Vin i bibelns värld

Rikard Roitto, Teologiska högskolan Stockholm

Bibeln är skriven i en kultur där vinet är en självklar del av matkulturen. Likaså är vinet en del i olika religiösa riter i Bibeln, till exempel i offer till Gud i templet och i den kristna nattvarden. Vissa av Bibelns texter hyllar vinet som en gåva från Gud. Andra texter ser vinet som en källa till omoral. Några texter i Bibeln förespråkar att inte dricka vin för att kunna leva ett heligt liv.

Noa, den första vinodlaren

Carl Mikael Bellman, ofta kallad Sveriges nationalskald, var känd för att uttrycka kärlek till de starka dryckerna. Han besjunger glatt hur ”Gubben Noa” odlar vin så snart han går ur arken. Noa, ”en oförvitlig och rättfärdig man” (1 Mos 6:9), var enligt Första Moseboken ”den första som anlade en vingård” (1 Mos 9:20). När vinet är klart dricker Noa så mycket att han däckar naken i sitt tält. Vi blir kanske något förvånade när berättelsen inte moraliserar över Noas vindrickande. Istället faller domen över sonen Ham för att han beskådar sin far i detta tillstånd och därefter berättar om det för sina bröder (1 Mos 9:20-25).

Vinodlingens framväxt

Berättelsen om Noa ingår i den mytiska förhistoria som skildras i Första Mosebokens inledande kapitel (1 Mos 1-11). Få forskare tolkar därför uppgiften om att Noa skulle vara den första vinodlaren som ett historiskt faktum. Inte desto mindre finns en teori om att alla odlade vinsorter har sitt ursprung från en och samma växtart, eftersom de olika druvsorternas DNA tyder på detta. Denna teori brukar lite målande kallas för ”Noa-hypotesen”.

Ursprunget till att människan började odla vin är vetenskapligt sett höljt i dunkel. När arkeologer ska försöka avgöra vinodlingens ursprung letar de efter arkeologiska lämningar, till exempel spår efter vinodlingar, vinpressar och rester av vin i kärl. Genom denna typ av undersökningar har arkeologen Patrick McGovern funnit vad som tycks kunna vara enstaka vinodlingar från runt 8000 år före Kristus i östra Turkiet, det vill säga i samma region som berget Ararat, där Noas ark stannade efter floden (1 Mos 8:4). Bevisen är dock rätt osäkra ännu så länge. I tidigare forskning har McGovern funnit spår av färdigt vin i lerkärl från runt 6000 år före Kristus i norra Iran.

Vinodlingen spred sig sakta men säkert över hela det område som brukar kallas ”den bördiga halvmånen”, det vill säga det område som sträcker sig från nuvarande Iran ända till Egypten via till exempel Irak, Syrien och Israel. När vi kommer till de århundraden när Bibelns texter kommer till är vinodling mycket väl spridd och vin är en självklar del av både judars och andra folks matkultur. Detta märks även i Bibeln, eftersom ordet ”vin” (jajin på hebreiska, oinos på grekiska) förekommer 134 gånger i Gamla testamentet, 26 gånger i Apokryferna, och 34 gånger i Nya testamentet. I Gamla testamentet förekommer även ”öl” (shechar på hebreiska) 23 gånger, alltid tillsammans med ”vin”, men det är osäkert vad det är för dryck.

Vinets produktion och kvalitet

Vinet producerades före bronsåldern oftast i liten skala inom de jordbruk som varje hushåll hade. I takt med att befolkningen ökade och allt fler städer började växa fram under bronsåldern (ungefär 3000-talet till 1000-talet före Kristus), började vin produceras i allt större skala och pressades i allt större vinpressar. Bibeln talar om vinpressar vid flera tillfällen (t.ex. 5 Mos 16:13; 2 Kung 6:27; Neh 13:15).

Samtidigt som vinproduktionen blev allt mer storskalig under bronsåldern började den flytta utanför hushållen, kvinnornas maktsfär. Lisa Marie Elliot har visat att när vinproduktionen hamnade utanför hemmen började vin ses som en dryck som är mest lämpad för män. Kvinnor ansågs vara alltför styrda av sina känslor och därför alltför lättpåverkade av vin. Detta ser vi även i Bibeln, där det mycket sällan talas om kvinnor som dricker vin. De få gånger som kvinnor omtalas som vindrinkare är vinet oftast något negativt (t.ex. 1 Sam 1:15; Syr 9:9; 19:2; Tit 2:3f).

