vil­ka ing­en gry­ning finns.

21Plåga­de och hung­ran­de skall de ströva om­kring i lan­det, och i sin hung­er skall de gri­pas av ra­se­ri och förban­na sin kung och si­na gu­dar. De må vända sig upp mot höjden 22el­ler se ut över jor­den, öve­rallt råder nöd och mörker, en ång­es­tens natt, töcken ut­an någon ljus­ning. 9

Jes 14:28

Fi­lis­te­er­nas un­dergång

14 28Det år då kung Ac­has dog kom det­ta bud­skap:

Jes 17:1-18:7

Da­mas­kus och Efraims un­dergång

17 1Bud­skap om Da­mas­kus.

Da­mas­kus skall ut­plånas som stad
och bli en ru­inhög, 2över­gi­ven för all­tid.
Dess lydstäder lämnas åt bo­skaps­hjor­dar,
som kan vi­la ostörda där.
3Efraim skall förlo­ra sin borg,
Da­mas­kus sitt kungavälde.
Med det som blir kvar av Aram
skall det gå som med Is­ra­els glans.
Det­ta är Her­ren Se­ba­ots ord.
4Den da­gen blek­nar Ja­kobs glans
och all hans fro­dig­het förtvi­nar.
5Det blir som vid skörden:
man tar ett knip­pe med han­den
och skär av ax­en.
Det blir som när man ploc­kar ax
i Re­faim­da­len.
6En ef­terskörd är allt som blir kvar,
som när man slår ner oli­ver:
ett par tre fruk­ter up­pe i top­pen,
fy­ra fem på trädets gre­nar.
Det­ta är Her­rens, Is­ra­els Guds, ord.

7Den da­gen skall människor­na vända sig till sin ska­pa­re och rik­ta si­na blic­kar mot Is­ra­els He­li­ge. 8De skall in­te vända sig till al­tar­na, som de själva har byggt, in­te rik­ta si­na blic­kar mot det som de gjort med eg­na händer, ashe­rapålar­na och rökel­se­al­tar­na.

9Den da­gen skall di­na städer lig­ga li­ka över­giv­na som de städer som amo­re­er­na och hi­ve­er­na över­gav när is­ra­e­li­ter­na kom. Allt skall bli öde.

10Du har glömt Gud, din rädd­ning,
in­te tänkt på klip­pan, din till­flykt.
Därför:
du kan göra plan­te­ring­ar åt den ljuv­li­ge,
så frön till ran­kor åt den främman­de,
11du kan få plan­tor­na att växa höga
sam­ma dag du sätter dem
och låta det du sår
spi­ra re­dan på mor­go­nen -
ändå slår skörden fel på plågans dag,
ing­en lind­ring finns för smärtan.

Her­ren sking­rar Is­ra­els fi­en­der

12Vil­ket dån från tallösa folk,
ett dån som när ha­vet dånar!
Vil­ket brus av folk,
ett brus som när väldi­ga vat­ten bru­sar!
13Men när Her­ren ry­ter mot dem,
flyr de bort i fjärran
som ag­nar ja­ga­de av vin­den över ber­gen,
som tistel­dun i stor­men.
14På kvällen råder skräck,
i gry­ning­en är de bor­ta.
Det­ta blir plund­rar­nas lott,
skövlar­nas öde.

Sände­bu­den från Kush

18 1Du land som sur­rar av flygfän
- land bort­om flo­der­na i Kush -
2du som skic­kar sände­bud över ha­vet,
i pa­pyrus­skepp ut på vatt­net!
Ge er av, snab­ba budbära­re,
till ert res­li­ga, svart­glänsan­de folk,
som är fruk­tat vi­da om­kring,
det star­ka och se­ger­ri­ka fol­ket,
vars land är ge­nom­sku­ret av flo­der.
3Al­la ni som byg­ger och bor på jor­den,
ge akt när fält­teck­net höjs på ber­gen,
lyss­na när hor­net lju­der!
4Så säger Her­ren till mig:
”Lugnt ser jag på från min bo­ning
me­dan luf­ten dall­rar i solvärmen
och dag­gen fal­ler rikt i skörde­ti­den.”
5Ty in­nan säden ännu skördats,
när vin­ran­kans blom­ma fal­lit av
och dru­van börjar mog­na,
då skär man av skot­ten med kniv
och hug­ger bort re­vor­na.
6Allt skall lämnas åt rovfåglar­na i ber­gen
och åt mar­kens djur.
Det räcker både som­mar och vin­ter
för fåglar­na och mar­kens al­la djur.

7När den ti­den kom­mer skall tri­but till Her­ren Se­ba­ot lämnas av det res­li­ga, svart­glänsan­de fol­ket, som är fruk­tat vi­da om­kring, det star­ka och se­ger­ri­ka fol­ket, vars land är ge­nom­sku­ret av flo­der, den skall lämnas på plat­sen för Her­ren Se­ba­ots namn, Si­ons berg.

Jes 17:12-14

Her­ren sking­rar Is­ra­els fi­en­der

17 12Vil­ket dån från tallösa folk,
ett dån som när ha­vet dånar!
Vil­ket brus av folk,
ett brus som när väldi­ga vat­ten bru­sar!
13Men när Her­ren ry­ter mot dem,
flyr de bort i fjärran
som ag­nar ja­ga­de av vin­den över ber­gen,
som tistel­dun i stor­men.
14På kvällen råder skräck,
i gry­ning­en är de bor­ta.
Det­ta blir plund­rar­nas lott,
skövlar­nas öde.
Jes 20:1f

Tec­ken om Egyp­ten och Kush

20 1Det år då den as­sy­ris­ke kung­en Sar­gon sände sin över­befälha­va­re till Ash­dod och han an­grep och in­tog sta­den, 2då ta­la­de Her­ren ge­nom Je­sa­ja, Amos son. Han sa­de: ”Lägg av säck­ty­get du bär om li­vet och ta av san­da­ler­na du har på fötter­na.” Je­sa­ja gjor­de så och gick na­ken och bar­fo­ta.

Jes 30:1-7

Egyp­ten kan in­te ge hjälp

30 1Ve er, trot­si­ga söner,
säger Her­ren.
Ni ge­nomför pla­ner mot min vil­ja,
ni slu­ter fördrag mot min öns­kan.
Så ho­par ni synd på synd.
2Ut­an att rådfråga mig
far ni ner till Egyp­ten
för att söka stöd hos fa­rao,
be­skydd från Egyp­ten.
3Men fa­ra­os stöd blir er till skam,
Egyp­tens be­skydd till ne­sa.
4När stormännen kom­mer till So­an
och sände­bu­den når fram till Ha­nes,
5kom­mer de al­la att stå där be­svik­na
över ett folk som in­te kan hjälpa,
in­te kan bli dem till nyt­ta och hjälp,
ba­ra till skam och be­svi­kel­se!

6Dju­ren i Ne­gev. Ett bud­skap.

Ge­nom fa­rans och skräckens land,
bland ry­tan­de le­jon,
or­mar och fly­gan­de dra­kar,
för de si­na skat­ter på åsnans rygg,
si­na gåvor på ka­me­lens puc­kel,
till ett folk som in­te kan hjälpa,
7till Egyp­ten, vars hjälp är luft och vind.
Därför kal­lar jag det
”Ra­hav, den kvästa”.

<< Föregående 1 Nästa >>