Afrikaner i bibeln

Mikael Winninge, Svenska bibelsällskapet

Begreppet Afrika och afrikan finns inte i Bibeln. Inte desto mindre omnämns flera folkslag från det som vi numera kallar Afrika i Bibeln. Denna artikel handlar främst om två i Bibeln perifera afrikanska folk, nubier och etiopier.

Inledning

Afrika var från början en beteckning som enbart avsåg den romerska provins som bildades kring staden Kartago efter de tre puniska krigen (146 f.Kr.), ungefär motsvarande dagens Tunisien. Antikens människor hade av naturliga skäl inte någon förnimmelse av att Nordafrika som helhet var del av en kontinent. För dem var det snarast fråga om vidsträckta och i hög grad outforskade landområden som avgränsade Medelhavet i söder och som låg på andra sidan Röda havet från arabiska halvön sett.

Det mest kända afrikanska folket var givetvis egyptierna, som under långa tider var en stormakt som hade ett betydande inflytande över Israel. Men från dessa kustnära landområden kände Bibelns människor också till en rad andra, sinsemellan olika, folk,  såsom libyer, nubier och etiopier – och det är om de två senare som denna artikel ska handla.

I Bibeln finns det texter som visar hur man tänkte när det gällde indelningen av världens folkslag. Föreställningen om relationer mellan folkslagen har naturligtvis inslag av antik mytologi. ”När Noa hade levt i 500 år blev han far till Sem, Ham och Jafet” (1 Mos 5:32). Enkelt uttryckt representerade Jafet Europa och Mindre Asien, Sem större delen av Mellanöstern och Ham Nordafrika och Arabien. ”Hams söner var Kush, Misrajim, Put och Kanaan” (1 Mos 10:6). Dessa motsvarar i nämnd ordning Nubien, Egypten, Libyen och Kanaan (som stod under egyptisk överhöghet under 1000-talet f.Kr.).

Nubier

”Kan nubiern ändra sin hudfärg eller leoparden sina fläckar?” frågar profeten Jeremia retoriskt (Jer 13:23). Med sin formulering ger profeten en antydan om nubiernas svarta hudfärg. Ett citat från profeten Jesaja framhåller nubiernas resliga och svartglänsande utseende: ”När den tiden kommer skall tribut till Herren Sebaot lämnas av det resliga, svartglänsande folket, som är fruktat vida omkring, det starka och segerrika folket, vars land är genomskuret av floder, den skall lämnas på platsen för Herren Sebaots namn, Sions berg” (Jes 18:7). Profeten Amos varnar i ett helt annat sammanhang israeliterna för att tro sig vara förmer än andra: ”Skulle ni vara förmer än nubierna för mig, ni israeliter? säger Herren” (Am 9:7).

Nubien är en gammal romersk beteckning för ett område motsvarande ungefär vår tids norra Sudan. Den traditionella gammaltestamentliga termen för detta område är Kush. Under 700-talet f.Kr hade kushitiska härskare makten i Egypten och en av dem är nämnd vid namn i Bibeln (2 Kung 19:9). Denne besegrades i början av 600-talet av assyrierna (jfr Jes 20). Kush betraktades likväl långt senare under persisk tid som ett avlägset område värt att nämna: ”Det som här berättas tilldrog sig på Xerxes tid, den Xerxes som härskade över 127 provinser från Indien ända till Kush” (Est 1:1).

Etiopier

På ett ställe i Bibeln omtalas en etiopier: ”Då kom där en etiopier som var mäktig hoveunuck hos kandake, den etiopiska drottningen, och hade ansvaret för hela hennes skattkammare. Han hade farit till Jerusalem för att tillbe Gud och var nu på väg hem och satt i sin vagn och läste profeten Jesaja” (Apg 8:27–28). Filippos lade ut texten för honom och förkunnade budskapet om Jesus, varpå etiopiern lät döpa sig. Namnet Etiopien förekommer sex gånger i de gammaltestamentliga apokryferna (t.ex. Judit 1:10) – annars inte. I Septuaginta, den grekiska översättningen av Gamla testamentet, översätts det hebreiska Kush med Etiopien. Traditionen att återge Kush med Etiopien är egentligen missvisande, eftersom Kush låg vid nuvarande norra Sudan (inte Etiopien). Etiopien ligger snarast sydöst om Kush.