Grekerna utvecklade metoderna för att producera vin så att vinet smakade bättre och romarna utvecklade metoderna ytterligare. Under det romerska imperiets tid ökade produktionen enormt och rika romare utvecklade en kultur runt välgjort vin. Somliga var beredda att betala stora summor för de bästa vinerna.

Det var dock ett stort problem att skydda vinet från kontakt med luft, vilket gjorde att mycket vin snabbt smakade vinäger. De kryddade och sötade därför ofta vinet på olika sätt för att förbättra vinets smak. När Jesus korsfästs blir han erbjuden ”vin med myrra” och ”surt vin” (Mark 15:23, 36; jfr. Höga v 8:2).

Var vinet berusande?

Under industrialiseringen i Sverige ökade konsumtionen av alkohol dramatiskt och många personliga och sociala tragedier följde i alkoholismens spår. Därför betonade många av de frikyrkor som uppstod i Sverige under 1800-talet nykterism som en viktig del av att vara kristen. När denna ståndpunkt skulle förankras i Bibeln förekom ibland påståendet att antikt vin var ofta var så alkoholsvagt att det knappast kunde orsaka berusning. Som vi ska se ligger det en viss sanning i detta påstående, även om det är en överdrift. Ibland hävdade förespråkarna för nykterism till och med att när det står att Jesus gör vin till redan berusade bröllopsgäster i Johannesevangeliet, så gör han egentligen färsk alkoholfri druvjuice (Joh 2:1-12). Som vi ska se är detta visserligen möjligt, men inte särskilt sannolikt.

Juice från vindruvor jäser spontant, så all druvjuice som lagrades jäste. I antiken användes dock inte vår tids avancerade metoder för att förstärka jäsningsprocessen, så vin hade troligen inte mer än 7-10% alkoholhalt. Dessutom var det vanligt att vin späddes med vatten när det skulle drickas, så att alkoholhalten sjönk ytterligare, gissningsvis till 2-5%, ungefär som öl i vår tid. Det krävs naturligtvis att man dricker mer för att bli påverkad av sådant vin, men med tanke på alla varningar för berusningens negativa effekter i både Gamla och Nya testamentet så var det inte på något sätt ovanligt.

Bibeln talar ofta om vinets berusande effekt (t.ex. 1 Mos 19:32-35; Jes 5:11-12; Syr 32:25-31; Ef 5:18). Därför är det rimligaste att anta att ”vin” används i Bibeln på precis samma sätt som det används i utombibliska texter, det vill säga som ett ord för druvsaft som jäst och blivit alkoholhaltig. Visst drack antikens människor färsk druvsaft, speciellt barnen och kvinnorna. Det förekommer också enstaka grekiska texter där ”vin” (oinos på grekiska) betyder ”färsk druvjuice”, men det normala grekiska ordet för ”färsk druvjuice” är tryx. Bevisbördan ligger därför på den som vill hävda att ”vin” används i denna mycket ovanliga betydelse i en viss Bibeltext.

Vinet som gåva från Gud

Det finns flera passager i Bibeln där vinet prisas som en gåva från Gud. I Psalm 104, den stora skapelsepsalmen, lovsjungs Gud för att han skapat vin som ”gör människan glad” (Ps 104:15). Vinet är en del av Guds skapelseordning. Predikaren konstaterar att livet är ”tomhet, idel tomhet” (Pred 1:2) och försöker hitta något som gör livet meningsfullt. Han tvingas till slutsatsen att det enda man kan göra är att ”äta och dricka och finna glädje mitt i all sin möda” (Pred 2:24). För Predikaren är det därför ett av livets få glädjeämnen att dricka sitt ”vin med glatt hjärta” (Pred 9:7). Även vishetsläraren Jesus Syrak hyllar vinet som en gåva från Gud, men betonar att det måste drickas med måtta (Syr 31:25-30). Speciellt ljuvligt är vinet om det avnjuts tillsammans med musik (Syr 32:5-6).

Att vinet är en gåva från Gud märks även i Gamla Testamentets lagar. I Femte Moseboken lovar Gud att välsigna folket med säd, vin och olja om de är trogna mot Gud (5 Mos 7:13). När de sedan fått sin skörd ska de ge tionde till templet (5 Mos 18:4).

Vin i den goda framtiden med Gud

Ofta är ett överflöd av god mat och vin en del av visionen om en god framtid när Gamla testamentets profeter ingjuter hopp inför framtiden (t.ex. Jes 55:1-5; Jer 31:10-14; Am 9:13-15). I Jesajas vision om den yttersta tiden bjuder Gud själv in till en festmåltid med ”feta rätter och starkt vin” (Jes 25:6-8; jfr. Matt 8:11).

Jesus anspelar troligen på visionen av en festmåltid med Gud under sin sista måltid med lärjungarna, den måltid som sedan blev kyrkans nattvardsfirande. När han delat ut brödet och vinet säger han ”Sannerligen, aldrig mer skall jag dricka av det vinstocken ger förrän den dag då jag dricker det nya vinet i Guds rike" (Mark 14:25). Det är också möjligt att Johannesevangeliet försöker signalera något liknande när det första av Jesu under som evangeliet berättar om är bröllopet i Kanaan, där Jesus gör enorma mängder vatten till vin (Joh 2:1-12). I och med vinundret börjar Jesu verksamhet. Kanske signalerar vinundret att nu har Guds festmåltid kommit till jorden.

Vin i kulten

Vinet var en central del av matkulturen i Bibelns värld. Därför förekommer vin också i olika rituella handlingar i Bibeln.

Dryckesoffer, där vin offras till Gud, förekommer vid flera tillfällen i Gamla testamentets lagar, till exempel i det dagliga offret (2 Mos 29:38-46; 4 Mos 28:1-8), offret vid påsk (3 Mos 23:10-14), och offret vid veckohögtiden (3 Mos 23:15-21). Dryckesoffret är oftast bara en del av ett större offer, som består av ett djur, mjöl, olja och vin. Beståndsdelarna blir tillsammans en hel festmåltid, ”en lukt som gör Herren nöjd” (2 Mos 29:41). Symboliken tycks vara att uttrycka sin gemenskap med Gud genom att bjuda Gud på god mat och dryck.

I Nya testamentet är vinet en av ingredienserna i Jesu sista måltid med lärjungarna, som sedan blev kyrkans nattvardsfirande (Matt 26:26-29; Mark 14:22-25; Luk 22:14-20; 1 Kor 11:23-25). Jesus tackar Gud och delar sedan ut bröd och vin. Både brödet och vinet var vanligt förekommande i judiska måltider. Likaså var det vanligt att judar inledde måltider med att tacka Gud. Detta har lett till en forskningsdebatt om huruvida Jesu sista måltid var just en påskmåltid, eller om det bara var en vanlig måltid någon gång under påskveckan. Detaljerna i beskrivningen av måltiden är helt enkelt inte tillräckligt specifika för att man med säkerhet ska kunna anta att evangelierna beskriver just en påskmåltid.

Det finns inte plats i denna artikel att utreda den mycket omfattande diskussionen om hur man kan uttolka Jesu ord över vinet och brödet. Vi kan dock i all korthet konstatera att vinet får en betydelse som går långt bortom vanligt vin när Jesus säger att ”Detta är mitt blod, förbundsblodet som blir utgjutet för många” (Mark 14:24; Jesu ord inte helt identiska i de olika varianterna av berättelsen om den sista måltiden).

Vin förekom också i andra religiösa kulter i antiken. Dionysosmysteriet var en mysteriekult där det förekom att deltagarna upplevde extatisk gemenskap med vinguden Dionysos genom att dricka vin och dansa. En måltid med vin och bröd förekom också i Mithraskulten, en kult där man dyrkade den persiska guden Mithra. Vi vet inte så mycket om denna kult. Dock vet vi att den kristna författaren Justinus Martyren, som var verksam i mitten av 100-talet, var medveten om att Mithraskultens måltid var väldigt lik den kristna nattvarden. Justinus förklaring är att Djävulen har härmat den kristna riten (Justinus Martyren, Första försvarsskriften för den kristna religionen, kap. 66).

Det har förekommit spekulationer bland forskare om att den kristna nattvarden skulle ha sitt ursprung i Dionysusmysterierna eller Mithraskulten, men idag är de flesta forskare övertygade om att det är mer troligt att bakgrunden till den kristna nattvardens utformning är judiska måltider.

Omoral och dåligt ledarskap

Bibelns texter varnar många gånger för att vinets rus kan få människor att plocka fram sina sämre sidor. Föga förvånande var berusningens förmåga att urholka vårt förstånd och vår självbehärskning bekant även för dem.

Ordspråksboken varnar för hur vinet kan få oss att tappa omdömet (Ords 20:1; 23:29-35). Kungar bör inte dricka vin, eftersom det kommer att få dem att döma orätt. Istället bör kungen låta de som behöver glömma sin misär dricka vin (Ords 31:4-7). Jesus Syrak varnar för att vinet kan leda till otrohet och bråk med vänner. Han rekommenderar att män inte dricker tillsammans med främmande kvinnor, och att de bara dricker måttligt tillsammans med sina vänner (Syr 9:9-10; 31:25-31).