En etiopisk legend

Till den etiopisk-ortodoxa kyrkans traditioner hör övertygelsen att drottningen av Saba kom från Etiopien. Det berättas att den etiopiska drottningen besökte kung Salomo i Jerusalem. Med list lyckades Salomo få drottningen av Saba i säng. Senare visade det sig att hon var gravid och hon födde en son som kunde betecknas som lejonet av Juda, vilket var början på en långlivad dynasti i Etiopien (med Haile Sellassie som den siste kejsaren).

Drottningen av Saba

Av den bibliska berättelsen om drottningens av Saba besök hos kung Salomo framgår det tydligt att Salomo hade handelsförbindelser med avlägsna platser. Kungen hade långfärdsfartyg som seglade till fjärran länder ”och en gång vart tredje år kom de hem, lastade med guld, silver och elfenben samt apor och påfåglar” (1 Kung 10:22). Kanske reste man ända bort till Indien eller rent av söderut längs Afrikas östkust. Bibelns Saba låg av allt att döma längst i söder på den arabiska halvön och motsvarar ungefär vår tids Jemen. Sabeerna förefaller ha haft handelsförbindelser ända till Indien i öster.

Saba och Seba

I Bibeln omtalas också ett land som kallas Seba. I ett sammanhang nämns detta tillsammans med Saba: ”Kungar från Tarshish och fjärran kuster skall komma med gåvor, kungar från Saba och Seba skall bära fram sin tribut” (Ps 72:10). I antika bibelöversättningar sker en viss sammanblandning mellan Saba och Seba. Kanhända var Seba en koloni i Afrika grundad av sabeerna från Saba. Ett argument för detta skulle kunna vara den omständigheten att Seba annars i Bibeln förknippas med det afrikanska Kush (Nubien, ev. Etiopien). ”Kushs söner var Seba…” (1 Mos 10:7). ”Så säger Herren: Det rika Egypten, det välmående Kush och Sebas resliga folk skall tillfalla dig och bli ditt. De skall gå bakom dig, komma i bojor. De faller ner inför dig och ber med orden: ʼBara hos dig finns Gud, ingen annan finns, ingen annan är Gudʼ” (Jes 45:14).

Ett återkommande gammaltestamentligt tema är att folken i framtiden ska strömma till Jerusalem och tillbe. Kush, Seba och Saba figurerar i fler sådana texter (jfr Ps 72:10; Jes 18:7 och 45:14 ovan). ”Kameler i mängd skall fylla ditt land, dromedarer från Midjan och Efa. Från Saba kommer de alla med last av guld och rökelse, och de förkunnar Herrens ära” (Jes 60:6). Det är tänkvärt att sådana texter så småningom förknippas med Messias ankomst. I liturgiska sammanhang läses t.ex. Jes 60 i samband med Epifania (Trettondedag jul) och sammankopplas med berättelsen om de österländska stjärntydarna (Matt 2). Berättelsen om drottningen av Saba och kung Salomo klingar också med i bakgrunden (1 Kung 10).

Höga visan – en kärlekshistoria

Gammal tradition förknippar Höga visan med Salomo. Trots att detta är historiskt tvivelaktigt innehåller texten några detaljer som är intressanta för temat i föreliggande artikel. I Höga visan säger nämligen kvinnan följande: ”Jag är svart och skön, ni Jerusalems döttrar, svart som Kedars tält, som Shalmas (eller Salomos) hyddor” (Höga v 1:5). Att kvinnan är svart kan naturligtvis bero på solbränna (Höga v 1:6), men handel med elfenben och ebenholts kanske tyder på något annat. ”Sin bärstol lät kung Salomo bygga av trä från Libanon, med stolpar av silver, ryggstöd av guld, säte av purpurtyg och insidan klädd med ebenholts” (Höga v 3:9–10). Och till sin kvinna säger mannen: Din hals är ett elfenbenstorn… (Höga v 7:4).

Arkiv