Profeten Jesaja målar upp hur de rika roffar åt sig av de fattigas åkrar och dömer oskyldiga, samtidigt som de dricker sig rusiga från morgon till kväll (Jes 5:8-25). Även präster och profeter dricker sig stupfulla när de ska utföra sin tjänst (Jes 28:7-17). Det sanslösa fylleriet blir en sinnebild för hur de mäktiga struntar i både Gud och de fattiga.

Även i Nya testamentet hittar vi enstaka varningar för vinets destruktiva effekter. I Efesierbrevet beskrivs vin som orsak till omoral som är motsatsen till att fyllas med Anden (Ef 5:18, jfr. 1 Pet 4:3). Enligt Första Timotheosbrevet får en ledare för en församling inte vara benägen på vin (1 Tim 3:3, 8). Även om det inte skrivs rakt ut, så verkar författaren anse att allt för ymnigt vindrickande kommer att göra dem till dåliga ledare.

Att avstå från vin för att tjäna Gud

I Gamla testamentet förekommer det att människor avstår från att dricka vin för att tjäna Gud. Den kanske mest iögonfallande traditionen är nasirlöftet. Enligt Fjärde Mosebok så kan den som så vill ge Gud ett nasirlöfte att inte dricka vin, inte klippa håret, och inte röra vid lik (4 Mos 6:1-21). Löftet gäller under en bestämd tid och under hela denna tid räknas nasiren som helig. Enligt Domarboken så utvaldes Simson till att vara nasir hela livet redan innan sin födelse, och därför fick hans mor order från en ängel att inte dricka vin ens under graviditeten (Dom 13:2-5). Normalt gällde dock nasirlöftet en begränsad tid. En annan tradition, som nämns i all korthet, handlar om prästerskapet. Enligt Tredje Moseboken får inte prästerskapet dricka vin när de ska göra tempeltjänst (3 Mos 8:10-11; jfr. Hes 44:21). Varken texterna om nasirer eller texterna om prästerskapet förklarar varför helighet hör ihop med att inte dricka vin.

I profeten Jeremia möter vi Rekaviterna, ett nomadfolk som av lydnad mot sin tradition avstår från vin (Jer 35:1-18). Jeremia lyfter fram deras lydnad mot sina förfäder som en positiv motsats till Judas olydnad mot Gud. Berättelsens poäng är dock att det är viktigt att lyda Gud snarare än att det är viktigt att avhålla sig från vin.

Troligen fanns det grupper bland de första kristna som avstod helt från vin som ett uttryck för sin kristna tro. Efesierbrevets kontrast mellan vin och Ande tyder på att detta förekom (Ef 5:18; jfr. 1 Pet 4:3). De kan måhända ha varit inspirerade av den judiska nasirtraditionen (jfr. Apg 18:18; 21:23-24), eller kanske av någon asketisk förkunnelse som vi inte känner till, eller helt enkelt bara av Paulus uppmaning att avstå från mat och vin som kan få andra kristna på fall (Rom 14:21). Vi kan också ana att uppmaningen till Timotheos att ”ta dig lite vin för din mage och dina ständiga krämpor” är en motreaktion mot grupper som förespråkade att kristna skulle avstå helt från att dricka vin (1 Tim 5:23).

Vin som bildspråk

Eftersom vin var en central del av den kultur där Bibeln skrevs används vin ofta som en bild i Bibelns bildspråk. Här tar jag bara upp några illustrerande exempel.

Israels folk liknas ofta vid en vingård eller en vinranka (t.ex. Ps 80:9-17; Jes 5:1-7; 27:2-5; Jer 5:10-13; Matt 12:33-36). Ibland är en bägare vin en symbol för Guds dom och vrede (Ps 75:8-9; Jer 25:15; Upp 14:10, 19). I Klagovisorna liknas Guds straff vid att Gud har pressat Juda i en vinpress (Klag 1:15; jfr. Upp 14:20; 19:15). Att ta del av vishet liknas i Ordspråksboken vid att äta bröd och dricka vin (Ords 9:1-5). Jeremia liknar sin upplevelse av att höra Guds ord vid en berusning (Jer 23:8-9). I Höga Visans kärlekslyrik liknas både kvinnans sköte och kyssar vid vin (Höga v 7:2, 9). Uppenbarelseboken liknar skökan Babylons (Roms) frestelser vid vin (Upp 14:8; 17:2; 18:3).

Om du vill undersöka själv vad det står i Bibelns texter om vin så kan du använda dig av sökfunktionen i www.bibeln.se och söka på ”vin”, ”vinet”, ”viner” och så vidare.

Arkiv